Ni tecknade hennes porträtt mästerligt,, sade mr Harthouse; ni tecknade henne lifslefvande. pMycket intagande, sir? Mycket. Man brukade påstå, att miss Gradgrind saknade lif; men jag tillstår att det förefaller mig gom hon betydligt förbättrat sig i det hänseendet. Men se der kommer ju mr Bounderby I utbröt mrs Sparsit och nickade många gånger med hufvudet, som om hon inte talt om-eller tänkt på någon annan. Hur befinner ni er i dag sir? O, låt oss ändtligen få se er munter och Blad I Nu hade detta idliga beklagande af hans olycka och lättande på hans börda börjat ba den verkan, att mr Bounderby visade sig blidare än vanligt mot mrs Sparsit och barskare än vanligt mot de flesta andra, från mrs Bounderby allt nedigenom; och då mrs Sparsit nu med tvungen munterhet sade: Ni längtar efter er frukost, sir, men jag är viss å att miss Gradgrind snart kommer. för att inta sin plats vid bordet,, svarade Bounderby: 5 ulle jag vänta tills min hustru vill göra sig något omåk för min skull, vet ni rätt väl, madame, att jag skulle få vänta till domedag, och jag vill derföre besvära er med att servera 085. Mrs Sparsit uppfyllde hans begäran och intog sin gamla plats vid bordet. Detta gjorde åter den förträffliga: qvinnan förfärligt sentimental. Hon var derjemte så ödmjuk, att då Louise inkom, hon steg upp och bedyrade att det aldrig kunde falla henne in att under närvarande förhållanden bibehålla denna plats hur ofta hon än haft den äran servera mr Bounderby te, innan miss Grad rind — hon bad tusen gånger om ursäkt, fon menade mrs Bounderby — hon hoppades på undseende, men hon kunde verkligen ännu inte komma ut med det, ehuru hon vore öfvertygad att hon så småningom skulle vänja sig dervid — hade intagit sin närvarande ställing. Det var endast emedan miss Gradrind råkat att försofva sig litet, ochijmr Bounerbys tid var så utomordentligt dyrbar, och