Ni tecknade hennes porträtt mästerligt,,
sade mr Harthouse; ni tecknade henne lifs-
lefvande.
pMycket intagande, sir?
Mycket.
Man brukade påstå, att miss Gradgrind
saknade lif; men jag tillstår att det förefal-
ler mig gom hon betydligt förbättrat sig i det
hänseendet. Men se der kommer ju mr Boun-
derby I utbröt mrs Sparsit och nickade många
gånger med hufvudet, som om hon inte talt
om-eller tänkt på någon annan. Hur befinner
ni er i dag sir? O, låt oss ändtligen få se er
munter och Blad I
Nu hade detta idliga beklagande af hans
olycka och lättande på hans börda börjat ba
den verkan, att mr Bounderby visade sig bli-
dare än vanligt mot mrs Sparsit och bar-
skare än vanligt mot de flesta andra, från
mrs Bounderby allt nedigenom; och då mrs
Sparsit nu med tvungen munterhet sade: Ni
längtar efter er frukost, sir, men jag är viss
å att miss Gradgrind snart kommer. för att
inta sin plats vid bordet,, svarade Bounderby:
5 ulle jag vänta tills min hustru vill göra
sig något omåk för min skull, vet ni rätt
väl, madame, att jag skulle få vänta till do-
medag, och jag vill derföre besvära er med
att servera 085. Mrs Sparsit uppfyllde hans
begäran och intog sin gamla plats vid bordet.
Detta gjorde åter den förträffliga: qvinnan
förfärligt sentimental. Hon var derjemte så
ödmjuk, att då Louise inkom, hon steg upp
och bedyrade att det aldrig kunde falla henne
in att under närvarande förhållanden bibehålla
denna plats hur ofta hon än haft den äran
servera mr Bounderby te, innan miss Grad
rind — hon bad tusen gånger om ursäkt,
fon menade mrs Bounderby — hon hoppa-
des på undseende, men hon kunde verkligen
ännu inte komma ut med det, ehuru hon vore
öfvertygad att hon så småningom skulle vänja
sig dervid — hade intagit sin närvarande ställ-
ing. Det var endast emedan miss Grad-
rind råkat att försofva sig litet, ochijmr Boun-
erbys tid var så utomordentligt dyrbar, och