Till Redaktionen af Aftonbladet. Frågan om regeringens proposition till ständerna angående det s. k. mindre kreditivets tillökning till 21, millioner har visserligen redan blifvit så utförligt afbandlad i tidningarne, att mången torde anse ämnet utiömdt. Likväl synes det, af hvad som under förhandlingarne uppenbarat sig, som hos en och annan någon oklarhet ännu sväfvade öfver just den del af frågan, som det af allt är nödvändigast att hafva besvarad såsom en utgångspunkt för det öfriga. Ögonblicket är betydelsefullt och tidpunkten för ett afgörande rycker med hvar dag närmare. Att göra sig reda för hvad roll Sverge skall komma ätt spela under den nästföljande tiden, är för närvarande det som framför allt intresserar hvarje svensk, och detta förklarar naturligt, hvarföre allt som har sammanhang dermed företrädesvis påkallar uppmärksamheten. I en fråga af denna art, hvars lösning kommer att mer eller mindre omedelbart inverka på landets öde för aflägsnaste framtid, i en sådan fråga, man förmärker det tydligt, håller sig flertalet af svenska folket i afseende på hufvudsaken nu icke till det parlamentariska, utan till det rent monarkiska föreställningssättet. Det är i sanning ett besynnerligt och icke gärdeles lyckligt, ja, man må gerna erkänna det, äfven till en viss grad vådligt förhållande, men likväl ett faktum, att efter 40 års tid för utbildningen af ett konstitutionelt statssick, rådgifvarnes betydelse i de vigtigaste moment för landet står på den punkten, att när den naturliga oron öfver regeringens blifvande hållning och beslut ger sig luft i öfverläggningar och samtal, så förspörjer man ingen egentlig nyfikenhet att få reda på D. E. statsministrarnes Stjernelds och Sparres eller krigsministern grefve Gyldenstolpes mening, eller sjöministern hr Ullners, eller finansministern baron Palmstjernas, eller grefve Carl Göran Mörners, eller hr Gripenstedts, hrr Fåbraeus och Wallensteens, utan det är till konungen som enhvar vänder sig med spänd förväntan; det är ock konungen, icke rådgifvarne, som massan af nationen tänker sig såsom i verkligheten ansvarig för hvad som kommer att göras eller låtas. Derföre synes det ock vara så mycket angelägnare, att icke några tvetydigheter må äga rum i de meddelanden, som ske mellan konungen och nationen, hvars ifver i detta hänsende att se till konungen sjelf, ökas i samma mån som allmänna tänkesättet i landet är odeladt. Det blir under sådana förhållanden icke nog att tro och hoppas; en otålighet röjer sig i den allmänna känslan att erhålla visshet, att konungen tänker lika med folket och vill detsamma som folket. I första rummet blir det då af vigt, att konungen å sin sida icke må i något hänseende erhålla en förvillande föreställning om hvad folket vill och önskar, och än mer, att om konungens tänkesätt i det hela är öfverensstämmande med nationens, ingen inflytelse af falska åsigter måtte mellankomma och till mer eller mindre grad tillintetgöra verkningarne af denna lyckliga harmoni eller gifva dem en skef riktning. Af detta skäl synes det framför allt vara maktpåliggande att gendriiva en åsigt, hvilken säkerligen i välment uppsåt framträdt i borgareståndet uti ett anförande af en bland ståndets notabiliteter, vid remissen af den kungliga propositionen, och hvilket anförande i sin helhet redan finnes aftryckt i Aftonbladet för onsdagen den 11 dennes. Detta anfö I! väckte, redan då det upplästes, en ick: sa sensation; men så vidt ins. kunnat märk , :r ännu ingen af pressen fästat tillräcklig upprmärksamhbet på vådan af det argument, hvarpå talaren egentligen grundat sitt bifall till den kongl. propositionen, och på de olyckor som skulle uppstå för fäderneslandet, om samma åsigt skulle komma att vidhållas såsom utgångspunkten för regeringens framtida politik. Bemälde ledamot yttrade nemligen vid sagde tillfälle bland annat följande: aNeutraliteten var, efter min öfvertygelse, den enda kloka bana, regeringen här, under de sedan ett är tillbaka uppkomna politiska förvecklingar, kande beträda. Om denna Sverges ställning kan längre fortfara, är enligt med min önskan, men mera än jag med någon visshet vägar hoppas. Skall detta lyckbliga förhållande kunna fortfara, är dock ett oeftergifligt vilkor derför, att Sverge kan intaga en sådan ställning att, i hvilkendera vågskålen det lägger sitt svärd, det må der väga något; och för detta ändamåls vinnande är det lika oeftergifligt att landet måste vara fullständigt rustadt och beredi på alla evenptualiteter. Från denna princip har jag utgått förr, och från densamma utgår jag äfven nu, då jag gifver min röst för bifall till hvad Kongl. Maj:t i dess förevarande nådiga proposition äskat. Såsom man ser består det här citerade stycket af två afdelningar. Uti den förra säger den värde ledamoten att han väl önskar, men ej vågar hoppas, att neutraliteten skall kunna fortfara, och häruti instämma säkert de flesta. Vi hafva till och med icke hört mer än en tanka yttras derom, att någonting annat än neutralitetens iakttagande icke kunde komma i fråga vid den tiden, då den orientaliska frågan först uppstod. En annan sak var det med den särskilda förklaring som blef gifven angående neutralitetens tillämpning; men så länge denna förklaring blifvit respekterad, är i allt fall intet vidare att säga derom. Uti den sednare punkten åter, som har den egentliga tillämpningen på den kongl. propositionen, angifver savame talare att ehuru han icke hoppas att detta förhållande (neutralitetens) skall kunna fortfara, ändock, såsom ett oeftergifligt vilkor för att ett sådant fortfarande må kunna äga rum, Sverges ställning bör vara sådan batt dess svärd skall väga något i hvilkendera vågskålen det lägges-n I fall detta uttryck skall hafva någon mening, så kan den icke vara annan, än att kreditivet skulle lemnas för att sätta Sverge i stånd, att äfven med väpnad hand upprätthålla någonting som skulle kallas neutralitet mot hvilkendera af de krigförande makterna som skulle försöka tvinga Sverge till ett aktift deltagande. Låtom oss se huru detta ta 1 FA MI