Till Redaktionen af Aftonbladet.
Frågan om regeringens proposition till stän-
derna angående det s. k. mindre kreditivets
tillökning till 21, millioner har visserligen
redan blifvit så utförligt afbandlad i tidnin-
garne, att mången torde anse ämnet utiömdt.
Likväl synes det, af hvad som under för-
handlingarne uppenbarat sig, som hos en och
annan någon oklarhet ännu sväfvade öfver
just den del af frågan, som det af allt är
nödvändigast att hafva besvarad såsom en ut-
gångspunkt för det öfriga.
Ögonblicket är betydelsefullt och tidpunk-
ten för ett afgörande rycker med hvar dag
närmare. Att göra sig reda för hvad roll
Sverge skall komma ätt spela under den näst-
följande tiden, är för närvarande det som fram-
för allt intresserar hvarje svensk, och detta
förklarar naturligt, hvarföre allt som har sam-
manhang dermed företrädesvis påkallar upp-
märksamheten.
I en fråga af denna art, hvars lösning kom-
mer att mer eller mindre omedelbart inverka
på landets öde för aflägsnaste framtid, i en
sådan fråga, man förmärker det tydligt, hål-
ler sig flertalet af svenska folket i afseende
på hufvudsaken nu icke till det parlamentariska,
utan till det rent monarkiska föreställnings-
sättet.
Det är i sanning ett besynnerligt och icke
gärdeles lyckligt, ja, man må gerna erkänna
det, äfven till en viss grad vådligt förhållan-
de, men likväl ett faktum, att efter 40 års
tid för utbildningen af ett konstitutionelt stats-
sick, rådgifvarnes betydelse i de vigtigaste
moment för landet står på den punkten,
att när den naturliga oron öfver regeringens
blifvande hållning och beslut ger sig luft i
öfverläggningar och samtal, så förspörjer man
ingen egentlig nyfikenhet att få reda på D. E.
statsministrarnes Stjernelds och Sparres eller
krigsministern grefve Gyldenstolpes mening, el-
ler sjöministern hr Ullners, eller finansministern
baron Palmstjernas, eller grefve Carl Göran
Mörners, eller hr Gripenstedts, hrr Fåbraeus
och Wallensteens, utan det är till konungen
som enhvar vänder sig med spänd förväntan;
det är ock konungen, icke rådgifvarne, som
massan af nationen tänker sig såsom i verk-
ligheten ansvarig för hvad som kommer att
göras eller låtas.
Derföre synes det ock vara så mycket an-
gelägnare, att icke några tvetydigheter må äga
rum i de meddelanden, som ske mellan konun-
gen och nationen, hvars ifver i detta hänsende
att se till konungen sjelf, ökas i samma mån
som allmänna tänkesättet i landet är odeladt.
Det blir under sådana förhållanden icke nog
att tro och hoppas; en otålighet röjer sig i
den allmänna känslan att erhålla visshet, att
konungen tänker lika med folket och vill det-
samma som folket.
I första rummet blir det då af vigt, att ko-
nungen å sin sida icke må i något hänseende
erhålla en förvillande föreställning om hvad
folket vill och önskar, och än mer, att om
konungens tänkesätt i det hela är öfverens-
stämmande med nationens, ingen inflytelse af
falska åsigter måtte mellankomma och till
mer eller mindre grad tillintetgöra verknin-
garne af denna lyckliga harmoni eller gifva
dem en skef riktning.
Af detta skäl synes det framför allt vara makt-
påliggande att gendriiva en åsigt, hvilken sä-
kerligen i välment uppsåt framträdt i borga-
reståndet uti ett anförande af en bland stån-
dets notabiliteter, vid remissen af den kung-
liga propositionen, och hvilket anförande i sin
helhet redan finnes aftryckt i Aftonbladet för
onsdagen den 11 dennes. Detta anfö I!
väckte, redan då det upplästes, en ick: sa
sensation; men så vidt ins. kunnat märk , :r
ännu ingen af pressen fästat tillräcklig upp-
rmärksamhbet på vådan af det argument, hvarpå
talaren egentligen grundat sitt bifall till den
kongl. propositionen, och på de olyckor som
skulle uppstå för fäderneslandet, om samma
åsigt skulle komma att vidhållas såsom ut-
gångspunkten för regeringens framtida politik.
Bemälde ledamot yttrade nemligen vid sagde
tillfälle bland annat följande:
aNeutraliteten var, efter min öfvertygelse, den enda
kloka bana, regeringen här, under de sedan ett är
tillbaka uppkomna politiska förvecklingar, kande be-
träda. Om denna Sverges ställning kan längre fort-
fara, är enligt med min önskan, men mera än jag
med någon visshet vägar hoppas. Skall detta lyck-
bliga förhållande kunna fortfara, är dock ett oefter-
gifligt vilkor derför, att Sverge kan intaga en sådan
ställning att, i hvilkendera vågskålen det lägger sitt
svärd, det må der väga något; och för detta ända-
måls vinnande är det lika oeftergifligt att landet må-
ste vara fullständigt rustadt och beredi på alla even-
ptualiteter.
Från denna princip har jag utgått förr, och från
densamma utgår jag äfven nu, då jag gifver min röst
för bifall till hvad Kongl. Maj:t i dess förevarande
nådiga proposition äskat.
Såsom man ser består det här citerade styc-
ket af två afdelningar. Uti den förra säger
den värde ledamoten att han väl önskar, men
ej vågar hoppas, att neutraliteten skall kunna
fortfara, och häruti instämma säkert de flesta.
Vi hafva till och med icke hört mer än en
tanka yttras derom, att någonting annat än
neutralitetens iakttagande icke kunde komma
i fråga vid den tiden, då den orientaliska frå-
gan först uppstod. En annan sak var det
med den särskilda förklaring som blef gifven
angående neutralitetens tillämpning; men så
länge denna förklaring blifvit respekterad, är
i allt fall intet vidare att säga derom.
Uti den sednare punkten åter, som har den
egentliga tillämpningen på den kongl. propo-
sitionen, angifver savame talare att ehuru han
icke hoppas att detta förhållande (neutralite-
tens) skall kunna fortfara, ändock, såsom ett
oeftergifligt vilkor för att ett sådant fortfa-
rande må kunna äga rum, Sverges ställning
bör vara sådan batt dess svärd skall väga nå-
got i hvilkendera vågskålen det lägges-n
I fall detta uttryck skall hafva någon me-
ning, så kan den icke vara annan, än att kre-
ditivet skulle lemnas för att sätta Sverge i
stånd, att äfven med väpnad hand upprätt-
hålla någonting som skulle kallas neutralitet
mot hvilkendera af de krigförande makterna
som skulle försöka tvinga Sverge till ett ak-
tift deltagande. Låtom oss se huru detta ta-
- 1 FA MI