1847 blifvit kallade till den förenade landtdagens
herre-kuria; 2) den förening, som för hvarje provins
skal: bildas af de der bosatta grefvar, som ega rid-
dargods; 3) föreningarne af de genom stora familje-
besittningar utmärkta slägter, som vi särskildt benäda
med denna rätt; 4) de föreningar, som bildas af den
gamla och betryggade fasta egendomen (des alten und
befestigten Grundbesitzes): 5) hvardera af landets uni-
versiteter, och 6) de städer, som vi särskildt meddela
denna rätt.
5. De medlemmar, som skola föreslås af stiften,
väljas af deras medlemmar bland dem sjelfva, uni-
versiteternas af akademiska senaten bland de ordina-
rie professorerna, städernas af magistraten eller, i
brist på ett kollegialt styrelseräd, af de öfriga i kom-
munalt hänseende röstegande borgarne, bland stadens
magistratpersoner.
4 6. De närmare reglementariska bestämmelserna
om bildandet af föreningar mellan godsegarne samt
om utöfvande af förslagsrätten skola särskildt utfärdas.
4 7. Rätt till säte och stämma i första kammea-
ren kan blott utöfvas af preussiska undersåter, som
ega fulla medborgerliga rättigheter, äro bosatta inom
Preussen och icke stå i aktiv tjenst hos en icke-tysk
stat. Vidare fordras, utom för prinsarne af vårt kgl.
hus, en älder af 30 är.
s 8. Rätten till ledamotskap af första kammaren
bortfaller för de ledamöter, som äro föreslagna i en-
lighet med S 4 och 6, dä de förlora den egenskap i
hvilken de blifvit föreslagna.
S 9. Rätten till ledamotskap går, utom de fall
som nämnas i strafflagens 9 12 och 21, förlorad, om
kammaren genom ett af oss stadfästadt beslut frän-
känner en ledamot oförkränkt ära eller en mot kam-
marens värdighet svarande vandel.
4 10. Om kammaren med afseende på en mot en
ledamot inledd undersökning eller eljest af vigtiga
grunder är af den åsigten, att utöfvandet af densam-
mes rätt till säte och stämma bör suspenderas, så er-
fordras äfven till denna ätgärd vårt godkännande.
S 11. Har en ledamot af första kammaren förlo-
rat rätt till ledamotskap, så kommer, i fall denna
hvilar på ärftligt berättigande, bestämmelse att gif-
vas af oss om val af en annan medlem af ifrågava-
rande familj. Om en sådan ledamot blifvit föresla-
gen i enlighet med S 4—6, så skola vi ga i författ-
ning om uppgörande af nytt förslag.
Med vär högstegenhändiga underskrift och bifogade
konogliga insegel; gifvet Sanssouci den 12 Oktober
1854. Fredrik Wilhelm. v. Manteuffel. v. d. Heydt.
Simons. v. Raumer. v. Westphalen. v. Bodelschwingb.
Grefve v. Waldersee.r
Thäringen. I Weimar hölls den 16 en kon-
gress af ministrar från alla de små thiring-
ska staterna, för att rådslå om en gemensam
politik i orientaliska frågan.
ÖSTERRIKE.
Hamb. Nachr. offentliggör följande förtro-
liga depesch, som åtföljde den bekanta öster-
rikiska noten af den 30 Sept.:
Wien den 30 Sept. 1854.
Vi beledsaga föregående depesch med nägra ytter-
ligare anmärkningar angående våra förhållanden till
de krigförande makterna.
Två saker är det isynnerhet, som man från Berlin
mer eller mindre uttryckligen fordrar af oss. Man
tror att vi skulle tillsluta furstendömena för möjliga
offensivoperationer af turkarne och deras allierade
emot Ryssland, och man önskar af oss erhålla ett
löfte, att vi, ifall Ryssland icke anfaller oss, ä vår
sida icke skola skrida till anfall.
Det ena som det andra är likväl beständigt oför-
enligt med vår ställning. Vi anse oss icke befogade
att i furstendömena hindra de krigförande makternas
operationer, och vi kunna i intet fall uppgifva vär
fulla rätt att öfvergå från vår närvarande beväpnade
afvaktande ställning till den af deltagare i kriget.
Vid den sednare punkten dröja vi icke längre.
Det är klart, att vi icke kunna förbida freden, som är
oss nödvändig, genom andrasansträngningar och strider,
och icke heller kunna förpligta oss att i en obegränsad
framtid bära de tunga offer, som ett sådant passivt
förhållande förer med sig. Blott i det förra afseen-
det tro vi oss ännu närmare böra angifva för ers hög-
välborenhet våra skäl.
Vi kunna endast under den dubbla förutsättning anse
o8s berättigade att deltaga i furstendömenas besättande,
att vi skydda dem emot hvarje anfall af deryska strids
krafterna och icke ställa oss i vägen för de förbundna
makternas krigsoperationer.
Detta följer af vär konvention med Porten och står
också i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad vi
städse påstått och uttalat såväl inför Ryssland som
alla andra. Dä vi fordrat furstendömenas utrymman-
de, hafva vi uttryckligen stipulerat, att intet vilkor
dervid kunde stadgas, som det icke låg inom området för
vär makt att garantera. Derpå har Ryssland förklarat sig
böjdt för detta utrymmande, men likväl fordrat af oss
garantier att icke vara utsatt för förföljelse af fienden
eller vidare anfall. Detta hafva vi vägrat. Då först
har Ryssland förklarat sig vilja af rent strategiska
skäl draga sig tillbaka, och det har derigenom före-
byggt en konflikt, som eljest vårt oåterkalleligt fattade
beslut skulle haft till följd. Således har icke Ryssland
öfverlemnat furstendömena åt oss. Det har prisgifvit
dem åt deras öde. Vi hafva sedan inryckt, emedan vi
dertill hade Turkiets medgifvande. Turkarne intåga
till följe af sina krigsoperationer, och likaledes kunna
fransmän och engelsmän rycka efter, i kraft af sin
med Porten afslutade allianstraktat.
Vi hafva således väl rättighet att vara i furstendö-
mena, men ingalunda befogenhet att derifrån med våld
utestänga andra än Portens fiender, och ännu mindre
att föreskrifva de krigförande makterna till hvilket
militäriskt ändamål de skulle ega att inrycka i dessa
länder. Ett sådant anspråk kunde vi icke uppställa,
utan att genast framkalla en rättmätig protest emot
vårt förfarande.
Att detta förhållande innebär många svårigheter
kan icke förnekas, men dessa kunna undanrödjas
blott genom öppet erkännande af gränserna för vår
rätt på underhandlingens väg och genom vänskapliga
framställningar. Blott på sädant sätt och i fursten-
dömenas eget intresse skola vi kunna verka derhän,
att dessa trakter sä mycket som möjligt blifva för-
skonade från krigsoperationerna.
Häraf följer vidare, att i afseende på fördragets
af den 20 April gällande kraft icke skilnad kan gö-
ras genom den omständigheten huruvida från fursten-
dömena mot Rysslands omräde ett anfall — i hvilket
vi icke hade nägon del — skulle blifva företaget
eller ej. Tillhör oss icke rätten att hindra ett så-
dant anfall, så ligger icke heller i dess tillåtande
någon öfvergång till offensiven. Men väl måste
Ryssland vid afvärjandet af ett sädant anfall å sin
sida stanna vid Pruth, om det vill undvika konflik-
ten med Österrike. Preussen och Tyskland skola
derföre, om de i allmänhet erkänna, att vårt fram-
ryckande i furstendömena varit föreskrifvet af de
tyska intressena, icke kunna utesluta från löftet om
sitt bistånd en eventualitet, hvilket vär ställning icke
berättigar oss att förhindra.
Det öfverlemnas åt ers högvälbörenhet att i lämp-
ligt fall göra bruk af denna depesch, för att icke
lemna något tvifvel derom att vi beslutat i de båda
förutnämnda punkterna icke afvika från vår bestämdt
uttalade hällning.,
Moritz Hartmans öde är nu bekant; han
ÅM Ls RH AO EO AD AR AV vt vt FA
em
A me
OO RA mi ee 4 MM