autokraten öfver de misshälligheter som
rådde mellan honom och hans österrikiska
majestät, och tillade dervid: misshälligheter,
som sannolikt äro bestimda att förstoras. Huru
blef jag ej, för min del, slagen af denna til-
lagda fras! Det var å czarens sida en vink
om hvad han, under vissa omständigheter
som nu inträffat, förutsåg att han måste före-
taga i afseende på sin vän Frans Josef.
Hvad skall, under sådana omständigheter,
Preussen komma att företaga? Detta är hvad
man frågar sig. Enligt politiken, sunda förnuf-
tet och rättvisan borde svaret ej vara tvifvelak-
tigt. Tror Preussen sig löst från sinallians med
Österrike? Då Österrike engång blifvit indraget
i striden, kan Preussen fritaga sig från alt
följa det? Skulle neutraliteten vara möjlig för
Preussen? Skall det slutligen göra gemensam
sak med Ryssland och gifva sitt materiella
stöd i en motsatt riktning mot den hvari det
gifvit sitt moraliska? Allt detta har man myc-
ket svårt att fatta, äfven med inrymmande af fa-
miijeförbindelsernas stora inflytelse och af den
nationella sjelfviskhetens uträkningar. Europa
mot Ryssland — är den politiska ställning
som Ryssland beredt Europa, och med eller
mot sin vilja skall Europa förr eller sednare
antaga denna ställning; men hvilken plats
än Preussen, beträffande österländska angelö-
genheterna, bereder sig i historien, så kan det
väl hända att stora blad deri öppna sig för
den unga kejsaren af Österrike.
De yttre händelserna hafva en trycknings-
kraft, som i min korrespondens rycker mig
till dem mot min vilja. Jag måste likväl
säga er några ord om våra inre angelägenhe-
ter, och jag tar till öfvergångspunkt en sorge-
händelse, marskalken S:t Arnauds död. Den
har icke förvånat dem som kände marskal-
kens helsa. Den var bedröflig, och man kan
ej annat än erkänna höjden af den ädla upp-
offring som föranledde honom att begära be-
fälet öfver orientaliska armåeen, ty han var
nästan öfvertygad att han ej skulle komma
tillbaka med lifvet. Några dagar efter sin
afresa sade han till en af sina vänner, som
för honom uttryckte sina välönskningar: bed
endast, att det må blifva en seger som tar
mitt lif ifrån mig! Mina egna böner gå ej
längre än så,. Denna sorgliga bön har blf-
vit hörd. S:t Arnaud var tör öfrigt förtärd,
att jag så må säga, af sin titel: marskalk af
Frankrike. De lagrar denna titel förutsätter,
och hvilka under det första kejsardömet voro
de ärofulla vilkoren för dess ernående, röf-
vade från honom hans nätters sömn. Dessa
Themistocleiska vakor röjde en stor själ.
Barbes befrielse har gifvit anledning till åt-
skilligt prat. Det finns folk, som deri finna
allting annat än ädelmod och som i det kej-
serliga beslutet endast se en politisk beräk-
ning. Det är emellertid temligen svårt att
begripa orsaken till en sådan beräkning. Det
är ingen anledning att tro det kejsaren nu
mer än vid andra tillfällen känt behofvet att
blidka och försona demokraterna. Barbes
svar har naturligtvis blifvit ansedt som stor-
sinnadt af hans parti, som föröfrigt icke tvif-
lade om sättet hvarpå han skulle mottaga sin
frihet. Detta svar lärer flitigt cirkulerat un-
derhand. Kejsaren har tillintetgjort honom
genom att göra hans svar till lögnare. Ni
vet att sådant är hans sätt. Ni mins att han
gjorde på samma sätt med Changarniers I. 4
I Frankrike framför allt är detta sätt så;
som . hvarje annat, till och med en smula
bättre.
Handelns och industriens ställning synes
något förbättra sig. Franska bankens ista
bokslut vittnar derom. Dess portfölj har ökat
sig, — ett fenomen som man ej sett på de
sex sista månaderna, tror jag; men denna
förbättring är ännu föga kännbar. De höga
priserna på alla slags lifsmedel trycka be-
tänkligt på samhällsklasserna i smärre vilkor.
Regeringen sysselsätter sig lifligt med dessa
frågor, men ännu synes det onda ej vilja låta
sig afhjelpas.
Man talar om några illasinnade afsigter mot
kejsarparet, men ingenting är bevisadt.
A. H.