Är ni intresserad af något, mr Harthouse?
frågade hon, halft tviflande, halft tacksamt.
Hade ni frågat mig derom, då jag första
gången kom hit, skulle jag sagt nej. Nu
måste jag likväl, till och med om jag deri-
genom skulle utsätta mig för att bli ansedd
för en skrymtare och med rätta väcka ert
tvifvel, — svara ja.,
Hon gjorde en lätt rörelse, som om hon ville
tala, men icke kunde. Slutligen sade hon:
Mr Harthouse, jag vill tro att ni hyser in-
tresse för min bror.,
Jag tackar er, och tror mig förtjent deraf.
Ni vet huru små mina anspråk äro, men så långt
sträcka de sig dock. Ni har gjort så mycket
för honom och håller så mycket af honom;
hela ert lif, mrs Bounderby, röjer en så för-
tjusande sjelfuppoffring för hans skull — jag
måste än en gång be er om förlåtelse — jag
utbreder mig för mycket äfver detta ämne.
Jag känner intresse för honom för hans egen
skull.,
Hon hade gjort den lättaste möjliga rörelse,
som om hon hastigt velat stiga upp för att
gå derifrån. I gamma ögonblick gaf han sitt
tal en annan riktning, och hon stannade qvar.
Mrs Bounderbyp, fortfor han i en littare ton,
men likväl med en synbar ansträngning, för
att antaga denna, som dock var uttrycksful-
lare än den ton som han lemnat, det är ej
något obotligt fel af en ung karl vid er brors
ålder, om han är lättsinnig, obetänksam och
slösaktig — skenar litet öfver skacklorna som
man säger. Är han sådan ?
Ja.n
Tillåt mig ett vara öppenbjertig. Tror ni
han spelar ?
Jag tror han brukar ingå vad. och då mr
Harthouse väntade, som om detta ej var sva-
ret fullt, tillade hon: Jag vet det.n
Han tappar naturligtvis ?