Är ni intresserad af något, mr Harthouse? frågade hon, halft tviflande, halft tacksamt. Hade ni frågat mig derom, då jag första gången kom hit, skulle jag sagt nej. Nu måste jag likväl, till och med om jag derigenom skulle utsätta mig för att bli ansedd för en skrymtare och med rätta väcka ert tvifvel, — svara ja., Hon gjorde en lätt rörelse, som om hon ville tala, men icke kunde. Slutligen sade hon: Mr Harthouse, jag vill tro att ni hyser intresse för min bror., Jag tackar er, och tror mig förtjent deraf. Ni vet huru små mina anspråk äro, men så långt sträcka de sig dock. Ni har gjort så mycket för honom och håller så mycket af honom; hela ert lif, mrs Bounderby, röjer en så förtjusande sjelfuppoffring för hans skull — jag måste än en gång be er om förlåtelse — jag utbreder mig för mycket äfver detta ämne. Jag känner intresse för honom för hans egen skull., Hon hade gjort den lättaste möjliga rörelse, som om hon hastigt velat stiga upp för att gå derifrån. I gamma ögonblick gaf han sitt tal en annan riktning, och hon stannade qvar. Mrs Bounderbyp, fortfor han i en littare ton, men likväl med en synbar ansträngning, för att antaga denna, som dock var uttrycksfullare än den ton som han lemnat, det är ej något obotligt fel af en ung karl vid er brors ålder, om han är lättsinnig, obetänksam och slösaktig — skenar litet öfver skacklorna som man säger. Är han sådan ? Ja.n Tillåt mig ett vara öppenbjertig. Tror ni han spelar ? Jag tror han brukar ingå vad. och då mr Harthouse väntade, som om detta ej var svaret fullt, tillade hon: Jag vet det.n Han tappar naturligtvis ?