utslag till förmån för der ing, mot hvilken protesten anfördes. Den tidens bondestånd ansåg sig till och med, för upprätthållande af grundlagens helgd, böra genom formligt beslut ålägga förstärkta statsutskottet att votera utan afseende derå, att två riksstånd ogillat icke blott voteringspropositionerna, utan äfven anställandet af sjelfva voteringen. . Nästan enahanda var förbållandet vid 1848 års riksdag rörande vissa delar af skatteforenklingsfrågan, hvarom jemväl adeln och preg:eståndet ogillade voteringspropositionerna, emedan de ansågo dessa delar röra presteståndets privilegier och således icke utgöra föremål för förstärkta statsutskottets afgörande, utan erfordra samtliga riksståndens bifall. Statsutskottet, liksom borgareoch bondestånden, var äfven då af motsatt mening med de två främsta stånden, och inbjöd dem således att förena sig med de två andra, men då äfven denna inbjudning afslogs, förklarade utskottet i sitt utlåtande JM 331, att under sådana förhållanden något beslut af Rikets Ständer icke vid samma riksdag kunde i dessa frågor fattas; i och hvarmed saken förföll. Efter denna utredning af det faktiska förhållandet i de af protestanternas skriftställare åberopade prejudikater, kunna vi icke inse, att de bondeståndets ledamöter, som nu vägra att votera i bränvinsfrågan, kunna i ringaste mån räkna sig tillgodo de misstag, som möjligen at de andra stånden blifvit på ofvan berördt sätt begångna. Der har nemligen aldrig ens den fråga uppstått, som nu blifvit inom bondeståndet väckt och der bedröfligen med ett slags fanatism agiteras, el ler att sedan tre stånd giliat voteringspropositionerna och således grundlagsenligt afgjort att frågan tillhör förstärkta statsutekottets afgörande, det fjerde ståndet förkastar samma propositioner, under föregifvande att frågan i sina föregående stadier icke blifvit behandlad enligt de former detta stånd fordrat och påstått, men hvilka ståndets talman och konstitutionsutskottet, som ensamme äro domare i formfrågor, lörklarat vara med grundlagen öfverensstämmande. Ett så beskaffadt försök har aldrig förr existerat sedan vårt nuvarande statsskick grundades. Det innebär ett fullkomligt revolutionärt steg, derigenom ett enskildt hugskott hos en ringa och öfver saken förbittrad minoritet envisas att sätta sig emot den gifna majoriteten och öfver lagen, för att söka göra om intet ett nyttigt och riksgagneligt beslut som ej lyckats falla denna minoritet i smaken. Och hvad skulle väl följderna blifva om samma minoritet finge sin vilja fram? Icke blott att hela den vigtiga reformen af bränvinslagstiftningen och allt hvad för densamma är gjordt komme att uppskjutas till en oviss framtid, utan ock att den betydligt tillökta statsinkomst, som af bränvinsskattens af tre stånd beslutade förhöjning måste komma att beräknas såväl till fyllnad i statsbristsumman, som till jernvägar och andra för landet välgörande produktiva företag, helt och hållet försvunne och sålunda såsom en nödvändighet framkallade icke blott en högst betydlig tillökning i allmänna bevillningen, utan tvingade till afslag af de vid riksdagen väckta, ännu icke slutligen pröfvade förslag till jernvägar m. m., såvida man icke derpå vill tillämpa statslånesystemet. Bonde:ståndet har emellertid förut med stor majoritet förkastat detta system och förklarat sig vilja bygga jernvägar för öfverskottet å den förhöjda bränvinsskatten. Huru då begripa att samma bondestånd nu äflas att genom en oförklarlig tredska hindra att någon förhöjd inkomst af bränvinsskatten tillfaller states och derigenom både föranleda allmänna bev:!l ningens förhöjning och göra ett statslånesystem oundvikligt? Det är i sanning bedröfligt att sådana uppenbara motsägelser skola kunna förebrås representanterna af en allmoge som, sig sjelf lemnad, så ofta visat prof på en klar uppfattning och ett sundt omdöme. Vi må undra, hvad dessas kommittenter,, när de komma till rätt besinning af hvad frågan gäller, skola komma att säga om dylika representanter, som på detta sätt icke blott ohjelpligt blottställa bondeståndets anseende, utan nästan i alla rigtningar ej mindre kommittenternas än hela landets största och vigtigaste intressen.