BISTRA TIDER
AF
Charles Dickens.
Stefan hade ännu ej hemtat sig från sin
ledsnad öfver att ha förorsakat den gamla
qvinnan smärta, då hans värdinna kom traf-
vande uppför den trånga Höppan och kallan-
de honom till dörren, hviskade något i hans
öra. Mrs Pegler var på intet vis döf, ty hon
uppfångade hvart ord som yttrades.
Bounderby, utbröt hon med dämpad röst,
rusande upp ifrån bordet. För Guds skull
göm mig! Låt honom för all del ej få se
mig! Låt honom ej komma hit upp förr än
jag gått min väg! Hon darrade och var yt-
terst uppskrämd och gömde sig bakom Ra-
chael, som sökte lugna henne, och tycktes
af rädsla knappt veta hvad hon gjorde.
Men hör då, missus, hör då, sade Stefan
förvånad. Det är ej mr Bounderby, det är
hans fru. För henne är ni väl oj rädd. Ni
var ju alldeles galen i henne för knappt en
timma sen.
Men är ni riktigt säker på att det är frun
och inte herren sjelf? frågade hon ännu dar-
rande.
Mycket säkerl
Tala ej till mig och fråga ej det minsta
efter mig,, sade den gamla. Låt mig vara
för mig sjelf i vrån här.,
Stefan nickade, såg på Rachael för att få
en förklaring som hon var alldeles ur stånd
att ge honom, tog ljuset, gick utför trapporna
och återvände efter några minuter, lysande
Louise in i rummet, Hon var åtföljd af val-
pen.
) Se A.B. n:o 209, 202, 303, 206, 208—210, 213,
215, 217, 220, 222, 227, 229, 233, 235, 237 och
239,