BISTRA TIDER AF Charles Dickens. Stefan hade ännu ej hemtat sig från sin ledsnad öfver att ha förorsakat den gamla qvinnan smärta, då hans värdinna kom trafvande uppför den trånga Höppan och kallande honom till dörren, hviskade något i hans öra. Mrs Pegler var på intet vis döf, ty hon uppfångade hvart ord som yttrades. Bounderby, utbröt hon med dämpad röst, rusande upp ifrån bordet. För Guds skull göm mig! Låt honom för all del ej få se mig! Låt honom ej komma hit upp förr än jag gått min väg! Hon darrade och var ytterst uppskrämd och gömde sig bakom Rachael, som sökte lugna henne, och tycktes af rädsla knappt veta hvad hon gjorde. Men hör då, missus, hör då, sade Stefan förvånad. Det är ej mr Bounderby, det är hans fru. För henne är ni väl oj rädd. Ni var ju alldeles galen i henne för knappt en timma sen. Men är ni riktigt säker på att det är frun och inte herren sjelf? frågade hon ännu darrande. Mycket säkerl Tala ej till mig och fråga ej det minsta efter mig,, sade den gamla. Låt mig vara för mig sjelf i vrån här., Stefan nickade, såg på Rachael för att få en förklaring som hon var alldeles ur stånd att ge honom, tog ljuset, gick utför trapporna och återvände efter några minuter, lysande Louise in i rummet, Hon var åtföljd af valpen. ) Se A.B. n:o 209, 202, 303, 206, 208—210, 213, 215, 217, 220, 222, 227, 229, 233, 235, 237 och 239,