STOCKHOLM, den 17 Okt. Den store trumslagaren i Svenska Tidningen fortfar att, såsom han sjelf så vältaligt uttrycker sig, med samma nötta pinnar på samma slitna skinn,, så vidt på honom ankommer, söka döfva allmänhetens öron emot sanningens språk i kreditivfrågan. Han svänger härvid sina pinnar i en och sarama hvirfvel så länge, att det slutligen äfven går omkring såsom en hvirfvel i hans eget hufvud. Han har nu en gång der fått en fix id, och vi trotsa hvem som helst att taga den ifrån honom. Denna fixa id är, att regeriugsformens 63:dje paragraf skulle såsom vilkor för det så kallade stora kreditivets lyftning stadga, att kriget verkligen är börjadt, eller åtminstone förklaradt;. Förgäfves visar du honom, med svenska grundlagarne i hand, att hvarken den 63:dje eller någon annan paragraf deri innehåller ens den ringaste skymt afnågot sådant stadgande. Förgäfves uppdukar han till och med sjelf i ljusare ögonblick sin krigshistoriska lärdom för att såsom en ny upptäckt utropa, hvad hela verlden visste förut, att krig numera esomoftast börjas utan föregången krigsförklaring. Grundlagen innebåller visserligen icke heller ett enda ord om någon sådan förklarings utfärdande vid infallande krig,; utfärdandet af dylika förklaringar har också redan längesedan bland andra makter kommit allt mer ur bruk; — men ändå , . . Klippt skall det vara! Och hvarföre? — Låtom oss ännu en gång erinra oss hvarom fråga är. Grundlagen stadgar, att för oförutsedda händelser tvenne särskilta sammor skola anslås, den ena att vara tillgänglig, då konungen till rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar deröfver blifvit inhämtade, finner den vara oundgängligen nödig, den andra att vid infallande krig af konungen lyftas, sedan han statsrådet in pleno hört och riksens ständer sammankallat. Regeringen har, uti sin proposition om beviljande af ett nytt till 2, millioner förhöjdt kreditiv, hållit sig till den förr formen, som medgifver hela anslagets användande, utan att något krig är infallande, utan att ständerna behöfva sammankallas, och utan att konungen dervid behöfver höra någon annans tankar, än ett statsråds, som sa nar representationens och till betydlig del äfven nationens förtroende. Vi hafva för vår del medgifvit omständigheterna vara sådana, att äfven vi trott ett större-kreditiv än under vanliga fredliga förhållanden böra ställas till konungens förfogande för möjligheten af vårt invecklande i det krig, som redan föres i vårt grannskap och som alltmera hotar att blifva ett europeiskt. Men vi hafva ansett, att detta kreditiv i sådant fall borde beviljas under den andra formen, som endast medgifver dess lyftande vid infallande krig och som förbinder konungen att icke allenast höra statsrådet, utan äfven att, när summan lyftas, sammankalla rikets ständer. Vi hafva redan i flera artiklar anfört tillräckliga skäl för detta yrkande, för att icke här behöfva å nyo upprepa dem. Vi skola icke heller trötta läsaren med någon vidlyftigare vederläggning af Svenska Tidningens försök att förvränga frågan medelst den slags logik, som är dess trumslagare egen och hvaröfver han så förnämt bröstar sig. Bland de knalleffekter, som uti hans nyaste hvirfvel i dagens nummer för detta ändamål blifvit hoprörda, finnes blott en enda, som förtienar någon uppmärksamhet och åt hvilken vi derföre torde böra egna ett ögonblicks betraktande. Det är den, hvarigenom han påminner, såsom orden lyda: att striden, en gång börjad, måste finna oss beredd på alla dermed oskiljaktiga uppoffringars. (Se der i förbigående äfven en lysande dubbelstjerna på den sjelfbelåtna logikens och vältalighetens himlahvalf!) Under trummandet på denna sida af det hårdt skrufvade skinnet svängas pinnarne om hvararandra emot offentligheten och riksdagen, öfver Ryssland och Österrike, åt Donaufurstendömena och Sebastopol, ända till krigen 1741, 1756, 1788, 1808; och dundret slutar med följande skräll: Huru ofta har ej brist på duglig materiel tilliotetgjort våra tappra truppers bemödanden? Huru ofta bar ej vanvärden, i brist af medel till fåltsjukhus och sjukutredning, gjort större förödelser till lands och på flottan, än tiendens kulor och svärd? Har man glömt det olyckliga landtvärnet år 1808, hvars ena hälft föll för vanvärd och hvars blotta minnesdigra namn föranledde upproriska rörelser i landet, när beväringssystemet 1812 infördes? Om för alla klasser denna bild är varnande, är den det icke minst för bondeständet, då allmogens söner komma att utgöra största delen af vär i fält ryckande krigshär ? Vi kunna icke, — för att tala med vår värda kollegas språk — släppa tron på våra motståndares förstånd, så rubbad denna än borde vara, när vi uti deras spalter måste läsa en sådan röra. Är det då Svenska Tidningens afsigt att genom denna påminnelse låta oss förstå, att Sverges krigsmateriel och utredning för sjukvård, efter en mångårig fred och oaktadt millioners uppoffringar för försvarsverkets iståndsättande, icke desto mindre befinner sig i ett lika dåligt skick nu, som 1808? Eller att ställa vår nuvarande krigsförvaltning vid sidan af 1808 års bulvudlöshet? Förmodligen intetdera. Men argumentet, så menar förmodligen tidningen, kan vara godt nog för att dermed skrämma de stora barn, för hvilka hon synes skrifva sina artiklar. Vi tvifla icke att ju, i händelse fäderneslandet invecklas i ett krig, nya uppoffringar komma att kräfvas såväl för materiellen i allmänhet, som för sjukvården i fält och hvad Aartill höraor i ounmnarhast — Vi heklaca äfven.