STOCKHOLM, den 17 Okt.
Den store trumslagaren i Svenska Tidnin-
gen fortfar att, såsom han sjelf så vältaligt ut-
trycker sig, med samma nötta pinnar på
samma slitna skinn,, så vidt på honom an-
kommer, söka döfva allmänhetens öron emot
sanningens språk i kreditivfrågan. Han svän-
ger härvid sina pinnar i en och sarama hvirf-
vel så länge, att det slutligen äfven går om-
kring såsom en hvirfvel i hans eget hufvud.
Han har nu en gång der fått en fix id, och
vi trotsa hvem som helst att taga den ifrån
honom. Denna fixa id är, att regeriugsfor-
mens 63:dje paragraf skulle såsom vilkor för
det så kallade stora kreditivets lyftning stadga,
att kriget verkligen är börjadt, eller åtmin-
stone förklaradt;. Förgäfves visar du honom,
med svenska grundlagarne i hand, att hvar-
ken den 63:dje eller någon annan paragraf
deri innehåller ens den ringaste skymt afnå-
got sådant stadgande. Förgäfves uppdukar
han till och med sjelf i ljusare ögonblick sin
krigshistoriska lärdom för att såsom en ny
upptäckt utropa, hvad hela verlden visste förut,
att krig numera esomoftast börjas utan före-
gången krigsförklaring. Grundlagen innebål-
ler visserligen icke heller ett enda ord om
någon sådan förklarings utfärdande vid in-
fallande krig,; utfärdandet af dylika förkla-
ringar har också redan längesedan bland an-
dra makter kommit allt mer ur bruk; — men
ändå , . . Klippt skall det vara!
Och hvarföre? — Låtom oss ännu en gång
erinra oss hvarom fråga är.
Grundlagen stadgar, att för oförutsedda
händelser tvenne särskilta sammor skola an-
slås, den ena att vara tillgänglig, då konun-
gen till rikets försvar eller andra högst vig-
tiga och angelägna ändamål, sedan hela stats-
rådets tankar deröfver blifvit inhämtade, fin-
ner den vara oundgängligen nödig, den an-
dra att vid infallande krig af konungen lyf-
tas, sedan han statsrådet in pleno hört och
riksens ständer sammankallat. Regeringen
har, uti sin proposition om beviljande af ett
nytt till 2, millioner förhöjdt kreditiv, hållit
sig till den förr formen, som medgifver hela
anslagets användande, utan att något krig är
infallande, utan att ständerna behöfva sam-
mankallas, och utan att konungen dervid be-
höfver höra någon annans tankar, än ett stats-
råds, som sa nar representationens och till be-
tydlig del äfven nationens förtroende. Vi hafva
för vår del medgifvit omständigheterna vara
sådana, att äfven vi trott ett större-kreditiv
än under vanliga fredliga förhållanden böra
ställas till konungens förfogande för möjlig-
heten af vårt invecklande i det krig, som re-
dan föres i vårt grannskap och som alltmera
hotar att blifva ett europeiskt. Men vi hafva
ansett, att detta kreditiv i sådant fall borde
beviljas under den andra formen, som endast
medgifver dess lyftande vid infallande krig
och som förbinder konungen att icke allenast
höra statsrådet, utan äfven att, när summan
lyftas, sammankalla rikets ständer.
Vi hafva redan i flera artiklar anfört till-
räckliga skäl för detta yrkande, för att icke
här behöfva å nyo upprepa dem. Vi skola
icke heller trötta läsaren med någon vidlyfti-
gare vederläggning af Svenska Tidningens
försök att förvränga frågan medelst den slags
logik, som är dess trumslagare egen och
hvaröfver han så förnämt bröstar sig. Bland
de knalleffekter, som uti hans nyaste hvirfvel
i dagens nummer för detta ändamål blifvit
hoprörda, finnes blott en enda, som förtienar
någon uppmärksamhet och åt hvilken vi der-
före torde böra egna ett ögonblicks betrak-
tande. Det är den, hvarigenom han påmin-
ner, såsom orden lyda: att striden, en gång
börjad, måste finna oss beredd på alla dermed
oskiljaktiga uppoffringars. (Se der i förbi-
gående äfven en lysande dubbelstjerna på
den sjelfbelåtna logikens och vältalighetens
himlahvalf!)
Under trummandet på denna sida af det
hårdt skrufvade skinnet svängas pinnarne om
hvararandra emot offentligheten och riksda-
gen, öfver Ryssland och Österrike, åt Donau-
furstendömena och Sebastopol, ända till kri-
gen 1741, 1756, 1788, 1808; och dundret
slutar med följande skräll:
Huru ofta har ej brist på duglig materiel till-
iotetgjort våra tappra truppers bemödanden? Huru
ofta bar ej vanvärden, i brist af medel till fålt-
sjukhus och sjukutredning, gjort större förödelser
till lands och på flottan, än tiendens kulor och svärd?
Har man glömt det olyckliga landtvärnet år 1808,
hvars ena hälft föll för vanvärd och hvars blotta min-
nesdigra namn föranledde upproriska rörelser i lan-
det, när beväringssystemet 1812 infördes? Om för
alla klasser denna bild är varnande, är den det icke
minst för bondeständet, då allmogens söner komma
att utgöra största delen af vär i fält ryckande krigshär ?
Vi kunna icke, — för att tala med vår
värda kollegas språk — släppa tron på våra
motståndares förstånd, så rubbad denna än
borde vara, när vi uti deras spalter måste
läsa en sådan röra. Är det då Svenska Tid-
ningens afsigt att genom denna påminnelse
låta oss förstå, att Sverges krigsmateriel och
utredning för sjukvård, efter en mångårig fred
och oaktadt millioners uppoffringar för för-
svarsverkets iståndsättande, icke desto mindre
befinner sig i ett lika dåligt skick nu, som
1808? Eller att ställa vår nuvarande krigs-
förvaltning vid sidan af 1808 års bulvudlös-
het? Förmodligen intetdera. Men argumen-
tet, så menar förmodligen tidningen, kan vara
godt nog för att dermed skrämma de stora
barn, för hvilka hon synes skrifva sina artiklar.
Vi tvifla icke att ju, i händelse fädernes-
landet invecklas i ett krig, nya uppoffringar
komma att kräfvas såväl för materiellen i all-
mänhet, som för sjukvården i fält och hvad
Aartill höraor i ounmnarhast — Vi heklaca äfven.