BISTRA TIDER ).
AF
Charles Dickens.
Stefan talade med det enkla allvaret hos en
man af hans stånd och karakter, något ökadt
måhända af det stolta medvetandet att han
var trogen sin klass under allt deras miss-
troende, men ihågkom fullkomligt hvar ban
var och höjde ej ens rösten.
Nej, madame, nej. De äro trogna hvar-
andra, tillgifna hvarandra in i döden. Var
fattig ibland dem, sjuk ibland dem, sorgsen
iblaud dem af någon bland de många orsa-
ker, som bära bekymret till den fattiges dörr,
och de skola hysa medlidande med er, vårda
er, trösta er. Var viss derpå, madame, de
skulle hellre låta slita sig i stycken än vara
annorledes.
Med ett ord;, sade Bounderby, ,det är
emedan de äro så fulla af dygder, som de
stött dig ifrån sig. Ljug ut medan du hål-
ler på.n
sE,Hur det kommer sig, madame, fortfor
Stefan, som ännu tycktes söka sin tillflykt i
Louises ansigte, att allt som är bäst hos oss,
enfaldigt folk, oftast tyckes bringa oss isvå-
righeter, olycka och villfarelse, förstår jag ej.
Men det är så. Jag vet det lika väl som jag
vet att himlen är öfver mig bakom den tjocka
röken. Vi äro likväl tåliga och önska i all-
mänhet att göra hvar man rätt. Jag kan der-
före inte tro att hela skulden ligger hos oss.
Nu, min vän,, sade Bounderby, som han
ej gerna kunde förtörnat, huru omedveten
derom han än var, genom något så mycket
som genom att vända sitt tal till en annan
än honom, om du vill vara så artig och
Se A.B. n:209, 202, 303, 206, 208—210, 213,
215, 217, 220, 222, 227, 229, 233, 235 och 237.