ves numera ingen enda stat, knappast czar-
riket undantaget, hvars regent, så obunden
han än må vara af konstitutioner och grund-
lagar, ej måste i sin allmänna politik taga
det allmänna tänkesättet till rättesnöre
och inför det allmänna omdömet framlägga
sina handlingar och deras grunder. Vi tala
ej om England, der genom föreningsfriheten
och interpellationsrätten regering och folk stå
i en oafbruten innerlig och förtroendefull ve-
xelverkan; men se på Frankrike, huru om-
sorgsfullt dess enväldige herrskare studerar
det allmänna tänkesättet, huru uteslutande han
söker att på de nationella sympatierna grunda
sin politik! Se på det autokratiska Österrike,
det ränksmidande Preussen, och man skall
finna ett oförtydbart begär till och med hos
dessa regeringar att försäkra sig om massor-
nas bifall. Då de icke hafva några represen-
tativa församlingar vid sin sida, hafva de i
pressen sökt en brygga till folken, och de
hafva i sina officiella tidningar framlagt så
väl de diplomatiska akterna gom äfven grun-
derna för sina politiska trosbekännelser, med
en öppenhet, som här i det fria, konstitutio-
nella Sverge, med dess herrliga traditioner
af en ärofull samverkan mellan folkmakt och
konungamakt, finner sin komplettaste mot-
sats!
EEUnder en politisk konjunktur, då icke en
gång den mest kortsynte kan föreställa sig
möjligheten för Sverge att i längden fortsätta sin
neutrala rol, kommer regeringen och begär
en kreditivbevillning af flere millioner, utan
den aldra ringaste antydning hvartill medlen
behöfvas eller hvartill de skola användas, ut-
öfver den dunkla och intetsägande frasen
i chefens för finansdepartementet knapphän-
diga upplysning till statsrådets protokoll, att
det ej finns tillräckligt mynt, i fall K. Maj:t
äfven under påföljande år skulle pröfva nödigt
att sammandraga några större truppmassor
eller visa sin örlogsflagga utom sina hamnar.
Och denna begäran om mera penningar kom-
mer just innan Kongl. Maj:t är färdig att
hemförlofva Rikets Ständer för två fulla års
tid, utan att det folk de skola representera
har den ringaste aning, den aflägsnaste möj-
lighet att göra sig ett begrepp om den po
litik regeringen tänker följa. Är det meningen
att väfven under påföljande år, — vi citera fri-
herre Palmstjernas anförande till statsrådets
protokoll — är det meningen att äfven då
låta trupper marschera först bort, och sedan
hem igen, att i alla verldens ändar visa vår
beväpnade neutralitet i form af något ytterli-
gare skrufskepp, bortskjutande värt krut på
artiga saluter för de krigförande eskadrarne,
utan att ens för öfning lossa ettskarpt skott?
Eller är det meningen att öppet och sjelfständigt
ansluta sig till vestmakterna, för att vid deras
sida utkämpa verldsstriden och med dem dela
segrens lagrar? Eller — ty att Sverge skulle
kasta sitt svärd i Rysslands vågskål, är en
förutsättning så kränkande, ja så förkrossande
för svenska namnet, för dess bragdrika hi-
storia, för allt sundt vett och all mensklig
känsla, att vi måste tillbakavisa den med
ovilja — eller är det slutligen meningen
att hand i hand med det slingrande Preusen
äflas att upprätthålla en beväpnad medla-
remakt midt emellan de stridande, med for-
dran att ur den inbillade oväldens anspråks-
fulla ståndpunkt i sista hand bestämma kam-
pens utgång? Är det afsigten att för ett så-
dant ändamål samverka med Danmarks ha-
tade och föraktade minister, i fall nemligen
denna styrelse kan i Berlinerhofvets gunst
räkna på ett fortfarande skydd mot den rätt-
mätiga oviljan hos egna medborgare? Är det
måhända ej alldeles utan betydelse hvad half-
officiella tidningar i andra länder stundom
antyda, och att det preussiska jukerparticts
korrespondenter i Berlin kunde, samma day
friherre Palmstjerna till ständerna öfverlem-
nade den kongl. propositionen om det mindre
kreditivets förhöjning, skrifva till en Ham-
burgertidning, att denna kreditiv-fordring i
Berlin tolkades på två sätt, antingen såsom
ett närmande till vestmakterna, eller, såsom
den egentligen kompetenta sidan betraktade sa-
ken, såsom ett bevis på att Sverge i sjelfva
verket vill sätta sig i stånd att kunna med be-
hörigt eftertryck motstå uppmaningar att öfver-
gifoa sin neutralitet, från hvilket håll dessa upp-
maningar än må komma.r
Ehvad än vår regering tänker — och något
måste den väl ändå tänka — så har den för-
stått exellent att insvepa sina afsigter i den
mest ogenomträngliga molnslöja. Den har
tegat såsom muren när nationen väntat att
den skulle tala, och har den någongång talat,
så har det varit för att göra rättvisa åt Tal-
leyrands ryktbara sats, att orden äro menni-
skan gifna för att dölja sina tankar.
Vi hafva hittills talat om den första stats-
makten. Hvad tänker den andra, eller bör
den tänka något alls i frågan om rikets stöll-
ning till främmande makter? Det är genom
att bevilja eller afslå de begärda anslagen,
eller genom att vid deras beviljande fästa
vissa vilkor, som grundlagen gjort till rätt
och pligt för representationen att uttala sitt
omdöme i dylika frågor.
bidumsitnänd
— Svenska Tidningen har i ett par artik-
lar återkommit till frågan om det extra kre-
ditivet. I den första visar hon sig missnöjd
med den förmenta utvidgning,, som Afton-
bladet förklaras vilja bereda åt konunga-
makten, genom en sådan tolkning af 63 S
regeringsformen, att konungen skulle ega rätt
lyfta det för infallande krig, afsatta stora
ban dtlgat innan krigat var höriadt, allar Oföpa