och längst ifrån honom; måhända skolen j hota att gå ifrån ert arbete; om jag vidare tillåtes att arbeta ibland er. Jag hoppas få dö innan en sådan stund kommer, och om den ej kommer skäll jag arbeta enslig ibland er, — ej för att trotsa er, men för att lefva, Jag har ingenting annat än mitt arbete att lefva af; och hvart kan jag bege mig, Jag som alltifrån det jag var en liten pojke arbetat här i Coketown? Jag skall ej beklaga mig om jag från denna stund blir utstött och behandlad som fremling, men jag hoppas att det skall tillåtas mig att arbeta. Om jag har någon rättighet alls, mina vänner, så tror jag att det är denna. . Icke ett ord sades. Icke ett ljud hördes i salen utom det lindriga sorl som uppstod, då församlingen delade sig längs rummets midt för att lemna genomgång åt den man med hvilken de svurit attuppsäga allt kamratskap. Utan att se på någon och gående sin väg fram med en okonstlad fasthet, lemnade gamla Stefan, med alla sina bekymmer, scenen. Nu öfverlemnade sig Slackbridge, som då Stefan gick ut hållit sin oratoriska arm utsträckt, som om han med oändlig möda och endast genom sitt underbara moraliska inflytande tyglade hopens våldsamma lidelser, åt upphetsandet af desamma. Hade ej romaren Brutus, o, mina britiska medborgare, dömt sin egen son till döden; och hade ej de spartanska mödrarne, o, mina snart segerrika vänner, drifvit sina flyende barn tillbaka mot spetsarne af deras fienders svärd. Vore det ej en helig pligt för Coketowns män, med förfäder bakom sig, en beundrande verld till ögonvittne och en efterverld till domare, att utkasta förrädare ur det läger, do i en helig och gudomlig sak slagit? Himmelens fria vindar svarade ja och buro detta ja östan, vestan, nordan och sunnan. Och således ett