och längst ifrån honom; måhända skolen j
hota att gå ifrån ert arbete; om jag vidare
tillåtes att arbeta ibland er. Jag hoppas få
dö innan en sådan stund kommer, och om
den ej kommer skäll jag arbeta enslig ibland
er, — ej för att trotsa er, men för att lefva,
Jag har ingenting annat än mitt arbete att
lefva af; och hvart kan jag bege mig, Jag
som alltifrån det jag var en liten pojke ar-
betat här i Coketown? Jag skall ej beklaga
mig om jag från denna stund blir utstött och
behandlad som fremling, men jag hoppas att
det skall tillåtas mig att arbeta. Om jag
har någon rättighet alls, mina vänner, så tror
jag att det är denna. .
Icke ett ord sades. Icke ett ljud hördes i
salen utom det lindriga sorl som uppstod, då
församlingen delade sig längs rummets midt
för att lemna genomgång åt den man med
hvilken de svurit attuppsäga allt kamratskap.
Utan att se på någon och gående sin väg
fram med en okonstlad fasthet, lemnade gamla
Stefan, med alla sina bekymmer, scenen.
Nu öfverlemnade sig Slackbridge, som då
Stefan gick ut hållit sin oratoriska arm ut-
sträckt, som om han med oändlig möda och
endast genom sitt underbara moraliska inflytan-
de tyglade hopens våldsamma lidelser, åt
upphetsandet af desamma. Hade ej romaren
Brutus, o, mina britiska medborgare, dömt
sin egen son till döden; och hade ej de spar-
tanska mödrarne, o, mina snart segerrika vän-
ner, drifvit sina flyende barn tillbaka mot
spetsarne af deras fienders svärd. Vore det
ej en helig pligt för Coketowns män, med
förfäder bakom sig, en beundrande verld till
ögonvittne och en efterverld till domare, att
utkasta förrädare ur det läger, do i en helig
och gudomlig sak slagit? Himmelens fria vin-
dar svarade ja och buro detta ja östan, ve-
stan, nordan och sunnan. Och således ett