gkrattade och tog sig litet mer af den svalkande drycken. James Harthouse fortfor att på samma plats och i samma vårds!ösa ställning röka sin cigarr och med ett visst välbehag betrakta valpen, som om han visste sig vara en slags tjusande demon som endast behöfde hålla sig i hans närhet för att han åt honom måste öfverlemna bela sin själ om så fordrades. Säkert är att valpen tycktes känna detta inflytande. Han betraktade kamraten förstulet, han betraktade honom beundrande, han betraktade honom djerft och lade upp det ena benet på soffan. vMin syster Lou?n sade Tom. Hon har aldrig för ett öre frågat efter gamla Bounderby., Det är tempus preteritum, Tomn, svarade mr James Harthouse, i det han med lillfingret slog askan från sin cigarr. Vi äro nu i presens tempus.s Verbum neutrum, att ej fråga efter. Indicativus modus, Presens tempus. Första person singularis: Jag frågar ej efter. Andra person singularis; Dn frågar ej efter. Tredje person singularis: Hon frågar ej efter,, svarade Tom. Mycket sinnrikt! sade hans vin. MVen ni menar det säkert ändå inte.x pJo, det gör jag,, ropade Tom. På min heder gör jag icke det! Ni vill väl inte söka inbilla mig, mr Harthouse, att ni verkligen tror att min syster frågar efter gamla Bounderby ? : Min kära vän, svarad: den andre, jag måste väl tro det, då jag ser dem lefva i Jycka och harmoni., Tom hade vid det här laget fått sina begge ben upp i sofan; om hans andra ben ej, redan varit, der, då han kallades en kär vän, så skulle han lagt upp det vid detta stora stadium af konversationen, Och som han