gkrattade och tog sig litet mer af den sval-
kande drycken.
James Harthouse fortfor att på samma plats
och i samma vårds!ösa ställning röka sin cigarr
och med ett visst välbehag betrakta valpen,
som om han visste sig vara en slags tjusande
demon som endast behöfde hålla sig i hans
närhet för att han åt honom måste öfverlemna
bela sin själ om så fordrades. Säkert är att
valpen tycktes känna detta inflytande. Han
betraktade kamraten förstulet, han betraktade
honom beundrande, han betraktade honom
djerft och lade upp det ena benet på soffan.
vMin syster Lou?n sade Tom. Hon har
aldrig för ett öre frågat efter gamla Boun-
derby.,
Det är tempus preteritum, Tomn, svarade
mr James Harthouse, i det han med lillfing-
ret slog askan från sin cigarr. Vi äro nu i
presens tempus.s
Verbum neutrum, att ej fråga efter. Indi-
cativus modus, Presens tempus. Första per-
son singularis: Jag frågar ej efter. Andra
person singularis; Dn frågar ej efter. Tredje
person singularis: Hon frågar ej efter,, sva-
rade Tom.
Mycket sinnrikt! sade hans vin. MVen
ni menar det säkert ändå inte.x
pJo, det gör jag,, ropade Tom. På min
heder gör jag icke det! Ni vill väl inte söka
inbilla mig, mr Harthouse, att ni verkligen
tror att min syster frågar efter gamla Boun-
derby ? :
Min kära vän, svarad: den andre, jag
måste väl tro det, då jag ser dem lefva i
Jycka och harmoni.,
Tom hade vid det här laget fått sina begge
ben upp i sofan; om hans andra ben ej, re-
dan varit, der, då han kallades en kär vän,
så skulle han lagt upp det vid detta stora
stadium af konversationen, Och som han