BISTRA TIDER ). AF Charles Dickens. Tusen tack, sade främlingen. Ni känner naturligtvis bankiren väl? . Ja, sir,, svarade mrs Sparsit; i min af honom beroende ställning har jag känt honom i tio år. Det är ju en hel evighet! Han är ju gift med Gradgrinds dotter? Jan, sade mrs Sparsit, i det hon plötsligt snörpte munnen tillsammans; han har den — äran. Han skall ju vara en riktig filosof, har raan sagt mig. Åh verkligen, har man sagt det! Förlåt min närgångna nyfikenhet, sade den okände, i det han med en bönfallande min sväfvade öfver mrs Sparsits ögonbryn, men ni känner familjen och verlden. Jag står i begrepp att göra denna familjs bekantskap och får måhända mycket med den att göra. Är då detta fruntimmer verkligen så förförande? Hennes far utbasunar henne som ett sådant vidunder af klokhet och förstånd, att jag fått en brinnande lust att lära känna henne. Är hon alldeles otillgänglig? Odrägligt klok och förnuftig? Jag ser af ert leende att ni ej tror det. Ni har gjutit balsam i min upprörda själ. Och nu hvad åldern beträffar ? Fyratio? Fem och trettio ? Mrs Sparsit fann hans fråga utomordentligt trolig. Bara barnet, sade hon; inte tjugo år då hon blef gift.n På min heder, mrs Powler,, sade den okände, i det han ryckte sig lös från bordet, ?) Se A. B. n:o 20, 202, 303, 206, 208—210, 213, 215, 217, 220, 222, 227 och 229.