vid ett sådant tillfälle det är medgifvet för
den sjelfständiga pressen att vara stum och
underdånigt afbida de beslut, som under
hemlighetsslöjan förberedas och för hvilkas
verkställighet regeringen med dolda syften
äskar medel?
Vi kunna naturligtvis icke med visshet veta
huruvida frågan om regeringens politik för
den kommande tiden varit diskuterad i hem-
liga utskottet, ännu mindre huru meningarne
härom utfallit. Vi veta endast att regeringen
icke ens haft den uppmärksamheten för stän-
derna, att uti sin proposition om medel för
neutralitetens upprätthållande, underrätta Rikets
Ständer, huruvida hemliga utskottets yttrande
deröfver varit inhemtadt eller icke. Vianse oss
derföre berättigade att antaga det sednare, och
att följaktligen icke ens hemliga utskottets le-
damöter fått förtroende af regeringens politiska
planer, än mindre blifvit deröfver rådfrågade.
De kunna således hvarken lemna någon upp-
lysning om dessa planer, eller, då detta icke
är dem tillåtet, i kännedomen derom ega ett
säkert stöd för sitt enskilda omdöme, för att
derefter rätta sitt tillstyrkande inför repre-
sentationen. Att sådant är förhållandet, der
till kan man sluta bland annat af det förhål-
lande att fvå af utskottets ledamöter inom
borgarståndet tillstyrkt de äskade ytterli-
gare millionerna för bibehållande af den
neutrala ställningen, under det att en tre-
dje ledamot af hemliga utskottet i samma
stånd afstyrkt detsamma, och alla tre leda-
möterna inom bondeståndet icke haft ett enda
ord att erinra mot de allvarsamma, att ej
säga bittra, anmärkningar, som inom detta
stånd framställdes mot nödvändigheten att
slösa större summor, än som redan blifvit
beviljade för utveckligen af en politik, af hvil-
ken Sverge under fortgången af den euro-
peiska kampen sannolikt skulle skörda hvar-
ken fördel eller ära — och som dessutom, om
den hotades, de förenade rikena icke för-
mådde upprätthålla utan vida mera känbara
uppoffringar än det öppna kriget skulle kräfva.
Utan att således för närvarande ingå i be-
dömande huruvida tiden nu är inne eller åt-
minstone snart kan, efter bekräftelsen på
de verldsvigtiga händelserna i östern, blifva
för de förenade rikena inne, att gifva efter
för vestmakternas billiga önskningar och der-
igenom, medan tid är, betinga sig de för lan-
det fördelåktigaste vilkor, skulle vi tro det till-
höra stätsutskottet att taga under öfvervä-
gande just den ofvan inom bondeståndet
framställda frågan, huruv.da det kan lö-
na mödan att anslå ytterligare medel för
upprätthållandet af en neutralitet, hvilken re-
dan kostat så betydligt, och som antingen,
med europeiska makternas goda minne, kan
bibehållas utan behof af några särdeles be-
tydliga utomordentliga utgifter, såsom också
händelsen visat sig vara i Norge och Dan-
mark, eller också, om vestmakterna skulle så-
dant förbjuda, kan göra vårt land en skada
som icke kan botas, äfven om hela vår armå
sammandroges och hvartenda örlogsfartyg från
Carlskrona kunde visa sig, i Östersjön. Om,
vid en sådan undersökning, statsutskottet
komme till den slutföljd, att denna fråga en-
dast kunde jakande besvaras, så hemställa vi,
om icke deruti låge ett tillräckligt både po-
ltiskt och financielt skäl att afstyrka dea nu
framlagda nådiga propositionen, utan att man
dervi I behöfde ens vidröra frågan om det större
eller mindre förtroende Rikets Ständer kund:
hysa för hushållningen med de regeringen a:- i
förtrodde medel.
Men fastän vi skulle anse det vara i hög
grad politiskt oklokt, och under nuvarande
ställningar stridande mot fosterlandets sauna
intresse, samt slutligen otvifvelaktigt föran-
leda en politisk köld, att ej säga afvoghet,
mot Sverge hos icke blott Frankrikes och
Englands regeringar, utan ock hos dess ädla
folk, derest Sverges representation genorabe-
viljandet af det begärda kreditivet utmärkte
att hon, under hvilka eventualiteter som helst,
icke ville öfvergifva den passiva rol Sverge
spelar i det allt mer och mer storartade dra-
mat, skulle vi deremot anse det vara stats-
utskottets både rätt och pligt, att för den hän-
delse regeringen ansåge sig icke vidare böra
eller kunna upprätthålla neutraliteten, föreslå
Rikets Ständer en betydlig tillökning å det
stora kreditivet, som för närvarande är be-
stämdt till 2 millioner riksdaler, och med
hvars lyftande jemväl det konstitutionella vil-
kor är bundet, att Rikets Ständer skola sam-
mankallas, då det väl bör falla af sig sjelft
att dessa ej lära kunna mötas med den nu-
varande ministeren.
Och i sanning äro de händelser som nu
föregå i Europa af den vigt att, i mån som
de allt närmare utveckla sig till sitt mål, de
nog synas förtjena ett urtima riksmöte. Sver-
ges historia visar att dess mest ärorika stri-
der för frihet och fosterland förts så till sä-
gandes under Rikets Ständers baner. Den
andre Gustaf Adolf, Sverges störste konung,
och Azel Ozenstjerna, Sverges störste statsman,
försmådde icke att, under den väldiga kampen
för religions- och tankefriheten på Tysklands
fält, årligen, ja någon gång till och med två gån-
ger om året, sammankalla Rikets Ständer, för
att af dem erhålla råd och hjelp. Och detvar
först under Carl XII:s olyckliga envälde, som
konungamakten trodde sig kunna utan sam-
tycke af folkets representanter bestämma öf-
ver landets utrikes politik, förstöra dess till-
gångar och utarma dess folk. Historien pe-
kar på dessa exempel och har utan tvifvel
ledt grundlagens stiftare, då de uppenbarligen
antydde att, när fara är för fäderneslandetz
elfbestånd, Rikets Ständer ovägerligen skola
sammankallas.
noRRAAREROVETNEO AT