VOLCIIOK OM 20080 09DVST re mm mod An 15 för afslag, och om 14 8 med 8 för bifall och 12 för afslag. Debatten om 13 , deri utskottet föreslagit att socknen skulle ega rätt att äska bränvinsförsäljning inom sitt område, var särdeles längvarig. För denna rättighet talade: hrr v. Hartmansdorff, Alelborg och Hjärne, frih. Raab och grefve A. G. Gyldenstolpe. Behandlingen af frågan fortsättes ; afton. LITTERATUR. Dikter af Talis Qvalis. Tredje tillökta upp: lagan. Stockholm Alb. Bonnier 1854. Vestflaggorna på Östersjön. Sång på sensommaren år 1854. Stockholm 1854. Politisk poesin — vi tycka oss se huru e och annan förnäm kritiker tTynkar sin panna vid detta ord, och huru många sköna själar genast äro färdiga med ett: fy! Den politisk: poesien är icke väl anskrifven i vårt land ho: dem, som utöfva ett mäktigt inflytande p: smak och jargon inom de estetiserande kret sarne. Man har temligen allmänt tillegnat sig den kritiska frasen om tendensen, såson. någonting oskönt, mot poesiens väsen stridande. Men det har härvid gått såsom det ofta går; genom daglig nötning har fraser förlorat en stor del af sin ursprungliga betydelse, och om den redan af ledarne blifvi begagnad med någon öfverdrift, har den sedan i eftersägarnes mun blifvit ett missförstådt slagord, hvarmed de helt beqvämt tr :sig kunna bryta stafven öfver en stor del a! den nyaste tidens poetiska sträfvanden. Den s. k. nya skolan inom vår vitterhet! har den oförgängliga förtjensten, att den genom sina kritiska bemödanden alldeles undanröjt den uppfattning af konsten, som ville göra denna till en tjenarinna för yttre ändamål och som specielt anvisade poesien ett arbete för nytta och nöje, och att ha banat vägen för en djupare insigt om konstens sann: wväsende. I sin produktiva verksamhet har den dock icke sällan drifvit motsatsen ändr 4ill haltlöshet och karrikatyr. Den s. k. fosforismens egentliga period är visserligen längesedan förbi, men inom flera regioner a! den allmänna bildningen och sammanlefnader märker man ännu tydliga spår af densamma. Det är fullkomligt sannt och erkändt at: tendensen, framträdände såsom direkt ändamål inom poesin, är okonstnärlig och utgör, så att säga, ett fattigdomsbevis för skalden: snille och poetiska kallelse. Man uttalar med rätta förkastelsedomen öfver de arbeten der der poetiska formen pegagnas för praktiska syften. och der dessa syften simma ofvanpå det poetiska elementet såsom oljan på vattnet. Mer den romantiska skolan stannar icke dervid, der har gifvit åt ordettendens en långt vidsträcktare betydelse, hvilken blifvit mycket kärkommen för en hop blaseradt folk, som tro sig intaga en hög estetisk ståndpunkt,! då de rynka näsan åt hela den nyare utvecklingen, och för den reaktionära kritik som begagna! alla tillfällen att uttala sin fördömelse öfver den nya tidens andliga sträfvanden. Romantiken ville alls icke veta af den nya tiden. annat än såsom ämne för en förnäm polemik, den ville uteslutande lefva och röra sig i medeltiden och alldeles afspärra poesien från lifvets friska ström. Den har derför blifvit på det oangenämaste berörd af alla de -poetiska företeelser, i hvilka man funnit spå; af nutidens lefvande anda och intressen, då den deremot med ett visst välbehag tolererat den toma lyrik, som vegeterat i känslosvammel och endast vittnat om den subjektiva fåfängans småaktiga elände och hvilker man visserligen aldrig kunnat göra en förebråelse för tendens, då en söndring mellan idgen och den yttre konstgestalten icke gerna kan komma i fråga der ingen ide finnes. Hvad nu den nya politiska poesien angår, så är det visserligen sannt, att man med skäl kan anmärka ett förkastligt tendensväsend: hos en del af densamma. Många af de poetiska alster, som höra till detta område, äro i sitt inre fullkomligt haltlösa och tjena endast till att utbasuna författarens åsigteri sociala och politiska ämnen;-och i högsta grad gäller detta om de många skrala tendensdramerna, der hjeltarne sakna indivuelt lif, och endast äro ett slags marionetter, som skola predika, vare sig absolutistiska eller socialistiska lärdomar eller föra den pedagogiska färlan. Men härmed är på långt när icke sagdt, att den politiska poesien är oberättigad. Den är lika gammal som poesien öfver hufvud taget, och så länge ett menskligt samhälle tinnes på jorden. skall den nationella entusiasmen söka sig ett poetiskt uttryck. Politisk är den äldsta sång vi känna, den israehtiska sierskan Deborahs sång; profeternas väldiga sånger i gamla testamentet glöda af nationell entusiasm. Tyrteus och till och med Eschylus voro politiska skalder. Det tyska frihetskrigets patriotiska diktare sjöngo icke med det bestämda praktiska ändamålet att resa folket till kamp, utan uttalade endast i oemotståndlig hänförelse hvad som lefde och rörde sig hos folket, hvarföre ock deras sång väckte tusenfaldigt eko. Detsamma är också till en del förhållandet med det sednaste decenniets politiska poesi i Tyskland. Om också en tendens stundom framträder å ett sätt som konstkritiken ej kan gilla, så äro dock de bästa alstren af detta slag verkligen helgjutna poetiska skapelser, ty det ligger ingenting förkastligt deri att poesien har ett tankeinnehåll och entusiastiskt uttalar folkmedvetandet. De skola fortlefva och ega en betydelse, då deremot en mängd af romantikens toma fantasterier och lösa reminiscenser vädras bort. Ty den dikt, — den må behandla hvilket ämne som helst — hvilken icke har sin rot i nutidens lif, blir utan be:tydelse för nutid och framtid. Menniskoanden med sina lidelser, sina fröjder och sorger, är evigt densamma, men tiden och den fortskridande utvecklingen framkalla många modifikationer, som ge hela det andliga Hifvet annat uttryck. De verkliga skalderna kunna icke lösgöra sig från sin tid, de måste bringa 1 konstgestalt hvad som rör sig i dem och i alla; de måste, såsom hittills alla de stora skalderna gjort, sträfva att på nationell grund pånyttfödda poesien genom tidehvarfvets stora och lifgifvande tankar. I våra dagar har äfven det politiska intresot hliföst ast så höot Och herättioadt att MM MM mm mm