VOLCIIOK OM 20080 09DVST re mm mod An
15 för afslag, och om 14 8 med 8 för bifall och 12
för afslag. Debatten om 13 , deri utskottet före-
slagit att socknen skulle ega rätt att äska bränvins-
försäljning inom sitt område, var särdeles längvarig.
För denna rättighet talade: hrr v. Hartmansdorff,
Alelborg och Hjärne, frih. Raab och grefve A. G.
Gyldenstolpe. Behandlingen af frågan fortsättes ;
afton.
LITTERATUR.
Dikter af Talis Qvalis. Tredje tillökta upp:
lagan. Stockholm Alb. Bonnier 1854.
Vestflaggorna på Östersjön. Sång på sen-
sommaren år 1854. Stockholm 1854.
Politisk poesin — vi tycka oss se huru e
och annan förnäm kritiker tTynkar sin panna
vid detta ord, och huru många sköna själar
genast äro färdiga med ett: fy! Den politisk:
poesien är icke väl anskrifven i vårt land ho:
dem, som utöfva ett mäktigt inflytande p:
smak och jargon inom de estetiserande kret
sarne. Man har temligen allmänt tillegnat
sig den kritiska frasen om tendensen, såson.
någonting oskönt, mot poesiens väsen stri-
dande. Men det har härvid gått såsom det
ofta går; genom daglig nötning har fraser
förlorat en stor del af sin ursprungliga bety-
delse, och om den redan af ledarne blifvi
begagnad med någon öfverdrift, har den se-
dan i eftersägarnes mun blifvit ett missför-
stådt slagord, hvarmed de helt beqvämt tr
:sig kunna bryta stafven öfver en stor del a!
den nyaste tidens poetiska sträfvanden.
Den s. k. nya skolan inom vår vitterhet!
har den oförgängliga förtjensten, att den ge-
nom sina kritiska bemödanden alldeles un-
danröjt den uppfattning af konsten, som ville
göra denna till en tjenarinna för yttre ända-
mål och som specielt anvisade poesien ett ar-
bete för nytta och nöje, och att ha banat
vägen för en djupare insigt om konstens sann:
wväsende. I sin produktiva verksamhet har
den dock icke sällan drifvit motsatsen ändr
4ill haltlöshet och karrikatyr. Den s. k.
fosforismens egentliga period är visserligen
längesedan förbi, men inom flera regioner a!
den allmänna bildningen och sammanlefnader
märker man ännu tydliga spår af densamma.
Det är fullkomligt sannt och erkändt at:
tendensen, framträdände såsom direkt ända-
mål inom poesin, är okonstnärlig och utgör,
så att säga, ett fattigdomsbevis för skalden:
snille och poetiska kallelse. Man uttalar med
rätta förkastelsedomen öfver de arbeten der der
poetiska formen pegagnas för praktiska syften.
och der dessa syften simma ofvanpå det po-
etiska elementet såsom oljan på vattnet. Mer
den romantiska skolan stannar icke dervid, der
har gifvit åt ordettendens en långt vidsträck-
tare betydelse, hvilken blifvit mycket kärkom-
men för en hop blaseradt folk, som tro sig
intaga en hög estetisk ståndpunkt,! då de
rynka näsan åt hela den nyare utvecklingen,
och för den reaktionära kritik som begagna!
alla tillfällen att uttala sin fördömelse öfver
den nya tidens andliga sträfvanden. Roman-
tiken ville alls icke veta af den nya tiden.
annat än såsom ämne för en förnäm pole-
mik, den ville uteslutande lefva och röra sig
i medeltiden och alldeles afspärra poesien
från lifvets friska ström. Den har derför
blifvit på det oangenämaste berörd af alla de
-poetiska företeelser, i hvilka man funnit spå;
af nutidens lefvande anda och intressen, då
den deremot med ett visst välbehag tolererat
den toma lyrik, som vegeterat i känslo-
svammel och endast vittnat om den subjek-
tiva fåfängans småaktiga elände och hvilker
man visserligen aldrig kunnat göra en före-
bråelse för tendens, då en söndring mellan
idgen och den yttre konstgestalten icke gerna
kan komma i fråga der ingen ide finnes.
Hvad nu den nya politiska poesien angår,
så är det visserligen sannt, att man med skäl
kan anmärka ett förkastligt tendensväsend:
hos en del af densamma. Många af de po-
etiska alster, som höra till detta område, äro
i sitt inre fullkomligt haltlösa och tjena en-
dast till att utbasuna författarens åsigteri so-
ciala och politiska ämnen;-och i högsta grad
gäller detta om de många skrala tendensdra-
merna, der hjeltarne sakna indivuelt lif, och
endast äro ett slags marionetter, som skola
predika, vare sig absolutistiska eller sociali-
stiska lärdomar eller föra den pedagogiska fär-
lan. Men härmed är på långt när icke sagdt,
att den politiska poesien är oberättigad. Den
är lika gammal som poesien öfver hufvud ta-
get, och så länge ett menskligt samhälle tin-
nes på jorden. skall den nationella entusi-
asmen söka sig ett poetiskt uttryck. Poli-
tisk är den äldsta sång vi känna, den israe-
htiska sierskan Deborahs sång; profeternas
väldiga sånger i gamla testamentet glöda af na-
tionell entusiasm. Tyrteus och till och
med Eschylus voro politiska skalder. Det
tyska frihetskrigets patriotiska diktare sjöngo
icke med det bestämda praktiska ändamålet
att resa folket till kamp, utan uttalade en-
dast i oemotståndlig hänförelse hvad som lefde
och rörde sig hos folket, hvarföre ock deras
sång väckte tusenfaldigt eko. Detsamma är
också till en del förhållandet med det sed-
naste decenniets politiska poesi i Tyskland.
Om också en tendens stundom framträder
å ett sätt som konstkritiken ej kan gilla,
så äro dock de bästa alstren af detta slag
verkligen helgjutna poetiska skapelser, ty det
ligger ingenting förkastligt deri att poesien har
ett tankeinnehåll och entusiastiskt uttalar folk-
medvetandet. De skola fortlefva och ega en
betydelse, då deremot en mängd af romanti-
kens toma fantasterier och lösa reminiscen-
ser vädras bort. Ty den dikt, — den må
behandla hvilket ämne som helst — hvilken
icke har sin rot i nutidens lif, blir utan be-
:tydelse för nutid och framtid. Menniskoan-
den med sina lidelser, sina fröjder och sor-
ger, är evigt densamma, men tiden och den
fortskridande utvecklingen framkalla många
modifikationer, som ge hela det andliga Hif-
vet annat uttryck. De verkliga skalderna
kunna icke lösgöra sig från sin tid, de må-
ste bringa 1 konstgestalt hvad som rör sig i
dem och i alla; de måste, såsom hittills alla
de stora skalderna gjort, sträfva att på na-
tionell grund pånyttfödda poesien genom ti-
dehvarfvets stora och lifgifvande tankar. I
våra dagar har äfven det politiska intres-
ot hliföst ast så höot Och herättioadt att
MM MM mm mm