med sådant. Och hvad det nu beträffar att
de rota sig tillsammans, hur många ibland
dem :skulle inte genom att hålla ögonen på
de andra då och då kunna skaffa sig en liten
extra förtjenst antingen i pengar eller gunst
och sålunda förbättra sina inkomster! Hvar-
för förbättra de dem då ej, madame? Det är
det första som en förnuftig varelse bör tänka
på, och likväl är det hvad de påstå sig
sakna.n
Hvilket påstäende, i sanningl sade mrs
Sparsit.
Man hör dem ju beständigt, så man kan
bli led deråt, tala om sina hustrur och barn.
Men hur är det med mig, madame? Jag har
ju hvarken hustru eller barn. Hvarför gå de
då och gifta sig?
sEmedan de äro så lättsinniga,, sade mrs
Sparsit.
Ja, madamen, sade Bitzer, deri ligger just
hela sjukan. Vore de mera försigtiga och
mindre lättsinniga, hvad skulle de då göra?
Jo, de skulle säga så länge min hatt betäc-
ker min familj., eller så länge min mössa
betäcker mit familj, allt efter omständighe-
terna, madame, har jag blott en att föda,
och det är den person jag helst föder.
Mycket riktigt, medgaf mrs Sparsit, ätande
på en saffransbulle.
Tackar ödmjukast, madamen, sade Bitzer,
i det han tryckte knogarne mot pannan som
ett uttryck af sin erkänsla för ynnesten af
det lärorika samtalet med mrs Sparsit. Ön-
skar ni litet mera varmt vatten, madame,
eller är det eljest ingenting ni befaller?
Nej, inte för ögonblicket, Bitzer.
Tackar ödmjukast, madame. Jag vill
ogerna störa er vid era måltider, madame,
isynnerhet vid ert te, då jag känner er för-
kärlek derför,, sade Bitzer, i det han sträckte
litet på halsen för att kunna se utåt gatan