säger du nu, min lilla Lou, är det inte all-
deles utomordentligt roligt ?
SJUTTONDE KAPITLET.
En solig midsommarsdag. En sådan fanns
någongång äfven i Coketown.
Sedt på afstånd en sådan dag låg Coke-
town inhöljdt i det för sig egendomliga töck-
net, som tycktes ogenomträngligt för solens
strålar. Man visste blott att staden fans der,
emedan man visste att det ej kunde finnas
en sådan suddfläck på landskapet utan en
stad. En fläck af sot och rök, som i en
sammangyttrad massa än rörde sig åt ett, än
åt ett annat håll, än trängde sig upp mot
himlahvaltvet, än kröp mörk ut med marken,
allteftersom vinden till- eller aftog eller för-
ändrade sin riktning, ett tjockt oformligt
mischmasch, med några ljusstrimmor här och
der, som -icke visade något annat än massan
af mörker; — Coketown på afstånd röjde sig
sjelf, ehuru ej en tegelsten deraf var synlig.
Det underliga i saken var att det fanns der
alls. Det hade så ofta blifvit ruineradt, att
det var ett mirakel, hur det kunnat stå boc-
ken mot så många stötar. Aldrig fans väl
något porslin så bräckligt som det hvaraf fa-
brikaterna i Coketown voro gjorda. Om de
än handterades aldrig så försigtigt, gingo de
ändå i kras med en sådan lätthet, att man
nästan kunde misstänka att de varit spruckna
å förhand. De voro ruinerade, när de upp-
fordrades att låta arbetarnes barn gå 1 skola.
De voro ruinerade, när inspektörer utnämn-
des att visitera deras fabriker. De voro rui-
nerade, när dessa insiektorer voro ovissa om
det var så alldeles rätt att deras rmaschbiner
hackade folk i stycken. Men det var allde-
les ute med dem, när de antyddes att de må-
hända ej alltid behöfde fabricera alldeles så
mycken rök. Utom mr Bounderbys guldsked,