säger du nu, min lilla Lou, är det inte alldeles utomordentligt roligt ? SJUTTONDE KAPITLET. En solig midsommarsdag. En sådan fanns någongång äfven i Coketown. Sedt på afstånd en sådan dag låg Coketown inhöljdt i det för sig egendomliga töcknet, som tycktes ogenomträngligt för solens strålar. Man visste blott att staden fans der, emedan man visste att det ej kunde finnas en sådan suddfläck på landskapet utan en stad. En fläck af sot och rök, som i en sammangyttrad massa än rörde sig åt ett, än åt ett annat håll, än trängde sig upp mot himlahvaltvet, än kröp mörk ut med marken, allteftersom vinden tilleller aftog eller förändrade sin riktning, ett tjockt oformligt mischmasch, med några ljusstrimmor här och der, som -icke visade något annat än massan af mörker; — Coketown på afstånd röjde sig sjelf, ehuru ej en tegelsten deraf var synlig. Det underliga i saken var att det fanns der alls. Det hade så ofta blifvit ruineradt, att det var ett mirakel, hur det kunnat stå bocken mot så många stötar. Aldrig fans väl något porslin så bräckligt som det hvaraf fabrikaterna i Coketown voro gjorda. Om de än handterades aldrig så försigtigt, gingo de ändå i kras med en sådan lätthet, att man nästan kunde misstänka att de varit spruckna å förhand. De voro ruinerade, när de uppfordrades att låta arbetarnes barn gå 1 skola. De voro ruinerade, när inspektörer utnämndes att visitera deras fabriker. De voro ruinerade, när dessa insiektorer voro ovissa om det var så alldeles rätt att deras rmaschbiner hackade folk i stycken. Men det var alldeles ute med dem, när de antyddes att de måhända ej alltid behöfde fabricera alldeles så mycken rök. Utom mr Bounderbys guldsked,