emottagit från sin farbroder, den af sin kung-
lige broder, Carl X Gustaf, med så höga
värdigheter beklädda, men af naturen så stjuf-
moderligt begåfvade hertig Adolf Johan.
Dennes innehafvande kronogods hade nemli-
gen ej heller blifvit skonade af reduktionens
verkställare, och det är öfver indragningen af
dessa. gods, som hertigen besvärar, sig hos ko-
nungen, hvilken å sin sida är högeligen upp-
bragt öfver hertigens öppna tiots mot bans
höga befallningar och deras verkställare. Carl
har äfven andra anledningar till missnöje med
Adolf Johan, Hertigen fäller nemligen på
Stegeborg sina båda döttrar Catharina och
Maria Elisabeth inspärrade i ett slags fången-
skap, som föga öfverensstämmer med deras
stånd och. den ålder de uppnått. Oarl vill
gerna ställa allt detta till rätta, men har
svårt att förlika upprätthållandet af majestä-
tets värdighet med undvikandet af offentlig
brytning och skandal inom den kongl. fa-
miljen. Den gamle, med generalguvernörs-
embetet i Liffland beklädde Christer Horn,
konungens f. d. guvernör, får sig uppdraget
att resa till Stegeborg för att söka tillväga-
bringa en försoning samt bringa hertigen till
förnuft i afseende RÅ hans döttrars ställning
och uppfostran. orn beger sig å väg, åt-
följd af den redan i unga år ända till tinnarne
af lyckans tempel nppstigna Christoffer Gyl-
lenstjerna och af sin handsekreterare von Gers-
dorff.
Andra akten förer oss till Stegeborg och
gör oss noga bekanta med seder och bruk i
det hertigliga residenset innan slutligen Horn
anländer. Stegeborg var ej kändt såsom nå-
got särdeles gästfritt ställe, och för att kunna
dit införa sina båda följeslagare har Horn lå-
tit dem förkläda sig till lakejer. Allttyckes
äfven vilja gå bra, .
I tredje akten finna vi Horn, efter åtta da-
gars vistande på slottet, redan ha vunnit her-
tigens hela bevågenhet, på samma gång som
hans följeslagare haft icke mindre framgång
hos de fångna prinsessorna. Innan något af-
görande resultat vunnits, råkar dock det goda
förståndet mellan den uppblåste hertigen och
den gamle krigsbussen Horn att blifva stördt;
en häftig träta uppstår och hela den eröfrade
terrängen är i ett ögonblick förlorad. Andra
utvägar till de unga flickornas räddning ur
fångenskapen måste nu anlitas. En plan till
flykt uppgöres hastigt och verkställes ome-
delbart. Alla undkomma, utom Horn sjelf,
som blir fångad och öfver hvars hufvud her-
tigens vredes åskor hota att utgjuta sig.
I fjerde akten. finna vi honom dock åter
frigjord och på Stockholms slott inför kung
Carl afläggande räkenskap för sin sändning
och sina öden, Hertigen följer honom i hä-
larne för att af sin frände återfordra sina vid
höfvet upptagna döttrar, och äfventyret slu-
tar till allas belåtenhet.
Den mest framstående personen uti dessa
händelser är hertig Adolf Johan, och det är
påtagligt att författaren vida mer gjort till sitt
syfte att teckna denna personlighet än att
framställa det temligen obetydliga äfventy-
ret,, hvilket knappast framstår mera än åt-
skilliga episoder i stycket. Den karakters-
skildring, som således synes oss utgöra pje-
sens. hufvuduppgift,. är i många hänseenden
väl utförd. Teckningen är, ironisk, karrike-
rande; men författarens ironi är mild och god-
modig. Bjert och träffande framträder Adolf
Johans fåfänga, hans högmod, hans ytterliga
inskränkthet, och hans af allt detta härflytande
narraktighet; men alltemellanåt framlysa nå-
gra mildrande, försonande dragaf oförskräckt
mod, af en viss ridderlig rättrådighet, af en
i grunden öm faderskänsla, ett i botten godt
hjerta. Utan dessa drag hade bilden blifvit
en fullständig Don Ranudo de Colibrados;
med dessa drag skåda vii densamma en stac-
kars narraktig tok, hvars svagheter väl väcka
löje, men icke harm eller förakt. Af de öf-
riga karaktererna är ingen så i detalj utarbe-
tad som hertigens, men flera bland dem, så-
som hertigens gemål, Elsa Elisabeth Brahes,
Christer Horns och de båda prinsessornas
samt slutligen äfven konungens egen, äro
med lätt och säker hand antydda. För om-
sorgen om goda karakters- och tidsbilder
har emellertid författaren förbisett flera af
den dramatiska kompositionens öfriga vä-
sentliga fordringar, och deribland hufvudsak-
ligen handlingens raska, oafbrutna fortlö-
pande. Icke som skulle vi neka det intrig-
väfnaden är från början till slut konseqvent
sammanhållen; men för att få framställa ka-
rakteristiska scener har författaren anbragtl
långa episoder, som nästan allsintet eller blott
med en ytterst skör tråd sammanhänga med
hufvudhandlingen, och hvilka för den rigtiga
uppfattningen af det hela äro så mycket min-
dre af nöden, som det, hvilket de åsyfta attl:
framställa, ofta finnes förut under dialogen :
tillräckligt antydt. Sådana episoder äro do-
marescenen, som börjar andra akten, mor.
Annas uppträdande hos prinsessorna, mid-.
dagsspisningen med thy åtföljande taffelmu-
sik m. fl. Dessa episoder saknade ej sin
komiska effekt, men då de komma handlin-.
gen att helt och hållet afstanna, matta de
åskådarens intresse, och göra de första två
tredjedelarne af stycket till en blott prolog
till den sista tredjedelen, der handlingen
först börjar. - Vi befara att denna vidlyftighet
kommer att menligt inverka på den framgång
på scenen hvartill de flera förtjenster vi of-l.
van antydt obestridligen skulle berättigut
detta stycke. Slutligen torde det äfven tillå-
tas oss anmärka, att benämningen skådespel,
som man gifvit arbetet, synes oss mindre
egentlig, då deri ingalunda ingå de högre ele-
menter som tillhöra de stycken vi äro vana l;
att. beteckna - med detta namn. Författaren