emottagit från sin farbroder, den af sin kunglige broder, Carl X Gustaf, med så höga värdigheter beklädda, men af naturen så stjufmoderligt begåfvade hertig Adolf Johan. Dennes innehafvande kronogods hade nemligen ej heller blifvit skonade af reduktionens verkställare, och det är öfver indragningen af dessa. gods, som hertigen besvärar, sig hos konungen, hvilken å sin sida är högeligen uppbragt öfver hertigens öppna tiots mot bans höga befallningar och deras verkställare. Carl har äfven andra anledningar till missnöje med Adolf Johan, Hertigen fäller nemligen på Stegeborg sina båda döttrar Catharina och Maria Elisabeth inspärrade i ett slags fångenskap, som föga öfverensstämmer med deras stånd och. den ålder de uppnått. Oarl vill gerna ställa allt detta till rätta, men har svårt att förlika upprätthållandet af majestätets värdighet med undvikandet af offentlig brytning och skandal inom den kongl. familjen. Den gamle, med generalguvernörsembetet i Liffland beklädde Christer Horn, konungens f. d. guvernör, får sig uppdraget att resa till Stegeborg för att söka tillvägabringa en försoning samt bringa hertigen till förnuft i afseende RÅ hans döttrars ställning och uppfostran. orn beger sig å väg, åtföljd af den redan i unga år ända till tinnarne af lyckans tempel nppstigna Christoffer Gyllenstjerna och af sin handsekreterare von Gersdorff. Andra akten förer oss till Stegeborg och gör oss noga bekanta med seder och bruk i det hertigliga residenset innan slutligen Horn anländer. Stegeborg var ej kändt såsom något särdeles gästfritt ställe, och för att kunna dit införa sina båda följeslagare har Horn låtit dem förkläda sig till lakejer. Allttyckes äfven vilja gå bra, . I tredje akten finna vi Horn, efter åtta dagars vistande på slottet, redan ha vunnit hertigens hela bevågenhet, på samma gång som hans följeslagare haft icke mindre framgång hos de fångna prinsessorna. Innan något afgörande resultat vunnits, råkar dock det goda förståndet mellan den uppblåste hertigen och den gamle krigsbussen Horn att blifva stördt; en häftig träta uppstår och hela den eröfrade terrängen är i ett ögonblick förlorad. Andra utvägar till de unga flickornas räddning ur fångenskapen måste nu anlitas. En plan till flykt uppgöres hastigt och verkställes omedelbart. Alla undkomma, utom Horn sjelf, som blir fångad och öfver hvars hufvud hertigens vredes åskor hota att utgjuta sig. I fjerde akten. finna vi honom dock åter frigjord och på Stockholms slott inför kung Carl afläggande räkenskap för sin sändning och sina öden, Hertigen följer honom i hälarne för att af sin frände återfordra sina vid höfvet upptagna döttrar, och äfventyret slutar till allas belåtenhet. Den mest framstående personen uti dessa händelser är hertig Adolf Johan, och det är påtagligt att författaren vida mer gjort till sitt syfte att teckna denna personlighet än att framställa det temligen obetydliga äfventyret,, hvilket knappast framstår mera än åtskilliga episoder i stycket. Den karaktersskildring, som således synes oss utgöra pjesens. hufvuduppgift,. är i många hänseenden väl utförd. Teckningen är, ironisk, karrikerande; men författarens ironi är mild och godmodig. Bjert och träffande framträder Adolf Johans fåfänga, hans högmod, hans ytterliga inskränkthet, och hans af allt detta härflytande narraktighet; men alltemellanåt framlysa några mildrande, försonande dragaf oförskräckt mod, af en viss ridderlig rättrådighet, af en i grunden öm faderskänsla, ett i botten godt hjerta. Utan dessa drag hade bilden blifvit en fullständig Don Ranudo de Colibrados; med dessa drag skåda vii densamma en stackars narraktig tok, hvars svagheter väl väcka löje, men icke harm eller förakt. Af de öfriga karaktererna är ingen så i detalj utarbetad som hertigens, men flera bland dem, såsom hertigens gemål, Elsa Elisabeth Brahes, Christer Horns och de båda prinsessornas samt slutligen äfven konungens egen, äro med lätt och säker hand antydda. För omsorgen om goda karaktersoch tidsbilder har emellertid författaren förbisett flera af den dramatiska kompositionens öfriga väsentliga fordringar, och deribland hufvudsakligen handlingens raska, oafbrutna fortlöpande. Icke som skulle vi neka det intrigväfnaden är från början till slut konseqvent sammanhållen; men för att få framställa karakteristiska scener har författaren anbragtl långa episoder, som nästan allsintet eller blott med en ytterst skör tråd sammanhänga med hufvudhandlingen, och hvilka för den rigtiga uppfattningen af det hela äro så mycket mindre af nöden, som det, hvilket de åsyfta attl: framställa, ofta finnes förut under dialogen : tillräckligt antydt. Sådana episoder äro domarescenen, som börjar andra akten, mor. Annas uppträdande hos prinsessorna, mid-. dagsspisningen med thy åtföljande taffelmusik m. fl. Dessa episoder saknade ej sin komiska effekt, men då de komma handlin-. gen att helt och hållet afstanna, matta de åskådarens intresse, och göra de första två tredjedelarne af stycket till en blott prolog till den sista tredjedelen, der handlingen först börjar. Vi befara att denna vidlyftighet kommer att menligt inverka på den framgång på scenen hvartill de flera förtjenster vi of-l. van antydt obestridligen skulle berättigut detta stycke. Slutligen torde det äfven tillåtas oss anmärka, att benämningen skådespel, som man gifvit arbetet, synes oss mindre egentlig, då deri ingalunda ingå de högre elementer som tillhöra de stycken vi äro vana l; att. beteckna med detta namn. Författaren