pacitet af en Statstidning inskränktes till ett slags privilegieradt annonsblad. Man har ännu ej glömt det så kallade munlåset samt de ämnen och personligheter som dermed stodo i förbindelse. Den allmänna öfvertygelsen var då att monarken ville stå lika fri från enskilda favoritskaper som från tjenstvilligheten inom pressen, och huru lifiigt applåderade ej svenska folket då för tiden detta vackra programm! Och hvem är nu denna namnlösa, opåkallade rådgifvare, som bjuder honom att desavouera den sednare af dessa grundsatser? När man besinnar all den bascule, allt det hemlighetskrämeri som under de sednare åren mer och mer börjat höra till ordningen för dagen, är man i sanning böjd att anse dessa pompösa uppmaningar till styj relsen att sjunga uts med hvad den har in petto, såsom en ironi af det närvarande systemet. Författaren upplyser oss, att Sverge eger alles ingen officiel tidning — den stackars Posttidningen sparkas af denna författare allt igenom på det bedröfligaste sätt under bordet — och att det står i detta hänseende snart sagdt ensamt bland konstitutionella stater, ett par af de mindre, yngre och halft oordnade, undantagne. Till dessa yngre och halft oordnade räknar författaren förmodligen äfven England, hvilket som bekant är icke har någon officiell tidning annat än det lilla notisbladet London Gazette, som två gånger i veckan meddelar en lista på utnämningar, befordringar och några andra officiella tillkännagifvanden. Såsom ideal för en officiell tidning anförer han deremot den franska Monitören och den belgiska, som är inrättad efter den förres mönster. Vi bestrida icke nyttan af en sådan regeringsorgan, isynnerhet i länder der en skarpt utbildad byråkrati och en strängt centraliserad förvaltning äro rådande. Regeringen står der såsom en militärchef, hvilken genom Monitören (ordet betyder verinrare eller varnare) utropar sina ordres till hela landet. I en Ludvig Napoleons händer är Monitören ett förträffligt redskap att bearbeta opinionen ilandet, under det hela den öfriga pressen ligger i fjettrar, och vi betvifla ej att en framtida Erinrare, här i landet, om tryckfrihetsförordningen kunde blifva vederbörligen landsförvisad ur den fridlysta kretsen af Svea rikes grundlagar, skulle komma att blifva ett lika verksamt medel i händerna på den dåvarande regeringen att beherrska öfvertygelserna. Onsdagens diskussion på riddarhuset ger oss en liten försmax af den lycka som i detta afseende är åt svenska allmänheten tilltänkt. Offentligt föreläsande i sockenstugorna af det officiella bladets meddelanden, samt nödiga repetitionskurser, under passande ledning, af dess innehåll, vid allmogens samqväm, bröllopsoch barndopstillfällen, såsom vissa medlemmar af det höglofliga ståndet behagade antyda, — på detta sätt skulle en på folkets egna medel till folket gratis utdelad tidning visserligen komma att uträtta stora saker, och i förening med den oss i nåder tilltänkta inskränkningen af tryckfriheten väsentligen motarbeta pressens öfverklagade moraliska förfall; ja, en sådan tidning skulle ofelbart blifva lika verksam för upprätthållandet af rikets välfärd som den i Preussen inrättade centralbyrån för allmänna opinionen, hvarom vår tyska korrespondent i gårdagsbladet meddelade oss några intressanta och behjertansvärda upplysningar. Vi bestrida för ingen del att äfven för Sverge skulle en officiell tidning, n.b. v rkligt officiell, som redogjorde ej blott fö: utnämningar och regeringsbeslut, utan äfven för regeringens motiver till dessa beslut, på samma gång den likväl pligtskyldigast afhölle sig från inpräglingen af vissa konservativa och reaktionära doktriner, kunna uträtta en hel del godt, isynnerhet genom hastigare spridande af offentliga handlingar. Men i sådant fall måste också, såsom både i Frankrike och Belgien är fallet, en sådan tidning utgifvas direkte af regeringen och dess utgifvare vara en på stat anställd embetsman i justitie-departementet. — Författaren till ofvannämnda flygskrift utdömer sjelf vår goda Posttidning såsom alldeles oduglig för detta ändamål, derföre att den tillhör en annan, mnemligen Svenska Akademien. Men, förunderliga motsägelse! I det agiterade förslaget är det ingalunda fråga om en så genomgripande eller rent ut sagdt så ärlig åtgärd, utan endast att få medel till utprånglande af någon tidning, som Kongl. Maj:t behagar välja för det besagda ändamålet, således ändå någon tidning som tillhör en annan. Författaren medger att förslaget i denna form icke kan betraktas såsom annat än en förberedelse till något officielt (således t. ex. ett halfofficieltb) och röjer derigenom omedvetet hvad det i sjelfva verket är fråga om. Vi betvifla ej att det för några vissa junkrar vore ganska beqvämt att få på svenska folket kasta en utgift, som torde under årens lopp blifva dem sjelfva alltför betungande och som kanske nog mången af dem har föga lust att underkasta sig. Men vi betviflr deremot i hög grad svenska folkets representanters benägenhet att på detta sätt använda sina hufvudmäns medel, och vi befara högligen , att om man på ett eller annat sätt verkligen lyckas bringa saken till stånd, — på ett oskyldigt försök på trenne år, såsom brochyrförfattaren så blygsamt uttrycker sig, — vi befara, säga vi, att om en sådan för hela landet och för sekler gagnande förändring Cbrochyrförfattarens ord) skulle kunna åvägabringas, så blir den minst till fromma för re-)