pacitet af en Statstidning inskränktes till ett
slags privilegieradt annonsblad. Man har ännu
ej glömt det så kallade munlåset samt de äm-
nen och personligheter som dermed stodo i
förbindelse. Den allmänna öfvertygelsen var
då att monarken ville stå lika fri från en-
skilda favoritskaper som från tjenstvillig-
heten inom pressen, och huru lifiigt ap-
plåderade ej svenska folket då för tiden detta
vackra programm! Och hvem är nu denna
namnlösa, opåkallade rådgifvare, som bjuder
honom att desavouera den sednare af dessa
grundsatser? När man besinnar all den bas-
cule, allt det hemlighetskrämeri som under
de sednare åren mer och mer börjat höra till
ordningen för dagen, är man i sanning böjd
att anse dessa pompösa uppmaningar till sty- j
relsen att sjunga uts med hvad den har in
petto, såsom en ironi af det närvarande sy-
stemet.
Författaren upplyser oss, att Sverge eger
alles ingen officiel tidning — den stackars
Posttidningen sparkas af denna författare allt
igenom på det bedröfligaste sätt under bordet
— och att det står i detta hänseende snart
sagdt ensamt bland konstitutionella stater, ett
par af de mindre, yngre och halft oordnade,
undantagne. Till dessa yngre och halft
oordnade räknar författaren förmodligen äfven
England, hvilket som bekant är icke har
någon officiell tidning annat än det lilla
notisbladet London Gazette, som två gån-
ger i veckan meddelar en lista på utnäm-
ningar, befordringar och några andra offi-
ciella tillkännagifvanden. Såsom ideal för
en officiell tidning anförer han deremot den
franska Monitören och den belgiska, som är
inrättad efter den förres mönster. Vi bestrida
icke nyttan af en sådan regeringsorgan, isyn-
nerhet i länder der en skarpt utbildad by-
råkrati och en strängt centraliserad förvalt-
ning äro rådande. Regeringen står der såsom
en militärchef, hvilken genom Monitören (or-
det betyder verinrare eller varnare) utropar
sina ordres till hela landet. I en Ludvig Na-
poleons händer är Monitören ett förträffligt
redskap att bearbeta opinionen ilandet, under
det hela den öfriga pressen ligger i fjettrar,
och vi betvifla ej att en framtida Erinrare,
här i landet, om tryckfrihetsförordningen
kunde blifva vederbörligen landsförvisad ur
den fridlysta kretsen af Svea rikes grundlagar,
skulle komma att blifva ett lika verksamt
medel i händerna på den dåvarande regerin-
gen att beherrska öfvertygelserna. Onsdagens
diskussion på riddarhuset ger oss en liten för-
smax af den lycka som i detta afseende är
åt svenska allmänheten tilltänkt. Offentligt
föreläsande i sockenstugorna af det officiella
bladets meddelanden, samt nödiga repetitions-
kurser, under passande ledning, af dess inne-
håll, vid allmogens samqväm, bröllops- och
barndopstillfällen, såsom vissa medlemmar af
det höglofliga ståndet behagade antyda, —
på detta sätt skulle en på folkets egna medel
till folket gratis utdelad tidning visserligen
komma att uträtta stora saker, och i förening
med den oss i nåder tilltänkta inskränknin-
gen af tryckfriheten väsentligen motarbeta
pressens öfverklagade moraliska förfall; ja,
en sådan tidning skulle ofelbart blifva lika
verksam för upprätthållandet af rikets välfärd
som den i Preussen inrättade centralbyrån för
allmänna opinionen, hvarom vår tyska kor-
respondent i gårdagsbladet meddelade oss
några intressanta och behjertansvärda upplys-
ningar.
Vi bestrida för ingen del att äfven för
Sverge skulle en officiell tidning, n.b. v rk-
ligt officiell, som redogjorde ej blott fö: ut-
nämningar och regeringsbeslut, utan äfven för
regeringens motiver till dessa beslut, på sam-
ma gång den likväl pligtskyldigast afhölle sig
från inpräglingen af vissa konservativa och
reaktionära doktriner, kunna uträtta en hel
del godt, isynnerhet genom hastigare spri-
dande af offentliga handlingar. Men i sådant
fall måste också, såsom både i Frankrike och
Belgien är fallet, en sådan tidning utgifvas
direkte af regeringen och dess utgifvare vara
en på stat anställd embetsman i justitie-de-
partementet. — Författaren till ofvannämnda
flygskrift utdömer sjelf vår goda Posttidning
såsom alldeles oduglig för detta ändamål,
derföre att den tillhör en annan, mnemligen
Svenska Akademien. Men, förunderliga mot-
sägelse! I det agiterade förslaget är det in-
galunda fråga om en så genomgripande eller
rent ut sagdt så ärlig åtgärd, utan endast att
få medel till utprånglande af någon tidning,
som Kongl. Maj:t behagar välja för det be-
sagda ändamålet, således ändå någon tidning
som tillhör en annan. Författaren medger att
förslaget i denna form icke kan betraktas såsom
annat än en förberedelse till något officielt (så-
ledes t. ex. ett halfofficieltb) och röjer deri-
genom omedvetet hvad det i sjelfva verket är
fråga om. Vi betvifla ej att det för några
vissa junkrar vore ganska beqvämt att få på
svenska folket kasta en utgift, som torde un-
der årens lopp blifva dem sjelfva alltför be-
tungande och som kanske nog mången af dem
har föga lust att underkasta sig. Men vi be-
tviflr deremot i hög grad svenska folkets re-
presentanters benägenhet att på detta sätt an-
vända sina hufvudmäns medel, och vi befara
högligen , att om man på ett eller annat sätt
verkligen lyckas bringa saken till stånd, — på
ett oskyldigt försök på trenne år, såsom bro-
chyrförfattaren så blygsamt uttrycker sig, —
vi befara, säga vi, att om en sådan för hela
landet och för sekler gagnande förändring
Cbrochyrförfattarens ord) skulle kunna åväga-
bringas, så blir den minst till fromma för re-)