sogik. Man förklarar nödvändigt att pålägga Ryssland vissa vilkor för upprätthållande af den europeiska jemvigten; man uppfordrar Ryssland i sjelfva verket att antaga dessa vilkor, eller åtminstone att underhandla på deri angifna grunder; man är en europeisk stormakt, och nu, långtifrån att aktift förena sig med de två makter som väpnat sig för att erhålla hvad man förklarat oundgängligt, skyndar man sig att förklara, det man i Rysslands afslag icke ser någon krigsanledning! Och, då man eljest är så långsam i förkunnandet af sina beslut, förkunnar man dem nu, i det ögonblick England och Frankrike rycka mot Sebastopol! Hvad mera skulle denna makt kunna göra, om den hade för ändamål att hålla Ryssland om ryggen och göra dess krafter disponibla att komma och slå oss tillbaka från Krim? Det är med denna bitterhet och denna stränghet som Österrikes handlingssätt i detta ögonblick bedömes i Paris; det är klart att ett sådant handlingssätt endast kan härleda sig ur motiver som icke tåla vid diskussion; men man har svårt att tänka sig inom tilldragelsernas rike en nödvändighet, som skulle kunna, jag vill icke säga rättfärdiga, men urskulda ett så totalt förräderi mot allt hvad en maktaf första ordningen är skyldig Europa och sig sjelf. Österrike skall en dag få se hvad det vinner på att betrakta de små sakerna, när det står midt för saker stora som verlden. Det faller af sig sjelft att vi åtminstone till en del skrifva på Preussens räkning, dess negativa politik och den tysta opposition det gör mot Österrike i bundsförsamlingen, detta sednares oförsvarliga förfaringssätt; i detta afseende är Österrike att beklaga, ty jag känner ingenting bedröfligare att underkasta sig än preussiska regeringens politiska toffelvälde. Då de stora makterna gifva sådana exempel af underdånighet och blindhet, får man icke förvåna sig öfver att de mindre måkterna betänka sig. Vi förstå således rätt väl Sverge och Danmark. I Paris är det allmänna tron att man erbjudit er Aländska arkipelagen, och att ni icke trott er kunna mottaga en skänk, som satte er i omedelbart krigsförhållande till Ryssland. Denna timma har ännu icke slagit, kan jag märka, men tro mig, hon skall en gång slå på detta urverk, hvars visare ingenting kan tillbakahålla. Man har ända till öfvermättnad citerat detta den store kejsarens ord: Om femtio år skall Europa antingen vara republikanskt eller kossackiskt. Då man besinnar att detär personifikationen af den största monarkiska absolutism som Europa har att tacka för den afgrund af blod och lidande, gom öppnar sig framför henne, och att det å andra sidan gifves monarkier, som, då de med ett enda slag kunnat stänga denna afgrund, i stället låtit den vidgas, och uppföra sig så, att den måste vidgas ännu mer; — då man betänker detta, säger jag, är man i sjelfva verket frestad att befara, det Europa en dag på den monarkiska rincipen utkräfver himnd för sina lidanden. Men lemnande å sido det republikanska alternativet uti den kejserliga profetian, synes mig en sak åtminstone viss, och det är att ezar Nikolaus, genom at: låta framblixtra för allas ögon hvad som endast var bekant för några få, nemligen det innersta af den ryska politiken, med dess sträfvande att uppsluka Orienten och genom Orienten Europa, att ezaren härivenom utsått fröet till hvad jag en gång kallade den europeiska patriotismen Om det olyckligtvis är sannolikt, att czaren eller hans efterföljare icke skola afvika från vitt inkräktningssystem, så synes det mig å andra sidan mer än sannolikt, att motståndskraften skall ökas i mån af det ondas envishet, att Europa skal! mer och mer förena sig mot Ryssland, och till ett oberäkneligt framtida fjerran förvisa den stora—MmiaSkatastrofen, som med bälysetsögonblickliga öfver vigt skall BAhyttföda den utlefvade civilisaoch hvartill Ryssland anser sig vars Mrsynens utkorade redskap. Jag återkommel här till idger, som jag kanske mer än er gång uttalat, men ni måste förlåta mig det. Det är till tanken på ett europeiskt förbund. som man i detta ögonblick måste leda kabi netter och folk. Denna förening behöfve utan tvifvel ett kraftigt sammanhållande band — och detta band, jag vet eJ om det bli republiken, men hvad jag säkert vet är, at det i alla händelser blir fribeten. Emellertid, och i följ af Tysklands föru omtalade hållning, afiägsnar sig upplösningen Ingen tror att händelse na vid Sebastopol, d må blifva hvad som helst, skola medföra er lösning. Lyckas vi, skall Ryssland icke destc mindre framhärda i sitt motstånd; lyckas v dermot icke, så vore det utan tvifvel att göre sig en grof lusion om man trodde att v derigenom skulle låta nedstämma våra anspråk Kriget skulle derigenom endast blifva dest häftigare, och äfven på vår sida antaga el oblidkelig karakter. Ryssland, tror jag, skal kunna begråta Odessa, Sebastopol skall näst år återse oss fruktansvärdare, och om ändt ligen Österrike och Preussen icke hafva vet nog att begripa, att sakerna skola komma til den punkt att sjelfva czaren eJ med hede kan gifva v:ka annat än för de förenade mak terna, hvem kan då säga hvilka nya aspekte skola öppnas och hvilka nya utvägar och kraft åtgärder som Frankrike och England kunn af händelsernas tvång blifva föranledda at tillgripa eller tillåta? . Kejsaren har, såsom ni vet, återvändt til Paris. Kejsarinnan har förlängt sin vistels ; Biaritz. Hennes betänkligt angripna hels synes hafva erfarit goda verkningar af hafs paden. De som lemnat Paris för sommare DA menan joka vändt tillbaka. Koleran hä