sogik. Man förklarar nödvändigt att pålägga
Ryssland vissa vilkor för upprätthållande af
den europeiska jemvigten; man uppfordrar
Ryssland i sjelfva verket att antaga dessa vil-
kor, eller åtminstone att underhandla på deri
angifna grunder; man är en europeisk stor-
makt, och nu, långtifrån att aktift förena
sig med de två makter som väpnat sig för
att erhålla hvad man förklarat oundgängligt,
skyndar man sig att förklara, det man i Ryss-
lands afslag icke ser någon krigsanledning!
Och, då man eljest är så långsam i förkun-
nandet af sina beslut, förkunnar man dem nu,
i det ögonblick England och Frankrike rycka
mot Sebastopol! Hvad mera skulle denna
makt kunna göra, om den hade för ändamål
att hålla Ryssland om ryggen och göra dess
krafter disponibla att komma och slå oss till-
baka från Krim? Det är med denna bitterhet
och denna stränghet som Österrikes hand-
lingssätt i detta ögonblick bedömes i Paris;
det är klart att ett sådant handlingssätt
endast kan härleda sig ur motiver som
icke tåla vid diskussion; men man har
svårt att tänka sig inom tilldragelsernas rike
en nödvändighet, som skulle kunna, jag vill
icke säga rättfärdiga, men urskulda ett så to-
talt förräderi mot allt hvad en maktaf första
ordningen är skyldig Europa och sig sjelf. Öster-
rike skall en dag få se hvad det vinner på att
betrakta de små sakerna, när det står midt för
saker stora som verlden. Det faller af sig sjelft
att vi åtminstone till en del skrifva på Preus-
sens räkning, dess negativa politik och den
tysta opposition det gör mot Österrike i bunds-
församlingen, detta sednares oförsvarliga för-
faringssätt; i detta afseende är Österrike att
beklaga, ty jag känner ingenting bedröfligare
att underkasta sig än preussiska regeringens
politiska toffelvälde.
Då de stora makterna gifva sådana exem-
pel af underdånighet och blindhet, får man
icke förvåna sig öfver att de mindre måk-
terna betänka sig. Vi förstå således rätt väl
Sverge och Danmark. I Paris är det all-
männa tron att man erbjudit er Aländska ar-
kipelagen, och att ni icke trott er kunna mot-
taga en skänk, som satte er i omedelbart
krigsförhållande till Ryssland. Denna timma
har ännu icke slagit, kan jag märka, men
tro mig, hon skall en gång slå på detta ur-
verk, hvars visare ingenting kan tillbakahålla.
Man har ända till öfvermättnad citerat detta
den store kejsarens ord: Om femtio år skall
Europa antingen vara republikanskt eller kos-
sackiskt. Då man besinnar att detär perso-
nifikationen af den största monarkiska abso-
lutism som Europa har att tacka för den af-
grund af blod och lidande, gom öppnar sig
framför henne, och att det å andra sidan gif-
ves monarkier, som, då de med ett enda slag
kunnat stänga denna afgrund, i stället låtit
den vidgas, och uppföra sig så, att den måste
vidgas ännu mer; — då man betänker detta,
säger jag, är man i sjelfva verket frestad att
befara, det Europa en dag på den monarkiska
rincipen utkräfver himnd för sina lidanden.
Men lemnande å sido det republikanska al-
ternativet uti den kejserliga profetian, synes
mig en sak åtminstone viss, och det är att
ezar Nikolaus, genom at: låta framblixtra för
allas ögon hvad som endast var bekant för
några få, nemligen det innersta af den ryska
politiken, med dess sträfvande att uppsluka
Orienten och genom Orienten Europa, att
ezaren härivenom utsått fröet till hvad jag en
gång kallade den europeiska patriotismen - Om
det olyckligtvis är sannolikt, att czaren eller
hans efterföljare icke skola afvika från vitt
inkräktningssystem, så synes det mig å an-
dra sidan mer än sannolikt, att motstånds-
kraften skall ökas i mån af det ondas envis-
het, att Europa skal! mer och mer förena sig
mot Ryssland, och till ett oberäkneligt fram-
tida fjerran förvisa den stora—MmiaSkatastro-
fen, som med bälysetsögonblickliga öfver
vigt skall BAhyttföda den utlefvade civilisa-
och hvartill Ryssland anser sig vars
Mrsynens utkorade redskap. Jag återkommel
här till idger, som jag kanske mer än er
gång uttalat, men ni måste förlåta mig det.
Det är till tanken på ett europeiskt förbund.
som man i detta ögonblick måste leda kabi
netter och folk. Denna förening behöfve
utan tvifvel ett kraftigt sammanhållande band
— och detta band, jag vet eJ om det bli
republiken, men hvad jag säkert vet är, at
det i alla händelser blir fribeten.
Emellertid, och i följ af Tysklands föru
omtalade hållning, afiägsnar sig upplösningen
Ingen tror att händelse na vid Sebastopol, d
må blifva hvad som helst, skola medföra er
lösning. Lyckas vi, skall Ryssland icke destc
mindre framhärda i sitt motstånd; lyckas v
dermot icke, så vore det utan tvifvel att göre
sig en grof lusion om man trodde att v
derigenom skulle låta nedstämma våra anspråk
Kriget skulle derigenom endast blifva dest
häftigare, och äfven på vår sida antaga el
oblidkelig karakter. Ryssland, tror jag, skal
kunna begråta Odessa, Sebastopol skall näst
år återse oss fruktansvärdare, och om ändt
ligen Österrike och Preussen icke hafva vet
nog att begripa, att sakerna skola komma til
den punkt att sjelfva czaren eJ med hede
kan gifva v:ka annat än för de förenade mak
terna, hvem kan då säga hvilka nya aspekte
skola öppnas och hvilka nya utvägar och kraft
åtgärder som Frankrike och England kunn
af händelsernas tvång blifva föranledda at
tillgripa eller tillåta? .
Kejsaren har, såsom ni vet, återvändt til
Paris. Kejsarinnan har förlängt sin vistels
; Biaritz. Hennes betänkligt angripna hels
synes hafva erfarit goda verkningar af hafs
paden. De som lemnat Paris för sommare
DA menan joka vändt tillbaka. Koleran hä