henne, kunde han måhända upptäckt ett ögon-
blicks tvekan hos henne, som hon kände en
stark åtrå att kasta sig i hans armar och
öppna för honom sitt tillslutna hjerta. Men
för att han skulle kunnat upptäcka detta, må-
ste han förut med ett språng hoppat öfver de
konstlade skrankor han i så minga år an-
strängt sig att uppföra mellan sig och alla
dessa menniskohjertats finaste dofter, som
trotsa algebrans klyftigaste beräkningar, tills
den sista trumpetstöt som någonsin skallar
blåser sjeliva algebran i spillror. Dessa
skrankor voro för många och för höga för ett
sådant hopp. Han upptäckte icke denna hen-
nes tvekan. Med sitt oböjliga nyttighets- och
raktum-ansigte förhärdade han henne åter, och
;gonblicket sjönk ned i det förflutnas bot-
tenlösa djup för att blandas med alla de för-
summade tillfällen som der gått i qvaf.
Hon tog sina ögon ifrån honom och satt så
länge och såg, utan att yttra ett enda ord,
bort mot staden, att han slutligen sade:
Rådfrågar du skorstenarne i Coketown,
Louise?
Der syns nu ingenting annat än tung och
enformig rök. Men när natten kommer, bug-
tar elden fram, fader.
Det är sannt, Louise; men jag förstår inte
tillämpningen af denna anmärkning.
Hon slog bort det med en lätt rörelse med
handen och sade, i det hon åter samman-
trängde hela sin uppmärksamhet på honom:
Det har ofta förekommit mig, fader, att lif-
vet är så kort...
Detta var så afgjordt ett, af hans, ämnen,
att han föll henne i talet med följande ord:
Det är onekligen kort, min vän. Likväl
har man genom beräkningar funnit att det på
sednare åren i medeltal tilltagit. De af olika
lifförsäkrings- och lifränte-sällskaper anstälda