mantror icke förstå att förvalta medlen så att de gagna för det ändamål hvartill de böra användas? Norges regering, heter det vidare, har af storthinget såsom lån begärt 350,000 sp. för försvarsverket men fätt afslag; och detta skulle vara ett skäl för Sverges Ständer att bifalla allt hvad som här begäres? Det är i sanning en egen logik. Eller skulle måhända Norge vara mindre ömt om sin sjelfständighet, än Sverge? Nu är likväl förhållandet, att norska regeringen, icke som den svenska, framställt några farhågor för de förenade rikenas sjelfbestånd, utan tvärtom talat om den lyckliga ställning, hvari dessa riken sig befinna i följd af Hans Maj:t Konungens visa politik. Det är denna märkliga kontrast vi framhållit emellan de resp. rikenas regeringar: att då Konungen i Norge, omgifven af sitt norska råd, upplöst Norges storthing utan att med ett enda ord ens antyda att depolitiska omständigheterna, kunna påkalla några mått och steg för alt bevara de förenade rikenas sjelfständiga ställning,; så har Hans Maj:ts svenska konselj nästan i samma andetag storthinget upplöstes, stått färdig att tillstyrka Konungen att till Sverges Ständer aflåta en proposition, deri, utan anförande af några andra motiver än nämnde fras, ett betydligt kreditiv äskas för krigsbehofn! Till sist berömmer Svenska Tidningen herrar Schwan och Wern för deras omdöme och fosterlandskärlek, ådagalagda genom deras ord) i borgareståndet rörande denna fråga. Vi lemna derhän hur pass värkommet ett sådant beröm kan smaka från Svenska Tidningen, som förut under riksdagen med en så bånande och föraktfull bitterhet behandlat isynnerhet hr Schwan; men man ser likväl att deras ord na inneburit mycken tröst, hvilken väl kunde behöfvas såsom en lisa mot det svåra nederlag, ett annat riksstånd, utan protest från någon enda ledamot, tillfogat det Palmstjernska kabinettet uti debatten i samma fråga. För vår del hafva vi icke så litet att erinra vid det sätt, hvarpå bemälde herrar uppfattat åtskilliga på frågans bedömande inverkande omständigheter, men för att icke begå något misstag om syftningen af deras yttranden, uppskjuta vi dermed till dess diskussionsprotokollet blifvit justeradt. Slutligen och jemte det vi lyckönska oss öfver den sällsynta moderation, hvarmed Sv. Tidningen bedömt vår fredägsartikel, då i stället att, ssom i allmänhet eljest, anfalla våra motiver och bestrida våra uppgifter, han denna gång hufvudsakligen endast haft att beklaga sig öfver att han funnit vår artikel alltför slön, dufven och innehållsfattig, lofva vi att en annan dag återkomma til åtskilligt, soma Sv. Tidningen, oaktadt sitt sökande efter våra skäl mot det äskade kreditivet, likväl besynnerligt nog icke lyckats der upptäcka, ehuru det just varit det både vigtigaste och mest framstående i hela artikeln. Proligen är det också detta, som träffat på det ömtåligaste stället och som man icke vill låtsa om för att undvika all vidare diskussion derom. Men, hafva vi gifvit oss i leken, så tänka vi icke eller så lätt släppa efter. —-—