mantror icke förstå att förvalta medlen så att
de gagna för det ändamål hvartill de böra an-
vändas?
Norges regering, heter det vidare, har af
storthinget såsom lån begärt 350,000 sp. för
försvarsverket men fätt afslag; och detta skulle
vara ett skäl för Sverges Ständer att bifalla
allt hvad som här begäres? Det är i sanning
en egen logik. Eller skulle måhända Norge
vara mindre ömt om sin sjelfständighet, än
Sverge? Nu är likväl förhållandet, att nor-
ska regeringen, icke som den svenska, fram-
ställt några farhågor för de förenade rikenas
sjelfbestånd, utan tvärtom talat om den lyck-
liga ställning, hvari dessa riken sig befinna
i följd af Hans Maj:t Konungens visa politik.
Det är denna märkliga kontrast vi framhållit
emellan de resp. rikenas regeringar: att då
Konungen i Norge, omgifven af sitt norska
råd, upplöst Norges storthing utan att med
ett enda ord ens antyda att depolitiska om-
ständigheterna, kunna påkalla några mått och
steg för alt bevara de förenade rikenas sjelf-
ständiga ställning,; så har Hans Maj:ts sven-
ska konselj nästan i samma andetag storthin-
get upplöstes, stått färdig att tillstyrka Ko-
nungen att till Sverges Ständer aflåta en pro-
position, deri, utan anförande af några andra
motiver än nämnde fras, ett betydligt kredi-
tiv äskas för krigsbehofn!
Till sist berömmer Svenska Tidningen her-
rar Schwan och Wern för deras omdöme
och fosterlandskärlek, ådagalagda genom de-
ras ord) i borgareståndet rörande denna fråga.
Vi lemna derhän hur pass värkommet
ett sådant beröm kan smaka från Svenska
Tidningen, som förut under riksdagen med
en så bånande och föraktfull bitterhet be-
handlat isynnerhet hr Schwan; men man ser
likväl att deras ord na inneburit mycken
tröst, hvilken väl kunde behöfvas såsom en
lisa mot det svåra nederlag, ett annat riks-
stånd, utan protest från någon enda ledamot,
tillfogat det Palmstjernska kabinettet uti de-
batten i samma fråga. För vår del hafva vi
icke så litet att erinra vid det sätt, hvarpå
bemälde herrar uppfattat åtskilliga på frågans
bedömande inverkande omständigheter, men
för att icke begå något misstag om syftnin-
gen af deras yttranden, uppskjuta vi dermed
till dess diskussionsprotokollet blifvit juste-
radt.
Slutligen och jemte det vi lyckönska oss
öfver den sällsynta moderation, hvarmed Sv.
Tidningen bedömt vår fredägsartikel, då i
stället att, ssom i allmänhet eljest, anfalla
våra motiver och bestrida våra uppgifter, han
denna gång hufvudsakligen endast haft att
beklaga sig öfver att han funnit vår artikel
alltför slön, dufven och innehållsfattig,
lofva vi att en annan dag återkomma til åt-
skilligt, soma Sv. Tidningen, oaktadt sitt sö-
kande efter våra skäl mot det äskade kredi-
tivet, likväl besynnerligt nog icke lyckats der
upptäcka, ehuru det just varit det både vigti-
gaste och mest framstående i hela artikeln.
Proligen är det också detta, som träffat på
det ömtåligaste stället och som man icke vill
låtsa om för att undvika all vidare diskussion
derom. Men, hafva vi gifvit oss i leken, så
tänka vi icke eller så lätt släppa efter.
—-—