BISTRA TIDER).
Charles Dickens.
LA FEMTONDE KAPITLET.
FK Ehuru mr Gradgrind icke var någon Blå-
skägg, var hans rum dock ett riktigt blått
rum på grund af dess rikedom på blå böcker.
Allt hvad de kunde bevisa (och det är van-
ligen allt hvad man vill att de skola bevisa)
bevisade de här i en slagtordning som idligen
förstärktes med friska trupper. detta för-
trollade gemak blefvo de mest invecklade
sociala frågor uppkastade, uträknade i be-
stämda summor och slutligen afgjorda — om
blott de som de angingo kunnat förmås till
erkännande deraf. Likasom om ett astrono-
miskt observatorium kunde vara inrättadt utan
fönster och astronomen derinne indela det
stjernbesådda universum endast med tillhjelp
af penna, bläck och papper, likaså behöfde
ej mr Gradgrind i sitt observatorium (och det
es många som likna det) kasta en blick på
c krälande myriader af menniskovarelser om-
kring sig, utan kunde på en tafla afgöra alla
deras öden och aftorka alla deras tårar med
en liten smutsig svampbit.
Till detta observatorium, ett dystert och
al!varligt rum med ett ur, som utmätte hvarje
sekund med en käpp som liknade ett ham-
marslag på ett likkistlock, begaf sig nu Louise
ä den bestämda tiden. Fönstret vette ut mot
Coketown, och då hon satte sig i närheten
at sin fars bord såg hon de höga skorstenarna
och de långa rökpelarne dunkelt afteckna sig
mot den fjerran bakgrunden.
Min kära Louise, sade hennes far, jag
förberedde dig i går afton på att skänka mig
3 Se A. B. n:o 201, 202, 303, 206 och 208—210,
213, 215, 217 och 220.