skilda .kreditivet blifvit använd; Kongl. Maj:ts regering har erhållit de förra medlen genom förespeglingar om utländsk fara; icke den ringaste upplysning har blifvit nationen eller dess representanter meddelad angående denna faras beskaffenhet; utrikes ministern baron Sijerneld har icke ens gifyit en antydaing på hvad sätt och i hvad rigtning han bemödat sig upprätthålla och bevaka Sverges ära och fördelar; ; Kongl. Maj:ts regering har emottagitv de svenska bidragen, utan att med ett ord underrätta svenska folket om och till hvad män det norska folket bidragit till de förenade rikenas gemensamma behof ifall af en konflikt med utländsk makt; i allt och i allo har Kongl. Maj:ts regering insvept sig i ett ogenomträngligt hemlighetsmakeri, ioch vill ändock att folkets ombud skola bevilja penigar, och mera pengar, blott statsrådet Palmstjerna fär i sitt hufvud att möjligen trupper skola komma att sammandragas eller eskadrar utrustas. Talaren anser ingen svensk riksdagsman kunna stå ill svars inför sina kommittenter eller svenska folket, om han på sådana grunder beskattar nationen. Skulle man bevilja penningar så är det ej för mycset begärt att få veta hvartill de användas; helst då de begäras på förordande af en minister som halfva representationen, och just den halfva delen som representerar jordbruket, handeln och näringarne, otvesydigt förklarat böra ur konungens rådkammare aflägsnas. Om vi skåda en härsmån utom de fåordiga peusingereqvisitioner, som från finansdepartementet tillskickas oss, så finna vi föga hugsvalelse. En dagsresa från detta rum, på gammal svensk jord, oland ett folk, som härstammar från våra förfäder, som talar vårt språk, som har våra seder, vära naionella känslor, som icke längre tillbaka än 1808 och 1809, hvilket många ibland oss ännu minnas, hjeltenodigt deltog i våra olyckliga fastän ärorika strider emot Rysslands horder, som vid ett sådant tillfälle atan annan anförare än en prest och en länsman nedgjorde den förpoststyrka, som var ämnad att framrycka mot Stoekholm, då Ryssland och Danmark öfverenskommit att dela Sverge efter Motala ström, bland detta folk, det älandska folket, våra egna bröder ha verldens bäda mest civiliserade nationer höjt de fanor, som beteckna befrielse från ryskt slafveri. I ingen fråga kunna Sverges nationalära och Sverxe3 nationalfördel vara närmare intresserade än i denna. Och likväl känner icke svenska nationen ännu i denna stund, då Englands och Frankrikes flottor af lea annalkande vintern nödgas att ätervända till aflägsna hem, och ålänninzarne med ångest emotse de itervändande ryssarnes gräsliga bämnd, om Sverges regering lagt två strä i kors för dessa svenskarnes egoa bröder. Vi veta, att emellan Sverge och Ryssland förut bestätt en för nationalkänslan upprörande craktat, enligt hvilken allafflyktingar ömsesidigt skulle utlemnas. Om nu våra äländska bröder skuile vilja rädda sig undan den ryska knoutpiskan, de ryska bergverken, den ryska militärtjensten eller Siberiens lefvande död, om de skulle vilja fly öfver till det ännu svenska landet, så består kanske ännu denna traktat, och Sverges regering skall då utlemna dessa gamla sven; skar till Rysslands väldsamma hämnd; ätminstone har vär regering icke gifvit oss ringaste auleduing att förmoda, att den begagnat konjunkturen för att få denna traktat upphäfd. Med ett ord, vi veta ej om konungens rädgifvare på nägot sätt bevakat Sverges ära och intressen, vil; veta ej om de medel vi redan anvisat blifvit på minsta. nyttiga sätt använde, vi veta blott att man fordrar att vi skola famla i mörker oeh bevilja nya millioner. Men skola dessa millioner förslösas till militära parader och lustresor med vära fartyg, så protesterar Johannes Nilsson i det folks namn, hvars representant han har äran vara, på det kraftigaste deremot. Finner Kongl. Maj:t rikets väl kräfva att bryta freden och kalla landets söner från deras yrken till krigets blodiga göromäl, så må han, liksom andra konstitutionela regeringar, framträda öppet och med förtroende till sina folk framlägga en skildring af ställningen till och redogörelse för underhandlingarne med utländska makter, och han skall, om hans planer äro öfverensstämmande med nationalkänslan, finna ett gensvar frän hvarje koja, som erbjuder honom allt — lif och egendom. Men om hans statsräder tillstyrka honom att, i anspråksfull förtröstan på folkombudens eviga godtrogna medgörlighet, handla utan folkets medvetande, utan att stödjas af dess önskningar, då tillhör det folk-representanterna att tillsluta folkets kassakistor, så mycket hellre som det skulle vara en oförlätlig in zonseqvens och en svaghet utan like att lemna ett förtroendevotum ät en sädan minister som friherre Palmstjerna, hvilken nyligen fått erfara borgareoch oondeståndens ogillande och likväl sitter qvar vid koaungens rädsbord och expedierar penningereqvisitioner ill ständerna, utan att beqväma sig till att med ett 2nda antagligt skäl understödja sådana anspråk. Är skälet blott att sammandraga krigsmakten för fredliga behof, dä kan också 500,000 rdr vara tillräckligt till det så kallade lilla kreditivet; är äter afsigten att få penningar till ett nödigt krig, så kunna de till behöfligt belopp afsättas i det stora kreditivet, så att ej regeringen må få lyfta dem utan att ny ciksdagskallelse är utfärdad och folkets ombud säledes olifva i tillfälle att snart öfvervaka deras användande. För talaren synes en half million vara tillräcklig, när let är fråga att den skall användas af en ministår, om den nuvarande, utan hopp att folkombuden skola kunna utkräfva något ansvar i fall medlen användas till onyttiga eller skadliga ändamäl. Johannes Christoffersson, Olaus Börjesson, Olaus Eriksson, Anders Jonsson från Westmanland, Anders Andersson frän Wermland, Tobias Lind, Erik Kristensson, Nils Nilsson frän Örebro, län, Dahlgren, Lars Gustaf Andersson, Henrik Andersson, Lekberg, Nils Andersson, Gabriel Andersson och många andra instämde med Johannes Nilsson. Den kongliga propositionen om pension åt hofjägmästaren Ström rönte i gär äfven skarpt ogillande af Jonas Christoffersson, med hvilken Anders Jonsson, Per Nilsson och Daniel Danielsson förenade sig, af Nils Nilsson från Örebro län, Matts Persson och Henrik Andersson. Samma öde träffade den tredje kongliga propositionen om anslag till slottsreparationer och ett ridhus vid kongl. sta!let, mot hvilken äfven Jonas Christoffersson, Nils Svensson från Skåne, Per Nilsson, Jöns Persson, Nyqvist, Johan Petter Danielsson och Henrik Andersson uppträdde. Skälen voro i allmöänhet, att, om dessa anslag varit behöfliga, så borde regeringen förut ha kommit med framställning derom, ehura Henrik Andersson anmärkte, att man fick tänka som Israels folk på vandringen till Kanaans land, att det bästa kommer tillsist.s FHofjägmästaren Ström hade vid förvaltningen af allmänningarne i Örebro län icke gjort sig förtjent af pension, och Djurgårdskassan borde. först redovisas innan sådana beviljades bonom. Det gamla ridhuset kan gerna brukas ännu oågra är med obetydlig reparation, och vilja ej herrar stalldrängar. rida 1 detsamma, så kunna de låta bli; folket bör ej nu för ett nytt ridhus beskattas med 30,000 rdr. Jernvägsfrågan. I gär afton återremitterade ståndet hela statsutsk:s utlatande n:o 273; angående statens medverkan för .t-mbanornas anläggning, med en mängd dervid gjorda anmärkningar. Meningarne voro mycket delade, men ett betydande parti omfattade den äsigten att bestämdt anslag skulle af den blifvande bränvinsskatten anvisas till främjande af de båda stambanornäs anläggande, nägra dervid önskande att staten skulle öfvertaga hela företaget, andra att staten blott skulle understödja det genom lån. Båda partierna, det för livien. Stockholm — Göteborg och det för linien Malmö—Jöaköping, hade förenat sig och ifrade för s.mtidig början af arbetet på dessa båda stambanor. Utförligare i nästa nummer. ——