tion om anslag för förläggande af länsstyrelsen i Kalmar län under vissa tider i norra: delen af länet, och n:o 285, tillstyrkande bifall till Kongl. Maj:ts proposition om anslag af vinsäd till Ulrika församling; alla dessa gillades utan diskussion. Deremot uppstod en liten öfverläggning angående lagoch ekonomiutskottens betänkande n:o 26 ifråga om förändrade föreskrifter rörande pastoralexamen, men utskottens förslag bifölls dock slutligen utan votering. — Bondeståndet. Mindre kreditivet. Före remissen af: kongliga propositionen, om det så kallade lilla kreditivet, yttrade sig följande ledamöter a ståndet: j Sahlström ansåg att en sä stor summa icke kan och I ieke bör meddelas. Utan att inlåta sig på frågan om nyttan eller skadan af neutraliteten, trodde dock talaren att. vi hade intet att befara af andra makter, så att för neutralitetens upprätthållande, alla anslag äro obehöfliga. England och Frankrike ämna icke störa värt lagn, det hafva de visat, och vår erkefiende kan icke, om han:ock. skulle vilja, göra oss något för när: Så myeket mindre bör den äskade summan beviljas, som man icke hyser förtroende till konseljen, mot hvilken borgareoch bondestånden nyligen uttalat sitt misstroende. Man bör således vidblifva det gamla beloppet och se till att man icke i otid utarmar landet, så att det står oförmöget till ansträngningar, då det verkligen gäller. Många instämde med Sahlström. Anders Jonsson från Skaraborgs län ansåg att folket har anspråk på att få veta om det verkligen är af behofvet att draga så stora summor från jordbruket, handeln och näringarne. Om det är nödvändigt att använda många millioner på krigiska tillrustningar, sä mäste någon fara för fäderneslandets ära eller sjelfbestånd finnas. För blott fredliga parader finnes intet skäl att sätta de produktiva yrkena på svältkur. Men någon upplysning derom har fegeringen icke gifvit representationen. I andra konstitutionella samhällen bruka regeringarne redogöra för anledningarne till sina penningeanspråk, men vår minister lätsar som om hon icke ville erkänna folkets rätt att få veta hvartill dess penningar användas. Folkets ombud borde derföre helt enkelt vägra att lemna sådana. Här vet man icke ens huru mycket som är qvar af förut anvisade medel. För neutralitetens upprättbållande vore det misshushållning att vidare gifva ut folkets. medel. Att vidare anlita nationens vid denna riksdag medtagna tillgångar borde aldrig komma i fråga, om icke krig står. för: dörren, och då skall regeringen icke bli utan hvarken folk eller penningar. Med en finansminister, som ståndet med största skäl önskat mätte. aflägsnas ur konungens konselj, borde inga stora summor. beviljas, och Anders Jonsson ville derföre att lilla kreditivet skulle bestämmas till blott en half million, hvaremot det stora kunde ökas, till bevis att folket verkligen är beredt att göra uppoffringar ifall. nöden så -kräfver. Lars Rasmusson och Erik Kristensson voro af samma äsigt. Jonas Christoffersson erinrade, att man ännu icke vet huru mycket som ätgått af de stora sammor som redan äro beviljade; det kan väl icke vara sä mycket, ty visst har man haft: ett och annat lustläger, såsom dalregementets på Drottningholm, men dertill måtte väl ej öfver 3 millioner ha behöfts. Andra regementen hafva icke baft möte och derigenom har väl besparing uppstätt. Tills statsutskottet kan meddela bestämda. upplysningar om hvad som finnes qvar och hur det öfriga blifvit användt, motsätter han sig bifall till, propositionen, Nils Svensson hade lika med Johanr:es Nilsson och nägra andra, som ville ha propositionen ännu en gång bordlagd, men ej kunde få det tillfölje af 49 Riksdagsordningen, trott att det ej behöfde vara så brädt med remitteringen. Nu ville han emellertid uppmara utskottet att skaffa utredning om några medel finnas och vm några medel behöfvas. Blir kreditivet ökadt med 1, million, så fär regeringen nog något tillfälle att tillintetgöra dessa medel. Tillika ville han veta hvad brödrafolket bidragit eller kommer att bidraga till neutralitetens upprätthållande, och intilldess en ordentlig utredning erhälles, ville han icke rösta för denna proposition. Ola Svensson ansåg sig, då ständerna redan beviljat dels ett. särskildt kreditiv, dels andra betydliga belopp till försvarsverket, böra förena sig med Sahlgtröm. Lars Gustaf Andersson och Måns Månsson voro äfven :f samma åsigt som Sahlström, men Måns Månsson tillade att han ansåg ändamålet med neutraliteten vara att lägga värsta tungan på ordinarie roteringen, emedan eljest både frälse , säterioch andra dylika jordnaturer fått deltaga lika i bördan. Ola Persson förklarade, att han var bland dem som ropade bifall i Februari till det särskilda kreditivet, men det had2 han gjort i tanke att riket behöfde försvaras. Nu hade man med de penningarne ej uträttat annat än skickat några hundra man till Gottland och låtit några fartyg utlöpa ur hamnarne, och säledes borde man ej bifalla till mera penningar. Men vom det gäller ett riktigt krig mot Ryssland, så skulle iogen af allmogen undandraga sig att derför offra sista skärfven. Tobias Lind, Lekberg, Per Nilsson och Jöns Andersson motsatte sig alla den nu beviljade summan, dels emedan beväpnad neutralitet är onödig, då ingen fremmande makt hotar landets lugn, dels derföre a. det icke är upplyst om hvad som är qvar af redan anslagna medel. Förre vice talman Nils Persson i Boda tyckte att representationen hade rättvist anspräk att få veta hvad som var användt af de förra medlen, och då regeringen ieke-lemnat dessa upplysningar, sä var det natarligt att tvekan skulle uppstå om behöfligheten af hvad som nu fordras. Äfven han ville heldre öka det stora kreditivet än det lilla. Henrik Andersson, hvilken jemte Nils Andersson var den enda, som i vintras satte sig emot det särskilda kreditivets beviljande, hörde nu med tillfredsställelse att bladet vändt sig, och tyckte ocksä att det var tid att öppna ögonen. Om det vore fråga om att anslå medel till rikets försvar, så skulle han icke säga ett ord emot, men till krigslekar i fredstid ville han icke förslösa folkets pengar. Man ser nog huru folket af de siärdiga utsugningarne blir uppledset och i stora hoar lemnar landet. Tal. yrkade att man ej skulle afsätta mer än en half million denna gäng. Lere Larsson ville ej inläta sig på neutralitetens nytta eller skada och trodde att de medel, som af särskilda kreditivet blifvit använda, blifvit utgifna för rikets försvar. Han hoppades dock att större delen skulle vara qvar och ville icke anvisa medel på höft, då erfarenheten visat, att det icke är svärt uppfinna utvägar till deras användande. Johan Petter Danielsson fann det oväntadt och förvännade att finansministern på så nakna och underhaltiga skäl som de-förebragta, då landets lugn icke hatas, kunde begära så stora summor. Tygattifreden icke hotades, det kunde man antaga då ejgmera begärts;. och stod krig för dörren så var både denna summa och stora kreditivet otillräckliga. Nils Andersson och Jöns Persson talade ocksä emot propositionen, på samma skäl som de föregående. Medin antog att hemliga utskottets ledamöter voro af samma äsigter som nu i ståndet uttalat sig, dä in, gen af dem understödt den kongliga propositionen, och tillfölje deraf var äfven han emot bifsil dertill. Bengt Gudmundsson trodde att föga beh jft anlitas af särskilda kreditivet eller särdeles större utgifter göras än som på riksstaten voro afsedda, emedan neutraliteten icke varit hotad. Dä regeringen icke 1.mnat nägon upplysning derom när den äskar denna nya tillökning af 2 millioner, sä synes denna förbehällsarnhet och många andra anledningar, som finnas förvarade i siåndets protokoller, böra betaga ständerna förtroendet till förvaltningens omsorgsfullbet och ändamålsenlighet: De gätlika orden i propositionen om politiska omständigheter, e. ville han ej tyda, men ansäg att de ej kunde befria folkombuden från de