Sebastopols tinnar, förr än franska Monitören offentliggör den märkvärdiga Konstantinopelskorrespondensen som ärligt framställer möjligheten af företagets misslyckande och mycket blygsamt anmärker, att i detta fall komma de väldiga stridskrafterna att vackert vända om igen, ännu en gång uppskjutande den så mycket anticiperade bedriften till ett lägligare tillfälle. Emellertid har nu den ofantliga expeditionen gått af stapeln, och så vida telegrafdepescherna ej sagt alldeles osannt, bör något mer än en vecka hafva gått till ända sedan hufvudstyrkan nådde höjden af Sepastopol. Det gifves emellertid både i England och Frankrike personer, som betvifla allvaret med hela expeditionen och äro förvissade att hela Varna-tillrustningarne endast voro ett storartadt spegelfäkteri. Möjligheten af en sådan tro målar på ett slående sätt sinnesstämningen hos de krigförande folken, äfven om man ej genom pressen hörde genljudet af ett doft knot öfver det sätt hvarpå kriget bedrifves. Lyckas företaget mot Sebastopol — hvilket vi väl snart skola få erfara — så har mycket blifvit vunnet, och Ryssland skall sannolikt finnas benäget att på de fyra punkternas bas erbjuda en fred, som de allierade ej torde länge draga i betänkande att antaga, utan att mycket fästa sig vid uppfyllandet af sina skrytsamt åtagna förbindelser att förödmjuka och oskadliggöra czarväldet för evärdliga tider. Misslyckas åter äfven detta företag, så hafva de allierade dermed satt kronan på sitt fiasco, och intrycket deraf torde både i England och Frankrike medföra politiska förändringar, som ingen vid årets början kunde föreställa sig. Hvad kan vara anledningen till dessa bedröfliga utsigter för ett krigsföretag, med så mycken pomp och ståt utropadt såsom civilisationens och frihetens korståg mot träldomen och barbariet? Vi göra villigt afräkning för de oförutsedda vidrigheter en fruktansvärd farsots hemsökelser på båda krigsskådeplatserna lagt i de allierades väg, ehuru vi ej kunna neka oss att tro den tvungnu overksamheten och den deraf föranledda andliga nedstämningen hos gemenskapen hafva varit kolerans farliga bundsförvandt både i Östersjön och på Svarta hafvet. Man säger vidare att det är missräkningen om Sverges bistånd som gjort att alla de allierades bemödanden strandat, och det må vara tillfredsställande åtminstone för vår egenkärlek, att Europas tvenne rikaste, företagsammaste och högst bildade nationer erkänt sig ingenting kunna uträtta utan det lilla fattiga Sverges hjelp. Det må vara sannolikt att svenska regeringens medverkan skulle hafva väsentligen förändrat utgången af Östersjöexpeditionen, och dunkla rykten hviskas understundom, att kärnan af Finlands modiga befolkning endast väntade på en svensk landstigning för att under Sverges fanor resa sig upp och afkasta träldomsoket. Historien, som dömer konungar och folk, skall en gång gifva sitt utslag, gillande eller ogillande, öfver de skandinaviska regeringarnes neutralitetspolitik. Men det är också en möjlighet att samma inflytelser som förlamat vest:nakternas ansträngningar, äfven skulle hafva tyngt på våra vapen och förintat våra bästa bemödanden. Och i sådant fall vore det lycka att vi sluppit spilla vårt blod och våra krafter i en strid utan ära och utan resultat. Hvar skola vi nu söka denna förlamande inflytelse, somideligen hä at och motat tvenne armåer, hvilkas redl et och tapperhet äro höjda öfver allt tvifvelsmål? Icke hos folken åtminstone, hvilkas tänkesätt högljudt gifvit sig tillkänna i det fria England och icke en gång kunnat undertryckas i det all offentlig yttranderätt beröfvade Frankrike. På båda ställena är det folkviljan som drifvit regeringarne in på krigets bana. Felet måste således ligga uteslutande hos de sednare, hvilka behandlat det mera såsom kabinetternas angelägenhet äro som folkens. I England har -ministeren endast steg för steg gifvit vika för folkviljans påtryckning, och i det lama sätt hvarpå rustningarne bedrifvits, särdeles hvad beträffar utrustningen af den lilla flotta som Napier med så mycken enständighet fordrat, kan man ej undgå att finna en oförlåtlig likgiltighet, för att ej säga något ännu hårdare. En dylik förebråelse torde ej billigtvis kunna. drabba Frankrikes kejsare, men det är tydligt att äfven han betraktat kriget mot Ryssland snarare som en dynastisk hämnd, riktad mot czaren personligen, än såsom ett krig för politiska principer, såsom en franska folkets stora strid för den europeiska friheten. Och hvad ännu värre är, han har ej rena händer; broderblodet från den 2 December klibbar ännu vid de franska vapnen och slöar deras egg; handtlangarne från dessa våldets dagar äro ej de rätta nännen att föra franska härarne i striden mot ett annat våld. Redan börja hotande röster höras från Frankrikes orientaliska armå, som vill ha tillbaka sina Samla generaler, under hvilka den vant sig att segra öfver fiender. Denna armeens opposition mot befälhafvare såsom St. Arnaud och Espinasse, och dess vaknade längtan efter en Bedeau, en Lamoriciere, torde ej blifva utan inflytande på Frankrikes inre händelser i den närmaste framtiden. De vestra kabinetterna, såsom de nu se ut, kunna möjligen aftvinga ryska czaren några enstaka eftergifter i Svarta Hafvet, men svårligen lära de kunna utkämpa striden met despotismen i regeringssystemer. Detta är folkens sak, och de lära nog en gång komma att taga den i sina egna händer. i — — I förmiddagens plena hafva till Rikets Ständer blifvit aflemnade följande kongl. propositioner : 1:o i fråga om beloppet af den uti 63 Regeringsformen främst omförmälde kreditivsumma (föreslagen att höjas till 2 Y, millioner rdr bko); 2:0 angående särskilda anslag,: dels för åteckilliga uti kanol glattet i Stackhalm ach