Tree 4 UUAA VMVIGR IIVATGTE UTVSR ullgr lands och Frankrikes eljest så fruktade flaggor, och vi befara att tiden ej så lätt läker smärtan af de många svikna förhoppningar som vid sommarens början fästade sig vid den stora Östersjöexpeditionen. Det vore visserligen en stor orättvisa, om man sade att ingenting blifvit uträttadt. Ett känbart slag har blifvit Ryssland tillfogadt genom tillintetgörandet af dess handel, och nesan af dess tlottors fega overksamhet har bibringat det oöfvervinneliga czarväldet ett oläkligt sår. Ännu mer: genom välberäknade och skickligt utförda åtgärder hafva de förenade makterna fråntagit sin fiende en påbörjad vapenplats, och man bör hoppas att Bomarsunds fästningsverk aldrig mer skola resa sig ur gruset för att hota grannarne i vester. För bra godt köp fick emellertid general Baraguay d Hilliers sin marskalksstaf. Gustafsvärns förstöring af dess egen besättning, vid blotta anblicken af fiendens fartyg, vat för vestmakterna likaledes en seger, nyttigare om ock mindre ärofull än om den hade blifvit köpt med deras blod. Men härmed äro också bragderna räknade, ty vi hysa för mycket deltagande för de allierades vapenära att vilja räkna Plumridges utrotningskrig mot de finska tjärtunnorna bland dessa makters framgångar. Vi hafva fördömt dessa åtgärder, såsom ovisa, om också icke oberättigade enligt krigets lagar, och vi tro till och med att de förenade makterna sjelfva kommit till insigt af det okloka i ett sådant förfaringssätt, och att det icke vidare kommer att upprepas. Vi hafva en borgen för detta hopp i det tilltagande undseende hvarmed de krigförande makterna bemött den tilltagande trafiken mellan Finland och Svers norra städer. De hafva häri gjort väl och lokt, och säkert har detta handlingssätt hos det trohjertade och minnesgoda finska folket grundlagt sympatier för deras sak, som ej torde blifva utan inflytande på utgången af nästa års fälttåg. Vi hafva -ogillat bedritterna mot de finska skeppsvarfven, men det finns en punkt i de förenade makternas förhållande hvarom vi måste begagna ett långt starkare uttryck, och det är deras förfarande mot Aland. I en stolt proklamation förkunnade man att dessa öar upphört att utgöra en rysk provins. Med upprigtig glädje hördes befrielsens ljufva budskap af den enkla, redliga och för all förställningskonst främmande befolkningen, som med öppnad famn mottog sina förlossare. Bomarsund föll, och de åländska öarnes inbyggare trodde på de officiella fraserna om en frihet, som förledde dem att gifva fritt lopp åt sitt hjertas länge undertryckta känslor. Hvarhelst en svensk träffade samman med en fiock af landtfolket, helsades han af dem som länge saknad broder, och han bestormades af hoppulla frågor: Är det sannt att vi nu få komma under Sverge tillbaka ? Men glädjen varade icke länge, den eröfrade fästningen sprängdes i luften, och en ny proklamation underrättade de beklagansvärda öboerna, att de förenade skyddsmakterna öfverlemnade dem åt sitt öde, att förbindelsen med Sverge var tillåten, men att hvarje förbindelse med ryssarne, deras förre beherrskare, var dem vid strängt strafi förbjuden. Vi undra högeligen hvilken fransk eller engelsk auktoritet fått den ärofulla befattningen att vaka öfver det myndiga förbudets efterlefvande. Det var redan en högst klandervärd obetänksamhet å de allierade befälhafvarnes sida att förkunna Ålands inbyggare ett oberoende som de icke voro förvissade att kunna upprätthålla utöfver det korta tidskiftet af en sommarkampanj. Men när den franska marskalken drog hela sinstyrka från öarne och segerherrarne till afsked utkastade en ny proklamation, förkunnande Ålands frihet att försvara sig sjelft, frihet för dessa få tusental obeväpnade bönder och fiskare, med deras qvinnor och barn, att upprätthålla sitt unga oberoende mot ett rike af 66 millioner menniskor, det var ett hjertlöst skämt, ett grymt hån, som aldrig kan förlåtas. Det är oss obekant huru den nya statens regering blifvit inrättad, om kronofogden Lignell endast: är general Baraguay dHilliers ståthållare, eller om republiken blifvit utropad under de vestra makternas beskydd, med samma kronofogde såsom en provisorisk president. Varedermed huru som helst, så tillträder Ålands styrelse sitt värf under ingenting mindre än glada utsigter. Den kan bereda sig på att när det sista skeppet af de allierade flottorna seglat sin väg, tå en pähelsning af den ryska tiottan. Den högsinnade Rysslands czar, som lik en allseende försyn känner hvarje sin undersåtes innersta tanke, lärer ej underlåta att hålla dessa redliga öboer räkning för de uttryck aftillfredsställelse hvarmed de i sin oskuld . helsade sina befriare, och det kan nog hända att hans faderliga mildh.t för dem öppnar en fristad i det inre af sitt rike, der de kunna vara fullt tryggade mot vidare frihetsillusioner. Detäör ej omöjligt att skyddsherrarne vid sin återkomst endast finna några grushögar qvar etfter det folk de befriat och som de, vid stränga straff, förbjudit all beröring med dess fordna beherrskare. Det hade varit lugnare för åländningarne — och ej så litet ärofullare för de allierade befälhafvarne —, om de i stället vid lika stränga straft förbjudit ryssarne att hafva beröring med Åland, och om de sjelfva stannat qvar för att beifra öfverträdelser af förbudet. Vända vi oss från Östersjön, med dess bedröfligt knappa skörd på lagrar, och kasta blicken söderut åt Donauprovinserna och Svarta hafvet, så möter en föga gladare syn. Äfven här har sommaren förflutit i en bragdlös och dödande overksamhet; vi säga med skäl dödande, då den brådstörtade expeditionen mot Sebastopol tycks vara tillgripen såsom en nödfallsåtgärd, för att sätta en gräns för den fruktade farsotens härjningar i de allierades armåer. Vi undra sannerligen icke att muselmännen ledsnat vid sina beskyddare och önska dem så långt vägen räcker. Hvad hafva de gjort, dessa beskyddare, som uppträdde med så stora rustningar? Föga mer än att se på huru Omer Pascha rensade Donaufurstendömena från ryssarne och läsa Schamvyls segerbulletiner från Kaukasien, under