Tree 4 UUAA VMV- IGR IIVATGTE UTVSR ullgr
lands och Frankrikes eljest så fruktade flag-
gor, och vi befara att tiden ej så lätt läker
smärtan af de många svikna förhoppningar
som vid sommarens början fästade sig vid
den stora Östersjöexpeditionen.
Det vore visserligen en stor orättvisa, om
man sade att ingenting blifvit uträttadt. Ett
känbart slag har blifvit Ryssland tillfogadt
genom tillintetgörandet af dess handel, och
nesan af dess tlottors fega overksamhet har
bibringat det oöfvervinneliga czarväldet ett
oläkligt sår. Ännu mer: genom välberäknade
och skickligt utförda åtgärder hafva de före-
nade makterna fråntagit sin fiende en påbörjad
vapenplats, och man bör hoppas att Bomar-
sunds fästningsverk aldrig mer skola resa sig
ur gruset för att hota grannarne i vester.
För bra godt köp fick emellertid general Ba-
raguay d Hilliers sin marskalksstaf. Gustafs-
värns förstöring af dess egen besättning, vid
blotta anblicken af fiendens fartyg, vat för
vestmakterna likaledes en seger, nyttigare om
ock mindre ärofull än om den hade blifvit
köpt med deras blod.
Men härmed äro också bragderna räknade,
ty vi hysa för mycket deltagande för de allie-
rades vapenära att vilja räkna Plumridges
utrotningskrig mot de finska tjärtunnorna bland
dessa makters framgångar. Vi hafva fördömt
dessa åtgärder, såsom ovisa, om också icke
oberättigade enligt krigets lagar, och vi
tro till och med att de förenade makterna
sjelfva kommit till insigt af det okloka i ett
sådant förfaringssätt, och att det icke vidare
kommer att upprepas. Vi hafva en borgen
för detta hopp i det tilltagande undseende
hvarmed de krigförande makterna bemött den
tilltagande trafiken mellan Finland och Sver-
s norra städer. De hafva häri gjort väl och
lokt, och säkert har detta handlingssätt hos
det trohjertade och minnesgoda finska folket
grundlagt sympatier för deras sak, som ej
torde blifva utan inflytande på utgången af
nästa års fälttåg.
Vi hafva -ogillat bedritterna mot de finska
skeppsvarfven, men det finns en punkt i de
förenade makternas förhållande hvarom vi
måste begagna ett långt starkare uttryck,
och det är deras förfarande mot Aland. I
en stolt proklamation förkunnade man att
dessa öar upphört att utgöra en rysk provins.
Med upprigtig glädje hördes befrielsens ljufva
budskap af den enkla, redliga och för all
förställningskonst främmande befolkningen,
som med öppnad famn mottog sina förlossare.
Bomarsund föll, och de åländska öarnes in-
byggare trodde på de officiella fraserna om
en frihet, som förledde dem att gifva fritt
lopp åt sitt hjertas länge undertryckta käns-
lor. Hvarhelst en svensk träffade samman
med en fiock af landtfolket, helsades han af
dem som länge saknad broder, och han be-
stormades af hoppulla frågor: Är det sannt
att vi nu få komma under Sverge tillbaka ?
Men glädjen varade icke länge, den eröfrade
fästningen sprängdes i luften, och en ny pro-
klamation underrättade de beklagansvärda
öboerna, att de förenade skyddsmakterna öfver-
lemnade dem åt sitt öde, att förbindelsen med
Sverge var tillåten, men att hvarje förbindelse
med ryssarne, deras förre beherrskare, var
dem vid strängt strafi förbjuden. Vi undra
högeligen hvilken fransk eller engelsk auk-
toritet fått den ärofulla befattningen att vaka
öfver det myndiga förbudets efterlefvande.
Det var redan en högst klandervärd obe-
tänksamhet å de allierade befälhafvarnes sida
att förkunna Ålands inbyggare ett oberoende
som de icke voro förvissade att kunna upp-
rätthålla utöfver det korta tidskiftet af en som-
markampanj. Men när den franska marskal-
ken drog hela sinstyrka från öarne och segerher-
rarne till afsked utkastade en ny proklama-
tion, förkunnande Ålands frihet att försvara
sig sjelft, frihet för dessa få tusental obeväp-
nade bönder och fiskare, med deras qvinnor
och barn, att upprätthålla sitt unga obero-
ende mot ett rike af 66 millioner men-
niskor, det var ett hjertlöst skämt, ett grymt
hån, som aldrig kan förlåtas. Det är oss
obekant huru den nya statens regering blifvit
inrättad, om kronofogden Lignell endast: är
general Baraguay dHilliers ståthållare, eller
om republiken blifvit utropad under de vestra
makternas beskydd, med samma kronofogde
såsom en provisorisk president. Varedermed
huru som helst, så tillträder Ålands styrelse
sitt värf under ingenting mindre än glada ut-
sigter. Den kan bereda sig på att när det
sista skeppet af de allierade flottorna seglat sin
väg, tå en pähelsning af den ryska tiottan. Den
högsinnade Rysslands czar, som lik en allseende
försyn känner hvarje sin undersåtes innersta
tanke, lärer ej underlåta att hålla dessa red-
liga öboer räkning för de uttryck aftillfreds-
ställelse hvarmed de i sin oskuld . helsade
sina befriare, och det kan nog hända att hans
faderliga mildh.t för dem öppnar en fristad i
det inre af sitt rike, der de kunna vara fullt
tryggade mot vidare frihetsillusioner. Detäör
ej omöjligt att skyddsherrarne vid sin åter-
komst endast finna några grushögar qvar etf-
ter det folk de befriat och som de, vid stränga
straff, förbjudit all beröring med dess fordna
beherrskare. Det hade varit lugnare för åländ-
ningarne — och ej så litet ärofullare för de
allierade befälhafvarne —, om de i stället vid
lika stränga straft förbjudit ryssarne att hafva
beröring med Åland, och om de sjelfva stan-
nat qvar för att beifra öfverträdelser af för-
budet. -
Vända vi oss från Östersjön, med dess be-
dröfligt knappa skörd på lagrar, och kasta
blicken söderut åt Donauprovinserna och
Svarta hafvet, så möter en föga gladare syn.
Äfven här har sommaren förflutit i en bragd-
lös och dödande overksamhet; vi säga med
skäl dödande, då den brådstörtade expedi-
tionen mot Sebastopol tycks vara tillgripen
såsom en nödfallsåtgärd, för att sätta en gräns
för den fruktade farsotens härjningar i de
allierades armåer. Vi undra sannerligen icke
att muselmännen ledsnat vid sina beskyddare
och önska dem så långt vägen räcker. Hvad
hafva de gjort, dessa beskyddare, som upp-
trädde med så stora rustningar? Föga mer
än att se på huru Omer Pascha rensade Do-
naufurstendömena från ryssarne och läsa Scha-
mvyls segerbulletiner från Kaukasien, under