STOCK gOLM, den 19 Sept. Våra tsutsk lst r gif läsare hafva sig redan bekant, att .ottet föreslagit rikets ständer att, mespplåning emot fonderade (d. v. s. å varens sida ouppsägbara) statsobligatiobereda tillgångar för bekostande eller derstödjande af de jernvägsanläggningar Jer andra rikets framtida gagn företrädesvis afseende större företag, som af rikets ständer blifvit eller blifva beslutade, äfvensom för inlösen at dylika anläggningar. Vihafva äfven i ett föregående nr (205) upptagit de hutvudgrunder, som för denna statslåneoperation blifvit af utskottet föreslagna. Detär nu vår skyldighet att yttra vår mening såväl i sjelfva saken, som i afseende på sättet för verkställigheten. I förra hänseendet bekänna vi upprigtigt att vi ej dela majoritetens i utskottet varma beundran för statsskuld eller de stora förväntningar densamma gör sig af ctt fondsystems välgörande inverkan på den allmänna välmågan. Oss vill det synas alldeles klart, att ehuru det ges förhållanden, då både stater och enskilda behöfva använda krediten för att vinna vissa fördelar, som på annat sätt ej kunna uppnås, så är skuldsättningen i och för sig sjelf ingenting eftersträfvansvärdt, utan i bästa fall endasten nödfallsutväg, som ej bör beträdas utan det mognaste öfvervägande och den största försigtighet. Deremot erkänna vi visserligen, att då fråga är om sådana industriella och produktiva anläggningar och företag, hvaraf nyttan och fördelarne för framtiden äro så gifna, att deras försummande skulle på ett betänkligt sätt drabba samhället i en kommande tid, och medel till dylika anläggningar icke kunna utan samtidens alltför stora betungande i skatteväg beredas, det utan tvifvel är både billigt och statsmannamessigt att anskaffa sådana tillgångar genom lån, hvaraf bördan kommer att fördelas på efterföljande generationer, hvilka deraf skörda frukterna i odlingens och industriens fortgående utveckling. Men då vi i detta hänseende erkänna rigtigheten af statsutskottets framställning och den talang med hvilken motiverna för ett fondsystem blifvit utvecklade, vilja vi likväl icke obetingadt gå in derpå, att någon annan utväg för det närvarande icke finnes att anskaffa erforderliga medel för sådana allmänt nyttiga produktiva företag, som kunna åtminstone vid denna riksdag beslutas. Vi tinna i detta hänseende uti en till Svenska Tidningen insänd artikel för den 22 sistl. Augusti ett ganska tänkvärdt förslag, hvilket vi taga oss friheten att här nedan meddela jemväl åt våra läsare och rekommendera till noggrannt begrundande vid blifvande öfverläggningar angående statsutskottets betänkande M 272. Vid pröfningen af detta betänkande fästa vi isynnerhet vigt dervid, att man icke beslutar ett skuldsättningssystem för de skenbara fördelar, hvilka påstås medfölja fonderade kreditpapper, utan att man framför allt noga tiliser för hvilka ändamål skuldsättningen sker, och att denna således endast är ett nödvändigt och oundvikligt medel för att tillvägabringa stora och för en hel framtid gagneLiga företag. Följaktligen bör, enligt vår åsigt, beslutet om de sednare ovilkorligen föregå beslutet om fondsystemet; och vi förstå derföre icke rätt hvarföre statsutskottet ställt detta i främsta rummet, och i de 2:ne efterföljande betänkanden M 273 och 274 hufvudsakligen afstyrkt hvarje definitift beslut angående de företag, för hvilka penningar skulle anskaffas medelst lån. För den misstrogne ser detta litet besynnerligt ut och inger verkligen vissa underliga tankar huruvida icke vederbörande i utskottet betraktat fondsystemet zå-om hufvudsak och jernvägsanläggningarne zåsom bisak; och för en dylik metod måste vi allvarligen varna. Emellertid inskränka vi oss för dagen att meddela det hufvudsakliga af den ofvannämnda artikeln, så lydande: En utväg att utan skuldsättniog vinna medel tili jernvägar synes oss erbjuda sig uti den nya bränvinsskatten. Vi dela fullkomligt den mening, som både inom och utom representationen yttras, att vid brän vins-lagstiftningen icke borde tagas i betraktande att dermed vinna tillgängar för det ena eller det andra behofvet. Men sedan, utan något dylikt afseende, skatten blifvit bestämd, måste man naturligtvis taga i betraktande, huru den ändamålsenligast och nyttigast skall användas. Förslag hafva uppstått, att genom denna tillgång, på ett eller annat sätt, bereda lindring uti andra hittills utgående skattebördor. Ett dylikt användande har, under vanliga förhällanden, stora skäl för sig, emedan man derigenom blefve i tillrälle att ästadkomma jemkning och lindring, der sådant visat sig vara af behofvet päkalladt. Men om nya behof förefinnas, hvartill man anser sig behöfva bereda utvägar, synes det oss vara vida bättre och klokare att dertill använda den nya tillgången, än att först borttaga redan befintliga utskylder, för att seden nödgas pälägga andra för fyllandet af nämnda hehof. Så blefve nemligen förhållandet hufvudsakligen, derest man vill utföra ett jernvägssystem i vårt land med upplånta kapitaler: Den förut uppgifna summan af 47 millioner skulle nem ligen fordra en årlig ränteoch amorteringsutgift af cirka 2!V, million, och att, med afseende ä den ringa behällning, jernvägarne till en början komma att lemna, denna icke kunde bestridas med de hittills ingångna skattebidragen, torde vara lätt funnet. Afser man åter, att dertill använda bränvinsskatten, så är det klart, att mot denna svarande nedsättningar i andra utskylder icke kunna göras. Månne det då icke vore bättre att genast använda denna tillgång såsom kapital till arbetenas bedrifvande. Dessa arbeten kunde då sannolikt, med denna tillgång, utföras lika hastigt, som annars kunde läta sig göra och med samma tillgångs användande endast under !;:del eller !7,:del af den tid, som skulle erfordras att dermed betala ränta och amortissement ä ett lån. Det torde ock blifva vanligt att päräkna denna tillgångs fortfarande under så läng tid; som för sistnämnda ändamål blefve af nöden. Vi skulle således vilja föreslå, att Rikets Ständer be