Malets olriga Institutioner nara oerhorda, mot
kristendom och sundt förnuft och naturlig,
oförvillad känsla i lika grad stridande orim-
ligheter, huruvida de längre anse sig kunna
underlåta att genom valda riksdagsombud all-
varligt och kraftigt yrka på det totala upp-
häfvandet af en institution, som, ur hvilken
synpunkt vi än wå skärskåda densamma,
dock icke har annat att uppvisa för betrak-
telsen, än den mest upprörande orättvisa och
förnedring. Vi vände oss till komministrar-
ne, ty af biskoparne och prelaternas plurali-
tet, äfven om de skulle läsa dessa rader,
hoppas vi intet. Vi vänta intet annat af dem
än ett så mycket envisare fasthållande af pa-
storalförhörsinrättningen, ju mera dess orätt-
visa och förnedrande natur lägges i dagen.
Ty pastoralexåmen är i biskoparnes och kon-
sistoriernas händer en stark tygel på det lä-
gre presterskapet, således ett medel att skaffa
prelaturen ett inflytande, ett välde, som han
dessförutan skulle sakna, och makten är all-
tid ljuf och blir oss alltid kärare i samma
mån som han är nära att gå oss ur händerna.
Vi vänta intet af prelaturen, äfven på den
grund, att, genom pastoralexamens bortta-
gande, det svåraste hindret för konsistorier-
nas ombildning försvinner. Då egenkärleken,
fåfängan och herrsklystnaden så mägtigt an-
slås, så måste man vara vida oskickligare i
dialektiken, än våra prelater i allmänhet äro,
för att icke hitta på en mängd fagra svep-
skäl för den orättvisa och förnedrande insti-
tutionens bibehållande.
— Ett skäl, som isynnerhet kommer att fram-
hållas och vändas på alla möjliga sidor, är
prestens behof af kunskaper, och, såsom en
följd deraf, nödvändigheten af en tvångsan-
stalt för att hålla honom till studier. Vi vilja
icke uppehålla oss med den för hvarje oför-
villad känsla och tanke öfverflödiga bevisnin-
gen, att ett så välment ändamål omöjligen
kan helga ett medel af så stor orättvisa som
pastoralförhörsinrättningen, för att så mycket
snarare få tillfälle påpeka huru mycket detta
betraktelsesätt, liksom öfverhufvud hela vårt
kyrkliga befordringsväsende, smakar af sko-
lan, hvars gossar, af fruktan för handplagg,
bannor, qvarsittning i klass, eller af hopp
om vackra betyg, premier och uppfiyttning,
dels tvingas, dels lockas till studier. Huru
enfaldigt, huru outsägligen enfaldigt är det
icke att vilja utöfva ett dylikt inflytande på
mognade eller ålderstigna män! Har icke en
snart 200-årig erfarenhet utvisat huru litet
man härigenom uträttar? Man säger: Många
kappellaner och adjunkter hafva dock med
stor heder bestått sina pastoralprof., Visser-
ligen, vi neka det icke; men hvilka hafva
dessa varit? Jo, antingen goda examenshuf-
vuden, eller, ännu bättre, af litterära syssel-
sättningar roade personer, som skulle hafva
studerat, äfven om något pastoralexamens-
tvång aldrig egt rum. Hvad vunno dessa
genom sitt förhör? Intet, alldeles intet. Från
ynglingaåren roade af vissa vetenskaper eller
språk, som i pastoralförhöret förekomma,
studerade de dessa lika väl efter, som före
detsamma; de öfriga ämnena, som de läst
blott af tvång, blott för examens skull, voro
lika snart bortglömda, som inlärda, ty det
som, endast beriäknadt för en tentamen, infö-
ses i minnet, sitter ej länge qvar. Men vi-
dare: hafva icke ganska kunniga män aflagt
ett ingenting mindre än lysande pastoralprof?
Och hvarföre? Jo, derföre, att deras veten-
skapliga fallenhet ledt dem åt andra håll än
de i kyrkolagen utpekade. Hvad hafva väl
dessa vunnit genom ett förhör, som de be-
traktade och behandlade blott såsom en för
pastorats vinnande oundgänglig formalitet?
Och slutligen de många andra, som anse det
på samma sätt, som, utan litterärt intresse,
utan att öppna en vetenskaplig bok förr än
tiden, af åtskilliga orsaker, är inne att taga
pastoralexamen, dessa, som läsa på dags-
verke, endast för att i minnet inplugga exa-
menslexor, tilltagna så små som möjligt, hvad
vinna de i kunskap Aro de icke inom
ett år efter pastoralförhöret, ja, kanske inom
eri månad, lika okunniga som förut? Vi för-
stå alltför väl att det är dessa som man vill
åt, då man, utan alla egoistiska biafsigter,
yrkar pastoralexamens bibehållande; men mot
sådana naturer hjelpa inga andra tvångsan-
stalter än en allvarsam och således väckande
eller utgallrande prestbildningskurs. Det är
nemligen icke barn och ynglingar, med hvilka
man härvidlag har att göra, utan mognade
eller ålderstigna män, om hvilka den gamla
sanningen gäller, att kärlet behåller den smak
som det en gäng fått.
Hvad skole vi sätta i stället för pastoral-
examen? Man har frågat så, och vi svara
för det första, att vi, lika litet i kyrkan som
i andra institutioner, få införa något som sma-
kar af orättvisa och moralisk förnedring, så-
ledes intet examenstvång för äldre män, al-
draminst ett sådant, hvaraf deras framtid be-
ror, och för det andra, att vi icke behöfve
sätta något i stället, om vi endast fäst oss
vid de vetenskapliga resultater som pastoral-
examen burit. Tag bort densamma, och pre-
sterskapet skall icke blifva olärdare då än
nu, skall förete samma blandning af kunniga
och relativt okunniga då som nu. Men man
vill icke hafva ett uppmuntringsmedel för
presten, att, på stunder, lediga från embets-
göromål, egna sig åt vetenskapliga sysselsätt-
ningar, och ett sådant ligger onekligen i de
prestsällskaper eller prestföreningar, som re-
dan blifvit på flera ställen i vårt land inrät-
tade och som sammanträda vissa gånger om
året för vetenskapliga diskussioner, så väl
som för utbytande af embetserfarenheter.
Blifva sådana föreningar allmänt införda, torde
de, helst som de ligga i tidsandan, verka
mera för upplfvandet af ett vetenskapligt in-
tresse hos presterskapet, än alla examina skulle
tormä.
— K
163 sor
holms s
Gylfe.
— K. M:t har samma dag befallt, att de
inder kaptenlöj tins befäl varande bombta-
vonslupar h afmönstra. Fartygen
ie i sjön.
3 dennes befallt att.
- M:t har den !4 dennes anbefallt att
enande bätsmåna från härvarande Stock-
skola hemtransporteras med ångfartyget