Malets olriga Institutioner nara oerhorda, mot kristendom och sundt förnuft och naturlig, oförvillad känsla i lika grad stridande orimligheter, huruvida de längre anse sig kunna underlåta att genom valda riksdagsombud allvarligt och kraftigt yrka på det totala upphäfvandet af en institution, som, ur hvilken synpunkt vi än wå skärskåda densamma, dock icke har annat att uppvisa för betraktelsen, än den mest upprörande orättvisa och förnedring. Vi vände oss till komministrarne, ty af biskoparne och prelaternas pluralitet, äfven om de skulle läsa dessa rader, hoppas vi intet. Vi vänta intet annat af dem än ett så mycket envisare fasthållande af pastoralförhörsinrättningen, ju mera dess orättvisa och förnedrande natur lägges i dagen. Ty pastoralexåmen är i biskoparnes och konsistoriernas händer en stark tygel på det lägre presterskapet, således ett medel att skaffa prelaturen ett inflytande, ett välde, som han dessförutan skulle sakna, och makten är alltid ljuf och blir oss alltid kärare i samma mån som han är nära att gå oss ur händerna. Vi vänta intet af prelaturen, äfven på den grund, att, genom pastoralexamens borttagande, det svåraste hindret för konsistoriernas ombildning försvinner. Då egenkärleken, fåfängan och herrsklystnaden så mägtigt anslås, så måste man vara vida oskickligare i dialektiken, än våra prelater i allmänhet äro, för att icke hitta på en mängd fagra svepskäl för den orättvisa och förnedrande institutionens bibehållande. — Ett skäl, som isynnerhet kommer att framhållas och vändas på alla möjliga sidor, är prestens behof af kunskaper, och, såsom en följd deraf, nödvändigheten af en tvångsanstalt för att hålla honom till studier. Vi vilja icke uppehålla oss med den för hvarje oförvillad känsla och tanke öfverflödiga bevisningen, att ett så välment ändamål omöjligen kan helga ett medel af så stor orättvisa som pastoralförhörsinrättningen, för att så mycket snarare få tillfälle påpeka huru mycket detta betraktelsesätt, liksom öfverhufvud hela vårt kyrkliga befordringsväsende, smakar af skolan, hvars gossar, af fruktan för handplagg, bannor, qvarsittning i klass, eller af hopp om vackra betyg, premier och uppfiyttning, dels tvingas, dels lockas till studier. Huru enfaldigt, huru outsägligen enfaldigt är det icke att vilja utöfva ett dylikt inflytande på mognade eller ålderstigna män! Har icke en snart 200-årig erfarenhet utvisat huru litet man härigenom uträttar? Man säger: Många kappellaner och adjunkter hafva dock med stor heder bestått sina pastoralprof., Visserligen, vi neka det icke; men hvilka hafva dessa varit? Jo, antingen goda examenshufvuden, eller, ännu bättre, af litterära sysselsättningar roade personer, som skulle hafva studerat, äfven om något pastoralexamenstvång aldrig egt rum. Hvad vunno dessa genom sitt förhör? Intet, alldeles intet. Från ynglingaåren roade af vissa vetenskaper eller språk, som i pastoralförhöret förekomma, studerade de dessa lika väl efter, som före detsamma; de öfriga ämnena, som de läst blott af tvång, blott för examens skull, voro lika snart bortglömda, som inlärda, ty det som, endast beriäknadt för en tentamen, inföses i minnet, sitter ej länge qvar. Men vidare: hafva icke ganska kunniga män aflagt ett ingenting mindre än lysande pastoralprof? Och hvarföre? Jo, derföre, att deras vetenskapliga fallenhet ledt dem åt andra håll än de i kyrkolagen utpekade. Hvad hafva väl dessa vunnit genom ett förhör, som de betraktade och behandlade blott såsom en för pastorats vinnande oundgänglig formalitet? Och slutligen de många andra, som anse det på samma sätt, som, utan litterärt intresse, utan att öppna en vetenskaplig bok förr än tiden, af åtskilliga orsaker, är inne att taga pastoralexamen, dessa, som läsa på dagsverke, endast för att i minnet inplugga examenslexor, tilltagna så små som möjligt, hvad vinna de i kunskap Aro de icke inom ett år efter pastoralförhöret, ja, kanske inom eri månad, lika okunniga som förut? Vi förstå alltför väl att det är dessa som man vill åt, då man, utan alla egoistiska biafsigter, yrkar pastoralexamens bibehållande; men mot sådana naturer hjelpa inga andra tvångsanstalter än en allvarsam och således väckande eller utgallrande prestbildningskurs. Det är nemligen icke barn och ynglingar, med hvilka man härvidlag har att göra, utan mognade eller ålderstigna män, om hvilka den gamla sanningen gäller, att kärlet behåller den smak som det en gäng fått. Hvad skole vi sätta i stället för pastoralexamen? Man har frågat så, och vi svara för det första, att vi, lika litet i kyrkan som i andra institutioner, få införa något som smakar af orättvisa och moralisk förnedring, således intet examenstvång för äldre män, aldraminst ett sådant, hvaraf deras framtid beror, och för det andra, att vi icke behöfve sätta något i stället, om vi endast fäst oss vid de vetenskapliga resultater som pastoralexamen burit. Tag bort densamma, och presterskapet skall icke blifva olärdare då än nu, skall förete samma blandning af kunniga och relativt okunniga då som nu. Men man vill icke hafva ett uppmuntringsmedel för presten, att, på stunder, lediga från embetsgöromål, egna sig åt vetenskapliga sysselsättningar, och ett sådant ligger onekligen i de prestsällskaper eller prestföreningar, som redan blifvit på flera ställen i vårt land inrättade och som sammanträda vissa gånger om året för vetenskapliga diskussioner, så väl som för utbytande af embetserfarenheter. Blifva sådana föreningar allmänt införda, torde de, helst som de ligga i tidsandan, verka mera för upplfvandet af ett vetenskapligt intresse hos presterskapet, än alla examina skulle tormä. — K 163 sor holms s Gylfe. — K. M:t har samma dag befallt, att de inder kaptenlöj tins befäl varande bombtavonslupar h afmönstra. Fartygen ie i sjön. 3 dennes befallt att. M:t har den !4 dennes anbefallt att enande bätsmåna från härvarande Stockskola hemtransporteras med ångfartyget