förhörets institution är ännu icke uttömdt. Vi
hafva väl sagt, att 40, 50, 60 års män läsa
upp lexor, men vi hafva ännu icke sagt för
hvilka.
Till den ändan måste vi upplysa, att man,
för att blifva konsistorii-ledamot och exami-
nator i pastoralförhöret, icke behöfver hafva
uppnått 30 års ålder, ja, så vidt vi hafve oss
bekant, icke en gång 23. Häraf följer, att
ynglingar om några och tjugu år kunna blifva
konsistorii-ledamöter, hvilket också understun-
dom inträffar.
Af dessa tjuguåringar skola således 40,50,
60 års män förhöras i sina lexor.
Den ålderstigne prestmannen styr ut sig i
kappa och krage och vandrar af till sin tju-
guåriga examinator, för att göra sin ödmjuka
uppvaktning och förfråga sig när han får
komma och läsa upp sin lexa.
På den för lexuppläsningen bestämda dagen
infinner han sig åter, utstyrd såsom förra
gången. Han anmodas sitta ner, och tar plats
på en stol. Tjuguåringen tänder sin cigarr,
sveper in sig i nattrocken, kastar sig i soffan,
dit äfven benen uppläggas för beqvämlighe-
tens skull. Förhöret börjas.
Ar nu tjuguåringen vid godt lynne, eller,
om han är vid dåligt, har tillräckligt vett för
att beherrska det, så behandlar han gråhårs-
mannen humant, räknar icke så noga på om
han skulle stappla vid upplisningen aflexan,
utan rättar honom med saktmod och välvilja,
korteligen, iakttager mot honom den fader-
liga huldhet, som så väl höfves en tjugu års
yngling emot en sextio års man.
Är åter tjuguåringen icke vid godt lynne
eller saknar han vett och lexuppläsningen går
dåligt, så vankas snubbor, ja, så skickar han
hem sextioåringen med antydan att läsa öfver
bättre och komma igen en annan gång.
Det kan väl hända att känslan uppröres
och hjertat svider hos den åldrige mannen,
då han ser sig så behandlad af en yngling;
amen denne yngling är hans förman och hans
examinator, har hans framtida öde i sina hän-
der, och derföre, så bitter förödmjukelsen, så I.
djup förnedringen än är, så måste den dock
smältas. Gråhårsmannen går hem, läser yt-
terligare öfver sin lexa, infinner sig åter på
den dag herr lektorn bestämt och förhöres
ånyo. Det kan väl hända, att förhöret icke
går bättre nu än förra gången; men den exa-
minerande ynglingen är mildare stämd, tyc-
ker att det är synd om stackaren och ger
honom af gunst och nåd betyget försvarlig.
Vi hemställe nu till hvarje oväldig med
hjerta och omdöme, om det icke innebär en
förnedring för prestmannens menniskovärde
att nödgas undergå en sådan behandling, ja.
om det icke redan är en förnedring att vara
underkastad en institution, der sådant kan
iaträfta. Hvilken bildad man med sjelfkän
sla skulle väl vilja ingå i en kår, hvars med-
ierffmar vore underkastade prygelstraffet? Låt
också vara att han egde en temligen säker
moralisk förvissning, utt det icke blefve til-
lämpadt på honom, så skulle dock blotta före-
ställningen att han kunde blifva pryglad före-
falla honom så upprörande, att den skrämde
honom tillbaka.
Och hvad vore det väl, som skrämde ho-
nom tillbakas? Den kroppsliga svedan, den
Jekamliga smärtan af käpprappen? Nej, utan
sien moraliska skymfen att, utan att våga
mucka, blifva piskad som en olydig pojke
eller som en hund. Är väl då skymfen min-
dre, om man vid 40, 50, 60 års ålder af en
examinators kittslighet eller dåliga lynne eller
åsigt om sin pligt blifver skickad hem igen,
såsom ett skolbarn, för att läsa öfver sin
lexa bättre? Är det icke en förnedring för
bildade tjenstemän att vara underkastade in-
stitutioner, der sådant kan inträffa ?
Man tror kanske, att inga chikaner inträffa
i pastoralförhöret, att den examinerades egen-
skap af mogen eler ålderstigen man skyddar
honom för sådana. Vi erinra oss ett dispu-
tationsprof för pastoralexamen, aflagdt af en
medelålders prestman, som skulle försvara
sina satser mot stiftets biskop. Sådana dis-
putationrsprof hållas för öppna dörrar och be-
wistas af hela gymnasieungdomen och dess
lärarepersonal samt för öfrigt så många frem-
mande som behaga. I alla dessa vittnens
nirvaro utfor den högvördige opponenten på
ett högst kränkande sätt emot prestmannen,
af ingen annan, åtminstone märkbar, anled-
ning, än att respondenten försvarade sina teser
på ett lifligare och käckare sätt än biskopen
tyckte om, att han, under stridens hetta, icke
iakttog den ödmjukhet i ton, som prelaten
fordrade. Så oförtjent skymfen än var, så
mycket än dess bitterhet förhöjdes af de
många vittnenag närvaro, så måste den dock
smältas, ty den skymfande var examinator
och den skymfade examinand. oo
Härmed hafva också våra tankar blifvit förda
å den bittra, den ovärdiga förödmjukelse,
varmed det latinska disputationsprof, som
måste föregå pastoralexamen, så ofta är för-
enadt. Huru många bildade, för att icke säga
lärda män, kunna väl med ledighet uttrycka
sig på latin i våra dagar? Försvinner icke
datintalandets färdighet allt mer och mer bland
sjelfva universitetslärarne, hvadan det också
med detta årets början blifvit åt deras fria
val lemnadt att vid sina disputationer betjena I
sig antingen af latinet eller af modersmålet,
liksom också en sådan valfrihet redan för-
ut, af omständigheternas tvång föranledd,
mången gång egde rum. Men kapellaner och
adjunkter, som disputera för pastoralförhöret,
hafva aldrig egt något sådant privilegium och
ega det ej heller ännu i dag. De måste
ovillkorligen tala latin vid sådana tillfällen,
då professorn eger rättighet att tala sven-
ska. Huru bittert, huru outsägligt förödmju-
kande måste det icke förefalla en mogen el-
ler ålderstigen bildad man, att, i närvaro icke
blott af konsistoriiledamöter och många an-
dra äldre personer, utan ock af ett helt läro-
verks studerande ungdom, nödgas uttrycka
gig i flera timmars tid på ett språk som han
icke besitter! Till huru mycket åtlöje, Syn-
nerligast bland en lättsinnig och tanklös ung-
dom, måste icke hans oskicklighet och oför-
måga gifva anledning! Med hvilka känslor
åste han icke sitta i sin upphöjda kateder!