förhörets institution är ännu icke uttömdt. Vi hafva väl sagt, att 40, 50, 60 års män läsa upp lexor, men vi hafva ännu icke sagt för hvilka. Till den ändan måste vi upplysa, att man, för att blifva konsistorii-ledamot och examinator i pastoralförhöret, icke behöfver hafva uppnått 30 års ålder, ja, så vidt vi hafve oss bekant, icke en gång 23. Häraf följer, att ynglingar om några och tjugu år kunna blifva konsistorii-ledamöter, hvilket också understundom inträffar. Af dessa tjuguåringar skola således 40,50, 60 års män förhöras i sina lexor. Den ålderstigne prestmannen styr ut sig i kappa och krage och vandrar af till sin tjuguåriga examinator, för att göra sin ödmjuka uppvaktning och förfråga sig när han får komma och läsa upp sin lexa. På den för lexuppläsningen bestämda dagen infinner han sig åter, utstyrd såsom förra gången. Han anmodas sitta ner, och tar plats på en stol. Tjuguåringen tänder sin cigarr, sveper in sig i nattrocken, kastar sig i soffan, dit äfven benen uppläggas för beqvämlighetens skull. Förhöret börjas. Ar nu tjuguåringen vid godt lynne, eller, om han är vid dåligt, har tillräckligt vett för att beherrska det, så behandlar han gråhårsmannen humant, räknar icke så noga på om han skulle stappla vid upplisningen aflexan, utan rättar honom med saktmod och välvilja, korteligen, iakttager mot honom den faderliga huldhet, som så väl höfves en tjugu års yngling emot en sextio års man. Är åter tjuguåringen icke vid godt lynne eller saknar han vett och lexuppläsningen går dåligt, så vankas snubbor, ja, så skickar han hem sextioåringen med antydan att läsa öfver bättre och komma igen en annan gång. Det kan väl hända att känslan uppröres och hjertat svider hos den åldrige mannen, då han ser sig så behandlad af en yngling; amen denne yngling är hans förman och hans examinator, har hans framtida öde i sina händer, och derföre, så bitter förödmjukelsen, så I. djup förnedringen än är, så måste den dock smältas. Gråhårsmannen går hem, läser ytterligare öfver sin lexa, infinner sig åter på den dag herr lektorn bestämt och förhöres ånyo. Det kan väl hända, att förhöret icke går bättre nu än förra gången; men den examinerande ynglingen är mildare stämd, tycker att det är synd om stackaren och ger honom af gunst och nåd betyget försvarlig. Vi hemställe nu till hvarje oväldig med hjerta och omdöme, om det icke innebär en förnedring för prestmannens menniskovärde att nödgas undergå en sådan behandling, ja. om det icke redan är en förnedring att vara underkastad en institution, der sådant kan iaträfta. Hvilken bildad man med sjelfkän sla skulle väl vilja ingå i en kår, hvars medierffmar vore underkastade prygelstraffet? Låt också vara att han egde en temligen säker moralisk förvissning, utt det icke blefve tillämpadt på honom, så skulle dock blotta föreställningen att han kunde blifva pryglad förefalla honom så upprörande, att den skrämde honom tillbaka. Och hvad vore det väl, som skrämde honom tillbakas? Den kroppsliga svedan, den Jekamliga smärtan af käpprappen? Nej, utan sien moraliska skymfen att, utan att våga mucka, blifva piskad som en olydig pojke eller som en hund. Är väl då skymfen mindre, om man vid 40, 50, 60 års ålder af en examinators kittslighet eller dåliga lynne eller åsigt om sin pligt blifver skickad hem igen, såsom ett skolbarn, för att läsa öfver sin lexa bättre? Är det icke en förnedring för bildade tjenstemän att vara underkastade institutioner, der sådant kan inträffa ? Man tror kanske, att inga chikaner inträffa i pastoralförhöret, att den examinerades egenskap af mogen eler ålderstigen man skyddar honom för sådana. Vi erinra oss ett disputationsprof för pastoralexamen, aflagdt af en medelålders prestman, som skulle försvara sina satser mot stiftets biskop. Sådana disputationrsprof hållas för öppna dörrar och bewistas af hela gymnasieungdomen och dess lärarepersonal samt för öfrigt så många fremmande som behaga. I alla dessa vittnens nirvaro utfor den högvördige opponenten på ett högst kränkande sätt emot prestmannen, af ingen annan, åtminstone märkbar, anledning, än att respondenten försvarade sina teser på ett lifligare och käckare sätt än biskopen tyckte om, att han, under stridens hetta, icke iakttog den ödmjukhet i ton, som prelaten fordrade. Så oförtjent skymfen än var, så mycket än dess bitterhet förhöjdes af de många vittnenag närvaro, så måste den dock smältas, ty den skymfande var examinator och den skymfade examinand. oo Härmed hafva också våra tankar blifvit förda å den bittra, den ovärdiga förödmjukelse, varmed det latinska disputationsprof, som måste föregå pastoralexamen, så ofta är förenadt. Huru många bildade, för att icke säga lärda män, kunna väl med ledighet uttrycka sig på latin i våra dagar? Försvinner icke datintalandets färdighet allt mer och mer bland sjelfva universitetslärarne, hvadan det också med detta årets början blifvit åt deras fria val lemnadt att vid sina disputationer betjena I sig antingen af latinet eller af modersmålet, liksom också en sådan valfrihet redan förut, af omständigheternas tvång föranledd, mången gång egde rum. Men kapellaner och adjunkter, som disputera för pastoralförhöret, hafva aldrig egt något sådant privilegium och ega det ej heller ännu i dag. De måste ovillkorligen tala latin vid sådana tillfällen, då professorn eger rättighet att tala svenska. Huru bittert, huru outsägligt förödmjukande måste det icke förefalla en mogen eller ålderstigen bildad man, att, i närvaro icke blott af konsistoriiledamöter och många andra äldre personer, utan ock af ett helt läroverks studerande ungdom, nödgas uttrycka gig i flera timmars tid på ett språk som han icke besitter! Till huru mycket åtlöje, Synnerligast bland en lättsinnig och tanklös ungdom, måste icke hans oskicklighet och oförmåga gifva anledning! Med hvilka känslor åste han icke sitta i sin upphöjda kateder!