kom tillbaka. Hvad skulle jag göra för att hindra det? Hela nätter igenom har jag gått omkring på gatorna, förrän jag kunnat förmå mig att gå hem. Jag har gätt till bron för att kasta mig i derifrån och få slut på mitt elände. Jag har lidit så mycket, att jag blef gammal medan jag ännu var ung.: Mrs Sparsit rynkade sina Coriolanska ögonbryn, i det hon lät sina stickor makligt spatsera mellan sina fingrar, och skakade på hufvudet, som ville hon säga: De stora känna lika väl till motgången som de små. Värdigas endast vända ditt ringa öga i min riktning ! Jag har gifvit henne penningar för att slippa se henne. I fem år har jag gifvit henne penningar derför, Jag hade återigen fått det litet ordentligt derhemma. Jag har stridt och sörjt, men utan att blygas, och ängslats och bäfvat hvarenda minut i mitt lif. I går afton kom jag hem. Då låg hon på golfvet i mitt rum. Der är hon ännu! Under tyngden af sin olycka och kraften af sin sorg hade han ett ögonblick rätat upp sig som en stolt man. I nästa ögonblick stod han, som han stått hela tiden, i sin vanliga lutande ställning, med sitt grubblande ansigte vändt mot mr Bounderby, med ett forskande balft tankfullt, halft förläget uttryck, som om ban satt sig i hufvudet att lösa en svår gåta, med hatten fast inklämd i den venstra handen, som hvilade mot hans höft, medan hans högra arm med en viss enkel värdighet gaf etertryck åt hans ord, och det icke minst när den, hvar gång han tystnade, äfven stannade, lindrigt böjd, men utan att sluta sig till kroppen. Allt det der kände jag föruts, sade Bounderby, med undantag af det sista. Det är en ledsam historia, det är sant. Det hade varit bättre om du nöjt dig med att vara