kom tillbaka. Hvad skulle jag göra för att
hindra det? Hela nätter igenom har jag gått
omkring på gatorna, förrän jag kunnat förmå
mig att gå hem. Jag har gätt till bron för
att kasta mig i derifrån och få slut på mitt
elände. Jag har lidit så mycket, att jag blef
gammal medan jag ännu var ung.:
Mrs Sparsit rynkade sina Coriolanska ögon-
bryn, i det hon lät sina stickor makligt spat-
sera mellan sina fingrar, och skakade på huf-
vudet, som ville hon säga: De stora känna
lika väl till motgången som de små. Vär-
digas endast vända ditt ringa öga i min rikt-
ning !
Jag har gifvit henne penningar för att
slippa se henne. I fem år har jag gifvit
henne penningar derför, Jag hade återigen
fått det litet ordentligt derhemma. Jag har
stridt och sörjt, men utan att blygas, och
ängslats och bäfvat hvarenda minut i mitt lif.
I går afton kom jag hem. Då låg hon på
golfvet i mitt rum. Der är hon ännu!
Under tyngden af sin olycka och kraften
af sin sorg hade han ett ögonblick rätat upp
sig som en stolt man. I nästa ögonblick stod
han, som han stått hela tiden, i sin vanliga
lutande ställning, med sitt grubblande ansigte
vändt mot mr Bounderby, med ett forskande
balft tankfullt, halft förläget uttryck, som om
ban satt sig i hufvudet att lösa en svår gåta,
med hatten fast inklämd i den venstra handen,
som hvilade mot hans höft, medan hans hö-
gra arm med en viss enkel värdighet gaf e-
tertryck åt hans ord, och det icke minst när
den, hvar gång han tystnade, äfven stannade,
lindrigt böjd, men utan att sluta sig till
kroppen.
Allt det der kände jag föruts, sade Boun-
derby, med undantag af det sista. Det är
en ledsam historia, det är sant. Det hade
varit bättre om du nöjt dig med att vara