låg röst, och mycket bedröfvad öfver folkets
osedlighet.
Ja, det gör jag. Fruntimret har rätt i
hvad hon säger. Det gör jag. Jag tänkte
just sjelf säga det. Jag har läst i bladen
att de förnäma och rika (Gud vare med dem,
jag önskar dem intet ondt!) icke äro så fast
bundna vid hvarandra i både ljuft och ledt,
att de icka kunna blifva lösta från sina olyck-
liga förbindelser och gifta om sig igen. Om
de inte kunna dra sams, så ha de så många
kamrar i sina hus, att de kunna lefva hvar
för sig. Vi deremot ha blott ett rum och
kunna derföre icke göra på samma sätt. Och
när det heller inte vill gå, så ha de både
guld och silfver och kunna säga: Det der är
för dig och det här för mig, och kunna gå
hvar sin väg. Det kunna vi icke. Och lik-
väl kunna de lösas från hvarandra på grund
af mindre oförrätter än många hundrade af
oss och isynnerhet qvinnorna lida. De kunna
lösas från hvarandra på grund af mindre oför-
rätter än dem jag lidit. Och derföre kan jag
kanske också bli skiljd från min hustru, och
jag vill nu gerna veta huru.
Det går alldeles icke an, svarade Boun-
derby.
I fall jag misshandlar henne, sir, så är
det ju en lag som straffar mig?
Naturligtvis. .
Öfverger jag henne, så är det ju en lag
som staffar mig ?
Natuligtvis. .
Gifter jag mig med den andra qvinnan,
så är det ju en lag som straffar mig? Och
i fall jag nu företog mig att lefva tillsam-
mans med henne utan att gifta mig med hen-
ne — hvilket icke låter sig göra, efter hon
är en så god qvinna, så fins det ju en lag,
som skulle straffa mig i hvarje oskyldigt
barn som komme att tillhöra mig? Visa mig