STOCEHOLH, on 16 Sept.
Om arftagaren till ett stort och bördigt
jordagods, förr än han tillträdde sin sköna
och vinstgifvande besittning, sammankallade
sina förvaltare, i akt och mening att med
dem rådpläga om bästa sättet för egendomens
skötsel; om dervid de rådplägande, ö:verfulla
af teoretisk högvigtighet och glömska af verk-
ligheternas kraf, beslutade att uteslutande dis-
kutera de allmänna principerna af sambruk
eller arrenden, af stattorpare- eller jordtor-
pare-sys.em; om den dogmatiska ifvern vi-
dare föranledde dessa herrar, sedan de genom
det nyckfulla utfallet af en votering äntligen
bestämt sig för den ena eller andra principen,
till det beslut, att låta de sköna jordsträckorna
ligga obrukade och ofruktsamma till dess god-
sets öfverförvaltare hunnit på de fastställda
grunderna utarbeta ett allmänt system, att till
ytterligare diskussion föreläggas samma efter
tre år ånyo sammanträdande konklav; så
skulle grannarne sannolikt tycka, att ett så-
dant filosofiskt förvaltningssätt vore just det
sämsta af alla förvaltningssätt. Och likväl är
det just ett sådant beslut, som statsutskottet
fattat i frågan om jernvägars anläggning i
vårt fädernesland, när det stannat vid att
etablera p incipen om hvem som bör anlägga
dem, i stället att bestimma hvilka vägar böra
anläggas. Eller om samma rådgifvande för-
samling hade att yttra sig öfver två särskilda
odlingsförslag, båda vigtiga och fördelaktiga,
men på olika sätt och under olika vilkor, och
man icke kunde blifva ense hvilketdera i första
rummet borde företagas, samt på den grunden
beslöte att uppskjuta bådadera för obestämd
tid, så skulle utan tvifvel de omkringboende
tycka detta vara föga visligt handladt samt i
stället råda egaren att utföra först det en:
och sedan det anåra. Äfven i ett sådant di-
lemma har utskottet blifvit fastsittande, när
det, i sin oförmåga att bestämma sig för den
ena eller den andra af de två stora linier
som egentligen varit i fråga, nemligen den
Stockholm-Göteborgska och den mellan Wet-
tern och Malmö, ti!ls vidare afstyrkt båda
delarne, och utan tvifvel tycker mången med
oss, att enklaste sättet för att komma ur
fläcken hade varit antagandet af de femton
ledamöters mening, hvilka med hr Wern
tillstyrkte ett anslag af fem millioner för
att börja arbetet på den närmast till hands
liggande linien Stockholm—Göteborg, hvars
ifrågakommande i första rummet äfven Kongl.
Maj:t i sin nådiga proposition täckts förklara
vara det naturliga.
Vi hafva i en föregående artikel yttrat den
förmodan, att anledningen till utskottets med
en obetydlig öfvervigt beslutade afstyrkande
af den kongl. propositionen, i hvad som rörde
fullbordandet af den vid förra riksdagen bör-
jade vägsträckningen mellan rikets tvenne
största städer, endast kunde vara att söka i
den ringa utredning regeringen gifvit åt frå-
gan, och vi styrkas i denna vår tanka af det
lösliga sätt hvarpå berörde proposition blifvit
af utskottet besvarad.
Vi kunna ej annat än på det högsta be-
klaga ett sådant förhållande, och vi beklaga
det så mycket mer, som Rikets Ständers vär:
förestående beslut i frågan gör en sådan ut
redning äfven från annat håll omöjlig. För
att emellerid i någon mån lätta frågans be-
handling, skola vi till besvarande upptaga
några af de oftast hörda invändningarne mot
möjligheten eller tillbörligheten af ett beslut
i ofvannämnde syftning.
Den första anmärkning man vanligen hör
framställas mot förenämnde jernvägsanlägg-
ning är att den ej skulle kunna bära sig utan
alltför stora uppoffringar å det allmännas sida.
Vi svara derpå med några uppgifter hemtade
ur offentliga handlingar. De län, hvilka
denna linie är föreslagen antingen att direkt
genomlöpa eller medelbart beröra, derigenom
att den öppnar förbindelse med landets fyra
största insjöar och dermed i förbindelse stå-
ende kanaler, äro Upsala, Stockholms, Nykö-
pings, Linköpings, Jönköpings, Westerås, Öre-
bro, Carlstads, Skaraborgs, Elfsborgs samt
Göteborgs och Bohus. Enligt Jlandshöfdin-
garnes femårsberättelser utgör utsädet i samt-
liga dessa län i närvarande stund omkring
1,:90,000 tunnor spanmål. Om man nu beräknar
den utveckling jordbruket genom en jernvägs
öppande i dessa trakter ofelbart skulle vinna,
torde det ej vara för högt beräknadt, om vi
uppskatta den skörd, som några år efter ba-
nans fulländning skulle kunna åstadkommas,
till sjette kornet, sedan utsädet blifvit afdra-
get. Vi förutse härvid den invändning, att
vid ett förbättradt jordbruk foderodlingen
ökas och åkerjorden minskas, men vi tro att
den tilltagande odlingen af hittills obrukad
mark skulle komma att lemna åkern full er-
sättning för den areal den finge afstå åt än-
gen. Vi antaga således den årliga skörden i
dessa provinser under medelgoda år böra kunna
uppskattas till 6,600,000 tunnor.
Enligt samma femårsberättelser utgör folk-
mängden i ofvannämnde län i närvarande stund
1,800,000 personer. Enligt en engelsk be-
räkning antages för detta land en åtgång a!
134 tunna säd på personen, utom malt, och
man torde på denna grund få antaga 2 tunnor
säd jemte nödig potatis såsom fullt tillräckliga
till mat och dryck åt hvarje individ. Detta
gör på ofvannämnde folkmängd 3,600,000 tun-
nor. Lägger man nu dertill 400,000 tunnor
för en blifvande tillökning i folkmängd och
1,100,000 för kreaturs utfordring, och afdrager
dessa summor från hela skörden, så återstår ej
mindre än 1,500,000 tunnor, hvaraf största delen
sannolikt komma att på denna väg exporte-
ras. Om vi endast beräkna 16 sk. rgsi frakt
på jernvägen för hvarje tunna, så uppstår deraf