STOCEHOLH, on 16 Sept. Om arftagaren till ett stort och bördigt jordagods, förr än han tillträdde sin sköna och vinstgifvande besittning, sammankallade sina förvaltare, i akt och mening att med dem rådpläga om bästa sättet för egendomens skötsel; om dervid de rådplägande, ö:verfulla af teoretisk högvigtighet och glömska af verkligheternas kraf, beslutade att uteslutande diskutera de allmänna principerna af sambruk eller arrenden, af stattorpareeller jordtorpare-sys.em; om den dogmatiska ifvern vidare föranledde dessa herrar, sedan de genom det nyckfulla utfallet af en votering äntligen bestämt sig för den ena eller andra principen, till det beslut, att låta de sköna jordsträckorna ligga obrukade och ofruktsamma till dess godsets öfverförvaltare hunnit på de fastställda grunderna utarbeta ett allmänt system, att till ytterligare diskussion föreläggas samma efter tre år ånyo sammanträdande konklav; så skulle grannarne sannolikt tycka, att ett sådant filosofiskt förvaltningssätt vore just det sämsta af alla förvaltningssätt. Och likväl är det just ett sådant beslut, som statsutskottet fattat i frågan om jernvägars anläggning i vårt fädernesland, när det stannat vid att etablera p incipen om hvem som bör anlägga dem, i stället att bestimma hvilka vägar böra anläggas. Eller om samma rådgifvande församling hade att yttra sig öfver två särskilda odlingsförslag, båda vigtiga och fördelaktiga, men på olika sätt och under olika vilkor, och man icke kunde blifva ense hvilketdera i första rummet borde företagas, samt på den grunden beslöte att uppskjuta bådadera för obestämd tid, så skulle utan tvifvel de omkringboende tycka detta vara föga visligt handladt samt i stället råda egaren att utföra först det en: och sedan det anåra. Äfven i ett sådant dilemma har utskottet blifvit fastsittande, när det, i sin oförmåga att bestämma sig för den ena eller den andra af de två stora linier som egentligen varit i fråga, nemligen den Stockholm-Göteborgska och den mellan Wettern och Malmö, ti!ls vidare afstyrkt båda delarne, och utan tvifvel tycker mången med oss, att enklaste sättet för att komma ur fläcken hade varit antagandet af de femton ledamöters mening, hvilka med hr Wern tillstyrkte ett anslag af fem millioner för att börja arbetet på den närmast till hands liggande linien Stockholm—Göteborg, hvars ifrågakommande i första rummet äfven Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition täckts förklara vara det naturliga. Vi hafva i en föregående artikel yttrat den förmodan, att anledningen till utskottets med en obetydlig öfvervigt beslutade afstyrkande af den kongl. propositionen, i hvad som rörde fullbordandet af den vid förra riksdagen började vägsträckningen mellan rikets tvenne största städer, endast kunde vara att söka i den ringa utredning regeringen gifvit åt frågan, och vi styrkas i denna vår tanka af det lösliga sätt hvarpå berörde proposition blifvit af utskottet besvarad. Vi kunna ej annat än på det högsta beklaga ett sådant förhållande, och vi beklaga det så mycket mer, som Rikets Ständers vär: förestående beslut i frågan gör en sådan ut redning äfven från annat håll omöjlig. För att emellerid i någon mån lätta frågans behandling, skola vi till besvarande upptaga några af de oftast hörda invändningarne mot möjligheten eller tillbörligheten af ett beslut i ofvannämnde syftning. Den första anmärkning man vanligen hör framställas mot förenämnde jernvägsanläggning är att den ej skulle kunna bära sig utan alltför stora uppoffringar å det allmännas sida. Vi svara derpå med några uppgifter hemtade ur offentliga handlingar. De län, hvilka denna linie är föreslagen antingen att direkt genomlöpa eller medelbart beröra, derigenom att den öppnar förbindelse med landets fyra största insjöar och dermed i förbindelse stående kanaler, äro Upsala, Stockholms, Nyköpings, Linköpings, Jönköpings, Westerås, Örebro, Carlstads, Skaraborgs, Elfsborgs samt Göteborgs och Bohus. Enligt Jlandshöfdingarnes femårsberättelser utgör utsädet i samtliga dessa län i närvarande stund omkring 1,:90,000 tunnor spanmål. Om man nu beräknar den utveckling jordbruket genom en jernvägs öppande i dessa trakter ofelbart skulle vinna, torde det ej vara för högt beräknadt, om vi uppskatta den skörd, som några år efter banans fulländning skulle kunna åstadkommas, till sjette kornet, sedan utsädet blifvit afdraget. Vi förutse härvid den invändning, att vid ett förbättradt jordbruk foderodlingen ökas och åkerjorden minskas, men vi tro att den tilltagande odlingen af hittills obrukad mark skulle komma att lemna åkern full ersättning för den areal den finge afstå åt ängen. Vi antaga således den årliga skörden i dessa provinser under medelgoda år böra kunna uppskattas till 6,600,000 tunnor. Enligt samma femårsberättelser utgör folkmängden i ofvannämnde län i närvarande stund 1,800,000 personer. Enligt en engelsk beräkning antages för detta land en åtgång a! 134 tunna säd på personen, utom malt, och man torde på denna grund få antaga 2 tunnor säd jemte nödig potatis såsom fullt tillräckliga till mat och dryck åt hvarje individ. Detta gör på ofvannämnde folkmängd 3,600,000 tunnor. Lägger man nu dertill 400,000 tunnor för en blifvande tillökning i folkmängd och 1,100,000 för kreaturs utfordring, och afdrager dessa summor från hela skörden, så återstår ej mindre än 1,500,000 tunnor, hvaraf största delen sannolikt komma att på denna väg exporteras. Om vi endast beräkna 16 sk. rgsi frakt på jernvägen för hvarje tunna, så uppstår deraf