sam anlägga alla s. k. stamjernvägar och
jemväl desamma förvalta, kan i flera hänse-
senden blifva menligt för jernvägsföretagen,
arbetenas fortskyndande, intresset för saken
och de financiella resultaterna 1 allmänhet.
Men, som sagdt är, derom vilja vi icke nu
öppna en långvarig debatt. Hufvudsaken är att
icke skjuta undan sjelfva saken för s. k. prin-
ciper, utan att gripa verket an och fatta så-
dana beslut, hvilka leda till bestämda resul-
tater. Det är detta utskottets pluralitet haft
till hufvudsyftemål att undvika, af hvilken
anledning utskottet stannat vid att föreslå ett
uppskof, under föregifvande af bristande un-
dersökningar. Men utskottet har noga aktat
sig för att underrätta Rikets Ständer, hvaruti
bristerna bestodo; ännu mindre har utskottet
utredt, att dessa brister äro af den beskaffen-
het at! de icke kunna före nästa riksdag af-
hjelpas eller att ett nytt riksmöte måste af-
bidas för att fatta beslut om verkställigheten.
Det är fördenskull helt och hållet omotiveradt,
som utskottet kommit till det uppskofs till-
styrkande hvilket utgör den egentliga slut-
punkten i betänkandet. Och hur kan detta
förklaras? Sägom det rent ut. Endast genom
splittringen af de olika intressen som
emot hvarandra kämpa för den ena eller an-
dra af de ifrågaställda hufvudjernbanorna, till
Göteborg eller Skåne. Intetdera har velat
gifva med sig eller ingå på någon förmedling
och följden deraf blef den, att man under fö-
revändning af frågans outredda skick, kastat
hela saken öfverbord, eller med andra ord,
låter den ankomma på en ny kongl. propo-
sition.
Vi vilja emellertid hoppas att inom R. St.,
vid behandlingen af denna för nutid och fram-
tid så vigtiga fråga, det allmänna intresset skall
lyckas göra sig gällande utan att bortblandas
uti striden mellan enskilda landsorters önsk-
ningar, och vi skola i en särskild artikel åter-
komma till möjligheten att bringa denna fråga
till en tillfredsställande lösning.