sam anlägga alla s. k. stamjernvägar och jemväl desamma förvalta, kan i flera hänsesenden blifva menligt för jernvägsföretagen, arbetenas fortskyndande, intresset för saken och de financiella resultaterna 1 allmänhet. Men, som sagdt är, derom vilja vi icke nu öppna en långvarig debatt. Hufvudsaken är att icke skjuta undan sjelfva saken för s. k. principer, utan att gripa verket an och fatta sådana beslut, hvilka leda till bestämda resultater. Det är detta utskottets pluralitet haft till hufvudsyftemål att undvika, af hvilken anledning utskottet stannat vid att föreslå ett uppskof, under föregifvande af bristande undersökningar. Men utskottet har noga aktat sig för att underrätta Rikets Ständer, hvaruti bristerna bestodo; ännu mindre har utskottet utredt, att dessa brister äro af den beskaffenhet at! de icke kunna före nästa riksdag afhjelpas eller att ett nytt riksmöte måste afbidas för att fatta beslut om verkställigheten. Det är fördenskull helt och hållet omotiveradt, som utskottet kommit till det uppskofs tillstyrkande hvilket utgör den egentliga slutpunkten i betänkandet. Och hur kan detta förklaras? Sägom det rent ut. Endast genom splittringen af de olika intressen som emot hvarandra kämpa för den ena eller andra af de ifrågaställda hufvudjernbanorna, till Göteborg eller Skåne. Intetdera har velat gifva med sig eller ingå på någon förmedling och följden deraf blef den, att man under förevändning af frågans outredda skick, kastat hela saken öfverbord, eller med andra ord, låter den ankomma på en ny kongl. proposition. Vi vilja emellertid hoppas att inom R. St., vid behandlingen af denna för nutid och framtid så vigtiga fråga, det allmänna intresset skall lyckas göra sig gällande utan att bortblandas uti striden mellan enskilda landsorters önskningar, och vi skola i en särskild artikel återkomma till möjligheten att bringa denna fråga till en tillfredsställande lösning.