t BISTRA TIDER )).
AF
1 Charles Dickens.
Kom väl ihåg gamla Bounderby, Lou!l
sade Tom med en otålig hvissling. Han går
sin väg, om du inte skyndar dig.
Hvarje gång efter detta samtal som WSissy
gjorde en nigning för mr Gradgrind i hans fa-
miljs närvaro och stammande sade: Förlåt,
sir, att jag besvärar er, — men — har ni
ännu inte fått något bref som angår mig?
höll Louise upp med sitt arbete, hvilket det
än var, och väntade lika ifrigt på svaret som
Sissy. Och när mr Gradgrind regelbundet
svarade: Nej, Jupe, intet sådants, upprepa-
des darrningen på Sissys läpp i Louises an-
sigte, och hennes ögon följde deltagande Sissy
till dörren. Mr Gradgrind begagnade gerna
dessa tillfällen till att anmärka att, om Jupe
från sina tidigaste år blifvit ordentligt upp-
fostrad, skulle hon med tillhjelp af sunda
grundsatser öfvertygat sig om grundlösheten
af dessa fantastiska förhoppningar. Och lik-
väl såg det ut, (ehuru icke för honom, ty han
sig ingenting deraf), som det fantastiska hop-
et kunde slå lika djup rot som sjelfva det
radgrindska faktum.
Denna anmärkning måste emellertid uteslu-
finde inskränkas till hans dotter. Hvad Tom
beträffar, så blef han han allt mer och mer
denna räknekonstens ej sällsynta triumf, som
vanligen är sysselsatt med JM ett, och hvad
mrs Gradgrind beträffar, så, om Hon någon
gång yttrade sig i denna sak, bestod det en-
dast deri, att hon ibland kröp ut ur sina
sSchalar som ett qvinligt murmeldjur och sade;
Du min Gud och fader, hvad det pinar mitt
IL Se A, Beävr200, 202, 303, 206 och 208—210.