gjordes till ovilkorlig regel; om till och med ett i förhållande till riksbankens sedlars nägot högre minimum bestämdes för privatbankernas, så vore deruti åtminstone en grundsats fastställd, som aflägsnade inverkningarne af tillfälliga opinioners godtycke. Men hvad man nu i detta afseende föreslår har för mycken smak deraf och lägger ett alltför stort band på en privatbanks gagnande verksamhet inom sin ort. Det är uppenbart, att de kurserande sedel-valörerna i väsentlig mån borde rätta sig efter de genom de allmännast förefallande omsättningarne bestämda behofven af lärupliga värdenämnare, med afräkning af de myntvalörer, som bestå af silfver. Erfarenheten har visat, att privatbankernas nuvarande minimisedelvalörer på 3 rdr 16 sk. bko äro för nämnde ändamål syanerligen behöfliga. På hvilken giltig grund skola de då afskaffas? Är man ej säker på, att privatbankerna skola kunna inlösa dem vid anfordran, om de utgifvas i större mängd och blifva längre tid utelöpande? Nä väl; dä bör man lägga boten, der man fruktar soten, och skärpa säkerhetsvilkoren, men icke kasta ut barnet med badvattnet, eller godtyckligt förbjuda hvad som, noga öfversägt, är för den allmänna rörelsen behöfligt och nyttigt. Eller männe den nu föreslagna säkerheten kan anses blifva större derigenom, att sedlarnes minimivalör är högre? En sädan mening synes mig vittna om mindre klar öfverblick af förhållandena. Ju lifligare och friskare den rörelse är, en bank naturligen får bedrifva, desto såkrare och punktligare skall den kunna motsvara sina förbindelser, oah rörelsen blir i samma mån lifligare, som banken är oförhindrad att fritt motsvara cirkulationens allmännast återkommande behof., En annan väsentlig anmärkning emot utskottens förslag är den, att privatbankernas sedelemission blifvit inskränkt, så att den ej får uppgå till högre belopp än som motsvaras af bankens hela teckningssumma eller grundfond, oaktadt erfarenheten visat, att de hittills gällande grunderna för sedelemissionen icke för det allmänna medfört något äfventyr. Äfven i denna punkt har hr Nordström anfört en, såsom oss synes, väl grundad reservation, hvarur vi meddela följande: Då man eger en värdemassa, som man ej vill föryttra, men ej heller kan i dess dåvarande form begagna såsom cirkulationseller betalningsmedel för gifna behof, är det en naturlig utväg, der ett väl ordnadt bankväsende finnes, att öfverlemna denna värdemassa såsom säkerhet ät en bank och i stället emottaga dess sedlar. Uti emottagarens hand är nu värdemassan upplöst i mindre, genom sedlarne uttryckta delar, hvilka kunna sättas i omlopp och i denna form tjena emottagaren till cirkulationsmedel, under det att den i sin helhet såsom säkerhet står till bankens förfogande. Det rationela i frågan är säledes, att en bank kan öka sin sedelmassa i samma förhållande, som den erhåller fullgoda säkerheter, och derigenom blifva allt mera nyttig för den allmänna rörelsen. Då emellertid icke hvarje slags värde kan antagas utgöra lika god säkerhet, och en lagstiftning, rörande sedelutgifvande enskilde banker, egentligen har till ändamäl, att, så vidt möjligt, försäkra allmänheten om bankernas förmäga att mot henne fullgöra sina förbindelser, uppkommer deraf ock giltig grund, att i lag bestämma arten af de säkerheter, på hvilka en bank mä berättigas att utgifva sedlar; men då man, säsom utskottet nu gjort, för sådant ändamäl godkänner de säkerheter, hvaraf grundfonden får bestå, måste man ock följdriktigt medgifva, att äfven de lika beskaffade säkerheter, hvika banken erhåller genom den för allmänhetens så vigtiga rörelsegren, som omfattar kreditiven, böra, i den mån de anlitas, få läggas till grund för sedelutgifniog. Min åsigt är, i följd häraf, att grunderna för enskilda bankers sedelemission horde bibehällas sådana de nu äro, eller åtminstone, utöfver hvad utskotten föreslagit, utsträckas äfven till de genom kreditivrörelsen inbragta säkerheter af samma beskaffenhet, som grundfondens, dock endast i den mån de anlitas och med undantag af aktier., Vi instämma tillika i hvad hr Nordström yttrat om nödvändigheten att uti banklagen införa ett stadgande, som medgifvet sedelutgifvande bankbolag rättighet till förlängning af sin oktroj för tio år, efter första periodens slut, och förena oss med hr Wallenberg om olämpligheten att uti ifrågavarande lag någonting stadga om enskilta banker, som icke utgifva sedlar. Att vilja ålägga äfven sådana banker solidarisk ansvarighet kan dessutom icke under någon synpunkt rättfärdigas. Det är naturligt, att privatbankernas vedersakare skola uppbjuda all sin förmåga, för att omgärda dem med alla möjliga inskränkningar och sålunda göra deras rörelse i mer eller mindre mån omöjlig, men vi hoppas, att de som äro mäktiga att uppfatta vilkoren för landets materiella förkofran, hvilken i så hög grad betingas af en ändamålsenlig banklagstiftning, skola lyckas att undanrödja åtminstone de största hindren för privatbankernas verksamhet.