tl0oljande ora at en Komministertullmagug via 1847—48 års riksmöte: Hvad lärdom kan man begära af en komminister, åt hvilken staten består 16 å 18 tunnor säd attlefva utaf för sig och familj under ett helt år? Vi måste blifva bönder för att lifnära oss! Ar det nu rättvist att straffa en menniska för det bon är fattig, att utestänga kapellanen från kyrkoherdebefordr n derför att den dagliga striden med tryckande behof, den stundliga omtankan att afhålla nöden från sig och familj icke tillåter honom att egna sig åt studier? Många komministrar taga dock pastoralexamen,, menar man. Vi veta icke om de äro många som taga den, men hvad vi bestämdt veta är, att de äro ganska många, som icke taga densamma, ja, det är hos oss mer än en blott förmodan att flertalet utgöres af sådana. Vi hafva dertill uppgifvit flera skäl, men ännu återstår ett af icke mindre kraft än de förut anförda, nemligen de med pastoralexamen förenade omkostnaderna. Att bereda sig till en examen, då tiden upptages dels af trägna embetsgöromål, dels af en ekonomi som fordrar all omtanka, hafver sig sannerligen icke lätt, ja torde vara omöjligt för en vanlig förmåga. Då en komminister vill taga pastoralexamen, så måste han gemenligen begära en längre tids tjenstledighet för att vistas, icke hemma, ty der skulle han icke ostördt få egna sig åt sina studier, utan på annat ställe, t. exz. istifsstaden, hvilken vanligen föredrages af det skäl att man då bar tillfälle att tentera så snart man fullbordat en kurs. Vi antaga nu, att han begär sex månaders tjenstledighet, hvilket väl icke är för högt tilltaget i fall han önskar erhålla något bättre examensbetyg, t. ex. godkänd eller med beröm godkänd. Sex månader vistelse i stad torde svårligen aflöpa med mindre än 1 rdr rgs om dagen, således 180 rdr för hela tiden, efter 30 dagar på månaden. Det är mycket för en komminister med 16 å :8 tunnors årlig lön, ja, väl med 45 tunnor, hvilket var hvad kapellanerna begärde vid 1847 års riksdag. Men det är icke nog med denna utgift. Tjensten måste under tiden uppehållas, hvartill fordras en vikarie, som icke blott skall aflönas, utan ock förses med anständigt uppehälle, med bättre än komministern sjelf åtnjuter, ty han kan icke begära och begär ej heller att en främmande person skall vara belåten med detsamma som han måste nöja sig med. Adjunktlönen är vanligen 100 rikdaler banko om året, och således måste komministern aflöna sin vikarie för de sex månaderna med 50 riksdaler banko, utom de utgifter han i öfrigt för honom måste vidkännas. Härtill komma omkostnaderna för hans egna resor till och ifrån stiftsstaden, så väl som för tryckningen af theserna till pastoralexamen, och många andra småutgiiter som ej så noga kunna specificeras, så att en pastoralexamenskurs på sex månader kostar komministern minst 300 rdr rgs. Hvar vill flertalet af komministrarne, för att icke tala om adjunkterna, taga en sådsn summa? Genom lån? Men den som fruktar för skuldsättning eller icke har kredit? iler den, som icke anser det rätt att, med sina små vilkor, göra en så stor penningeuppoffring för en oviss, af församlingars nyckfulla val beroende befordran till kyrkoherde? Ännu en gång: hvarför skall den fattige straffas endast och allenast derför att han är fattg? Hvarför skall en fattg men ärlig man straffas derföre att han icke har kredit? Avarför skall komministern straffas derför att han icke har hjerta att taga brödet från hustru och barn? Hvarför skall komministern straffas derför att han fruktar för en skuldsättning som, i händelse af bans frånälle i förtid, skulle falla tung på d2 efterlemnade? Huru vi än betrakta pastoralexamensstadgandet, så finna vi det af en verkligen uppörande orättvisa mot det lägre presterskapet. Det är särdeles, att sådant skall förekomma den kyrkliga lagstiftningen, då deremot inom ie icke-ecklesiastika tjenstemannaklasserna vida billigare och rättvisare, således kristligare, befordringsgrundsatser äro. gällande. Så befordras juristen till de största domsagor, till de arsvarsfullaste platser på en enda i ynglingsåren aflagd embetsexamen. Hvarföre fordra af presten ett nytt förhör, då domaren slipper det? Prestens kall fordrar större kunskaper,, säger man. Om så skulle vara, hvarom dock kan vara tu ta!, så skärp fordringarne för prestblifvandet, släpp ej in ynglingen i presteståndet förr än han har det kunskapsmått man anser nödigt. Det våga vi icken, säga kyrkans målsmän, ty då skulle prestbrist uppstå.. Man tager säledes emot prestens tjenstgöring blott på en enda examen, låter honom, under hela sitt Lf, om det gäler, arbeta icke blot såsom adjunkt och komminister, utan äfven såsom vice pastor med fullt kyrkoherdeansvar; men då han begär den lön, som kyrkan har att erbjuda, så nekar man honom densamma, om han icke vill underkasta sig ett med förödmjukelser och betydliga penninge-uppoffringar förenadt nytt förhör vid äldre år. Sådant skulle, inom alla andra inrättningar än kyrkans, kallas för en nedrig orättvisa; åtminstone är det säkert, att hvarken de civila eller militära institutionerna behandla sina tjenstemän på sådant sätt. Så behandlar ej heller kyrkan de privilegierade af sina medlemmar. Vi hafva förut nämnt, attskolmannen befordras till pastorat på ect enda prestförhör, fastän han är alldeles utan alla presterliga meriter, fastän han icke på ringaste vis ådagalagt att han duger till kyrkoherde. Men deta är icke nog. Man kan uppnå kyrkans högsta platser, biskopsembetena, utan alla teologiska studier och all slags öning och erfarenhet i en prests åligganden, hvarpå vi hafva mångfaldiga bevis, ja till och med utan att ens behöfva hafva tagit studentexamen. Men en adjunkt eliter komminister, huru utmärkt skicklighet han än må hafva ådagalagt, icke blott i sin inträdesexamen till embetet utan äfven i det rent presterliga och de egentliga kyrkoherdegöromålen, kan dock icke erhålla inkomsterna af ett 3et aldraminsta pastorat utan repetition af prestförhöret. SKIN SEREEDR AE EST RE ÅA RFA mm mm LA FR DB AD ke — re MK AO mc må