veta JO dans for en examen, sa Kan man också vara för god — bör han väl då straffas för det han har rätt? Och månne han icke har rätt i sin obenägenhet att underkasta sig lexläsning och förhör endast för vinnande af kyrkoherdenamn och kyrkoherdeinkomster, då han har en lång och välbepröfvad tjenstemannabana såsom kyrkoherde att åberopa. Har han icke rätt, då han tänker som så: bevisas icke min duglighet för pastoratet af min mångåriga och oklanderliga embetsutöfning, icke bevisas den af en examen? Men han kan hafva rätt äfven ur rent litterär synpunkt. Man misstager sig nemligen ofantligt, om man tror att alla prester, som icke vilja taga pastoralexamen, äro okunniga. Bland dem finnas män med vida större kunskaper än mängden af dem, som underkasta sig de pastorala lexläsningsprofven. Men deras håg och studier ligga åt ett visst håll eller åt vizsa håll, såsom förhållandet väl alltid är, der man läser af inre behof och icke för bröd. Böra de derföre straffas? Böra mognade män med litterär bildning och litterär håg straffas, derföre att de icke vilja underkasta sig att behandlas som skolgossar, dem man förelägger lexor, dem man tvingar att läsa alla de ämnen, som i skolan förekomma, de må öfverensstämma med deras tycken eller ej? Den ene är road af naturens studium, den andre af historien, den tredje af moderna språk, den fjerde af någon viss teologisk vetenskap, och de egna åt dessa älsklingsstudier alla från embetsgöromålen lediga stunder. Aro sådana män okunnigare och på denna grund mindre förtjenta af kyrkoherdebefordran än lexläsarne, som på dagsverke arbeta sig igenom pastoralexamens alla sjutton, aderton, nitton, tjugo ämnen? Är det mångläseriet som bereder en sann och grundlig bildning? Böra de straffas derföre att de icke vilja vara charlataner? Vi antaga nu det andra, eller att en kapellan icke vågar taga pastoralexamen. Vi säga med flit vågar, ty ingen prest är så okunnig, att han icke kan taga den, helst kyrkolagen stadgar, och det med all rätt, att examinatorerna icke må sträng. förfara med gamla välförtjenta kapellaner. Om således kroppsoch själskrafter tillåta blott någon lexläsning, så går hvilken prestman som helst igenom pastoralförhöret. Om nu kapellanen, såsom förhållandet så ofta är med äldre män, icke vågar taga pastoralexamen, är det väl rättvist att straffa honom derför? Vi antaga, att han verkligen är särdeles svag i sina stycken och vet det. Är det rättvist att straffa honom för det han icke har mod att skämmas, ty är han oförskämd, så går han igenom. Bör han straffas derför att hans känsla finner det motbjudande att sitta svarslös, förlägen, rodnande, t. ex. inför examinatorer, som föddes samma år som han blef prest, eller ännu sednare? Är det rättvist att straffa en menniska derför att hon är försynt, att berötva den fattige ålderstigne kapellanen kyrkoherdeinkomster, derför att han saknar mod att vara oförskämd? i Vi nämnde kroppsoch själskrafter. Afven dessa förbjuda ofta den ålderstigne mannen att befatta sig med lexläsning. Ty huru lågt examinatorerna än må nedsätta sina fordringar, så måste dock något läsas i hvart och ett af ämnena. Är det nu rättvist att straffa honom för det han ej längre är ung, för det han är underkastad menniskans allmänna lott att försvagas af ålderdomen? Man svarar: hvarföre tog han då icke sin exmen i yngre dagar? Låtom oss antaga att han så gjort, att han tagit sin examen så snart lagen det tillät, nemligen vid 30 års ålder, att han då erhållit det minsta betyget, försvarligt eller knappt försvarligt, och att han sedermera icke befattat sig med studier. Han erhäller nu vid 60 års älder ett pastorat, då deremot en hans jemnårige embetsbroder, såsom oexaminerad, icke en gång kan komma i fråga till kyrkoherdebefordran, utan nödgas dö som komminister. Ar det nu -rättvist att belöna den ene för det han visat, att han ingenting kan och straffa den andre, för det han icke visat det? Är det icke höjden af allt oförnuft? Den presterliga tjenstgöringen är ofta nog så trägen, att den icke medgifver några studier, i fall icke förmågan är desto större. Vi tänke oss en komminister eller extra ordinarie prestman såsom ensam ansvarig för gudstjenstens upprätthållande och alla presterliga göromål i en vidsträckt och folkrik församling. Han måste ungefär 90 gånger om året gifva prof på sin skriftställarförmåga i högmässoveckootteoch aftonsångspredikningar, i skrifteoch andra tal, hvilka medföra ett författararbete af ungefär 200 ark om året. Beräkna vi, att han författar ett ark om dagen — det är nemligen endast en vanlig, medelmåttig förmåga vi afse — så upptagas 200 dagar af skriftställarskapet. Härtill komma vidare de dagar, då gudstjenst hålles och dem vi beräkna till 70, med erinran att ingen må finna någon motsägelse mellan detta tal och det ofvannämnda 90, alldenstund presten flera dagar måste uppträda 2:ne gånger såsom predikant. Vi hafva således nu 270 dagar upptagne. Härtill kommer vidare den tid, som åtgår för nattvardsungdomens beredelse och den vi beräkne till 10 dagar, hvilket icke torde vara för högt upptaget, och vidare husförhören, dem vi anse upptaga 21 dagar, hvaremot ingen torde hafva något att invända, som känner det myckna skrifveri hvaraf de ofta åtföljas. Vi hafva således nu 331 dagar upptagne endast af ordinära och regelbundet återkommande presterliga göromål. Återstå 34 för de mera tillfälliga embetsförrättningarne, såsom vigslar, barndop, kyrkotagningar, begrafningar och sjukbesök, hvilka sista vanligen, liksom de undra understundom, för presterskapet på lanlet äro förenade med en och annan, ja till och med flere mils, resa; vidare: för besök : af sockneboer, som än i den ena än i den andra angelägenheten vilja rådföra sig med sin själasörjare, och slutligen för de kommuala göromål och expeditionsbestyr som tillöra kyrkoherdeembetet. Vi fråga huruvida n prestman i den nu beskrifna ställningen — och i denna ställning befinna sig många en mängd af år, för att icke säga: under