veta JO dans for en examen, sa Kan man
också vara för god — bör han väl då straffas
för det han har rätt? Och månne han icke
har rätt i sin obenägenhet att underkasta sig
lexläsning och förhör endast för vinnande af
kyrkoherdenamn och kyrkoherdeinkomster, då
han har en lång och välbepröfvad tjenste-
mannabana såsom kyrkoherde att åberopa.
Har han icke rätt, då han tänker som så: be-
visas icke min duglighet för pastoratet af min
mångåriga och oklanderliga embetsutöfning,
icke bevisas den af en examen?
Men han kan hafva rätt äfven ur rent lit-
terär synpunkt. Man misstager sig nemligen
ofantligt, om man tror att alla prester, som
icke vilja taga pastoralexamen, äro okunniga.
Bland dem finnas män med vida större kun-
skaper än mängden af dem, som underkasta
sig de pastorala lexläsningsprofven. Men de-
ras håg och studier ligga åt ett visst håll el-
ler åt vizsa håll, såsom förhållandet väl all-
tid är, der man läser af inre behof och icke
för bröd. Böra de derföre straffas? Böra
mognade män med litterär bildning och lit-
terär håg straffas, derföre att de icke vilja
underkasta sig att behandlas som skolgossar,
dem man förelägger lexor, dem man tvingar
att läsa alla de ämnen, som i skolan före-
komma, de må öfverensstämma med deras
tycken eller ej? Den ene är road af naturens
studium, den andre af historien, den tredje
af moderna språk, den fjerde af någon viss
teologisk vetenskap, och de egna åt dessa
älsklingsstudier alla från embetsgöromålen le-
diga stunder. Aro sådana män okunnigare
och på denna grund mindre förtjenta af kyrko-
herdebefordran än lexläsarne, som på dags-
verke arbeta sig igenom pastoralexamens alla
sjutton, aderton, nitton, tjugo ämnen? Är det
mångläseriet som bereder en sann och grund-
lig bildning? Böra de straffas derföre att de
icke vilja vara charlataner?
Vi antaga nu det andra, eller att en ka-
pellan icke vågar taga pastoralexamen. Vi
säga med flit vågar, ty ingen prest är så
okunnig, att han icke kan taga den, helst
kyrkolagen stadgar, och det med all rätt, att
examinatorerna icke må sträng. förfara med
gamla välförtjenta kapellaner. Om således
kropps- och själskrafter tillåta blott någon
lexläsning, så går hvilken prestman som helst
igenom pastoralförhöret. Om nu kapellanen,
såsom förhållandet så ofta är med äldre män,
icke vågar taga pastoralexamen, är det väl
rättvist att straffa honom derför? Vi antaga,
att han verkligen är särdeles svag i sina styc-
ken och vet det. Är det rättvist att straffa
honom för det han icke har mod att skäm-
mas, ty är han oförskämd, så går han ige-
nom. Bör han straffas derför att hans känsla
finner det motbjudande att sitta svarslös, för-
lägen, rodnande, t. ex. inför examinatorer,
som föddes samma år som han blef prest,
eller ännu sednare? Är det rättvist att straffa
en menniska derför att hon är försynt, att
berötva den fattige ålderstigne kapellanen
kyrkoherdeinkomster, derför att han saknar
mod att vara oförskämd? i
Vi nämnde kropps- och själskrafter. Afven
dessa förbjuda ofta den ålderstigne mannen
att befatta sig med lexläsning. Ty huru lågt
examinatorerna än må nedsätta sina fordrin-
gar, så måste dock något läsas i hvart och
ett af ämnena. Är det nu rättvist att straffa
honom för det han ej längre är ung, för det
han är underkastad menniskans allmänna
lott att försvagas af ålderdomen? Man sva-
rar: hvarföre tog han då icke sin exmen i
yngre dagar? Låtom oss antaga att han så
gjort, att han tagit sin examen så snart la-
gen det tillät, nemligen vid 30 års ålder, att
han då erhållit det minsta betyget, försvar-
ligt eller knappt försvarligt, och att han se-
dermera icke befattat sig med studier. Han
erhäller nu vid 60 års älder ett pastorat, då
deremot en hans jemnårige embetsbroder, så-
som oexaminerad, icke en gång kan komma
i fråga till kyrkoherdebefordran, utan nödgas
dö som komminister. Ar det nu -rättvist att
belöna den ene för det han visat, att han in-
genting kan och straffa den andre, för det
han icke visat det? Är det icke höjden af
allt oförnuft?
Den presterliga tjenstgöringen är ofta nog
så trägen, att den icke medgifver några stu-
dier, i fall icke förmågan är desto större. Vi
tänke oss en komminister eller extra ordina-
rie prestman såsom ensam ansvarig för guds-
tjenstens upprätthållande och alla prester-
liga göromål i en vidsträckt och folkrik för-
samling. Han måste ungefär 90 gånger om
året gifva prof på sin skriftställarförmåga i
högmässo- vecko- otte- och aftonsångspredik-
ningar, i skrifte- och andra tal, hvilka med-
föra ett författararbete af ungefär 200 ark om
året. Beräkna vi, att han författar ett ark
om dagen — det är nemligen endast en van-
lig, medelmåttig förmåga vi afse — så upp-
tagas 200 dagar af skriftställarskapet. Här-
till komma vidare de dagar, då gudstjenst
hålles och dem vi beräkna till 70, med er-
inran att ingen må finna någon motsägelse
mellan detta tal och det ofvannämnda 90,
alldenstund presten flera dagar måste upp-
träda 2:ne gånger såsom predikant. Vi hafva
således nu 270 dagar upptagne. Härtill kom-
mer vidare den tid, som åtgår för nattvards-
ungdomens beredelse och den vi beräkne till
10 dagar, hvilket icke torde vara för högt
upptaget, och vidare husförhören, dem vi
anse upptaga 21 dagar, hvaremot ingen torde
hafva något att invända, som känner det myck-
na skrifveri hvaraf de ofta åtföljas. Vi hafva
således nu 331 dagar upptagne endast af or-
dinära och regelbundet återkommande pre-
sterliga göromål. Återstå 34 för de mera
tillfälliga embetsförrättningarne, såsom vigslar,
barndop, kyrkotagningar, begrafningar och
sjukbesök, hvilka sista vanligen, liksom de
undra understundom, för presterskapet på lan-
let äro förenade med en och annan, ja till
och med flere mils, resa; vidare: för besök :
af sockneboer, som än i den ena än i den
andra angelägenheten vilja rådföra sig med
sin själasörjare, och slutligen för de kommu-
ala göromål och expeditionsbestyr som till-
öra kyrkoherdeembetet. Vi fråga huruvida
n prestman i den nu beskrifna ställningen
— och i denna ställning befinna sig många
en mängd af år, för att icke säga: under