f dess statsråd, och gemensam interimsegering afgöra endast de rent wunionella ärenlena; men dessa ärenden äro af en högst nskränkt och obetydlig beskaffenhet och de allravigtigaste måste då skötas utan samvand mellan regeringarne, så att det icke ens tillkommer en dylik interimsregering att, . händelse af krig, hafva någon gemensam myndighet öfver krigsmakten, utan denna skulle bero för hvartdera riket af dess särskilda regering. Derföre och då unionen mellan Sverge och Norge i yttre hänseende sammanhölls, hufvudsakligen af ett band eller en semensam konung, faller det sig ganska naturligt, att, då konungen är hindrad, öfverflytta detta föreningsband på en gemensam pregent ur den för båda rikena gemensamna pkonungaslägten,. Hvad tronföljaren angår, upphöjes härigenom endast till lag hvad som under de tvenne föregående konungarne vari undantag. Utskottets erinringar mot konunsens rätt att tillregent här i Sverge förordna annan prins än tronföljaren bemötas dermed, dels att sådant kan ske först då tronföljaren är hindrad, dels att konungen redan, enligt 43 R. F., har en likartad valfrihet, då H. Maj:t går i fält eller reser inom landet eller till Norge. Emot anmärkningen dervid, att en. prins borde förordnas till ordförande i svenska regeringen och en annan under tiden vara regent med konungslig makt och myndighet i Skåne eller i Norge, erinras, att den förre endast eger att handlägga s. k. löpande regeringsärenden, men att regenten deremot, med biträde af medhafvande statsråd, sköter de öfriga mera vigtiga, likasom de unionella 7). Den värde reservanten anser således den nådiga propositionen, i betraktande paf de särskilda förhållanden, hvilka för Sverge väro för handen genom unionen med Norge, vinnefatta större förbättringar i jemförelse med .riksaktens nu gällande stadganden, hvarföre densammap (i hr grefvens tanka) bordt af konstitutionsutskottet tillstyrkas.. Och då, enligt norska grundlagen, en sådan fråga som den ifrågavarande icke får till slutlig behandling företagas förrän vid nästa lagtima storthing, så torde, menar hr grefven, en tre-Å dubbel grannlagenhet mot konungen, mot brödrafolket och mot nästkommande ständer fordra, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition varder till nästa riksdag hvilande. Och detta sista får väl anses såsom hufvudmotivet; så var det förmodligen äfven när hr grefven och hans kolleger i konstitutions-utskottet nyligen tillstyrkte att den beryktade kongl. propositionen om upphäfvande af tryckfrihetslagen skulle hvila intill nästa riksdag. Grannlagenhet! Det är i sanning ett bra otjenligt och stötande ord, såsom motiv för en grundlag! Måhända är det dock intet annat som afhåller dem, hvilkas embetspligt det tillhör att gifva konungen råd, att förhindra, det dylika propositioner framkomma till Rikets Ständer, för hvilkas antagande intet ennat skäl kan åberopas, än grannlagenheten mot konungenm. Och så illa bestäldt kan det vara med de konstitutionela begreppen inom sjelfva konstitutionsutskottet och hos en af de mest betydande junkrarne på riddarhuset, om icke sjelfva chefen, hvars nästa trappsteg troligen icke, i hans egen föreställning, kan blifva lägre än taburetten! Men icke ens grefve Lagerbjelke har kunnat obetingadt understödja det framlagda kgl. förslaget. Till och med han har måst erkänna dess ofullständighet och en deri befintlig väsentlig brist; hvarföre han tillstyrkt, att, i sammanhang dermed, konstitutionsutskottet för egen del bordt föreslå förändring ej mindre uti 2 och 9 SS successionsordningen, motsvarande hvad den kongl. propositionen föreslår i afseende å regeringsformen och riksdagsordningen, än äfven vid 81 8 regeringsformen och riksdagsordningen, till ordnande af det sätt, hvarpå grundlagsändringsförslag må behandlas vid de tillfällen, då riksstyrelsen föres af regenten eller interimsregeringen. Hr grefven har likväl icke framlagt något förslag till så beskaffade ändringar, och man lärer deraf skäligen kunna draga den slutsatsen, att han hyser föga förhoppning att ens de två riksstånd, som sägas vara mest svaga för grannlagenhetens anspråk, skola såsom hvilande antaga ett förslag till ändring i grundlagarne, hvilket, utan att vara af nås gon politisk nödvändighet påkalladt, i sig ihnebär ett det mest betänkliga afsteg från de konstitutionela grundsatser, som finnas nedlagda i 1809 ärs statsförfattning, och derjemte, med sina uteslutarde dynastiska tendenser, i utöfningen skulle kunna föranleda icke blott besynnerliga anomalier och förvecklingar, utan verkliga vådor, och knappt i något tänkbart fall förekomma en olycka eller blifva en räddningsplanka, enär, i händelse af någon fara för fosterlandet, det lagbundna statsråd, som enligt nu gällande regeringsform skulle föra riksstyrelsen, eller till och med den s. k. interimsregeringen, för sådan händelse, skulle ega både rätt och pligt att sammankalla båda rikenas represehtanter; för att med dem rådslå och besluta om valet af den person, som skulle emottaga riksstyrelsen — en åtgärd, hvilken, äfven med antagande af den kongl. propositionen, skulle blifva nödvändig för den händelse att konungen dör utan att efterlemna manliga bröstarfvingar, men hans efterlemnade drottning befinner sig i välsignadt tillstånd (2 S successionsordningen), eller sintligen för den olyckliga händelsen, att konungaätten på manliga linien utslocknar (94 8 regeringsformen och 3 riksakten). ) 43 R, F. innehäller, att den under konungens resor till inrikes orter eller till Norge förordnade regering eger att föra styrelsen i de mål konungen föreskrifver. Säledes skulle det ju bero på den prins, som under konungens sjukdom blefve regent och reste till Norge, att delegera huru många vigtiga regeringsangelägenheter som helst, att afgöras af den prins, hvilken, jemte ett par statsråder, under tiden förde styrelsen i Sverge. Hvart toge då sambandet vägen? i Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 3 Sept. Gissninocar I afseende nå Czarens svar ä de HM AA, Ad — mm -— nn FA — ARA AA Jr Jan ss me i