f dess statsråd, och gemensam interims-
egering afgöra endast de rent wunionella ären-
lena; men dessa ärenden äro af en högst
nskränkt och obetydlig beskaffenhet och
de allravigtigaste måste då skötas utan sam-
vand mellan regeringarne, så att det icke
ens tillkommer en dylik interimsregering att,
. händelse af krig, hafva någon gemensam
myndighet öfver krigsmakten, utan denna
skulle bero för hvartdera riket af dess sär-
skilda regering. Derföre och då unionen mel-
lan Sverge och Norge i yttre hänseende sam-
manhölls, hufvudsakligen af ett band eller en
semensam konung, faller det sig ganska na-
turligt, att, då konungen är hindrad, öfver-
flytta detta föreningsband på en gemensam
pregent ur den för båda rikena gemensamna
pkonungaslägten,. Hvad tronföljaren angår,
upphöjes härigenom endast till lag hvad som
under de tvenne föregående konungarne vari
undantag. Utskottets erinringar mot konun-
sens rätt att tillregent här i Sverge förordna
annan prins än tronföljaren bemötas dermed,
dels att sådant kan ske först då tronföljaren
är hindrad, dels att konungen redan, enligt
43 R. F., har en likartad valfrihet, då H.
Maj:t går i fält eller reser inom landet eller
till Norge. Emot anmärkningen dervid, att
en. prins borde förordnas till ordförande i
svenska regeringen och en annan under tiden
vara regent med konungslig makt och myn-
dighet i Skåne eller i Norge, erinras, att
den förre endast eger att handlägga s. k. lö-
pande regeringsärenden, men att regenten der-
emot, med biträde af medhafvande statsråd,
sköter de öfriga mera vigtiga, likasom de
unionella 7). Den värde reservanten anser så-
ledes den nådiga propositionen, i betraktande
paf de särskilda förhållanden, hvilka för Sverge
väro för handen genom unionen med Norge,
vinnefatta större förbättringar i jemförelse med
.riksaktens nu gällande stadganden, hvarföre
densammap (i hr grefvens tanka) bordt af
konstitutionsutskottet tillstyrkas.. Och då,
enligt norska grundlagen, en sådan fråga som
den ifrågavarande icke får till slutlig behand-
ling företagas förrän vid nästa lagtima stor-
thing, så torde, menar hr grefven, en tre-Å
dubbel grannlagenhet mot konungen, mot
brödrafolket och mot nästkommande ständer
fordra, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition
varder till nästa riksdag hvilande.
Och detta sista får väl anses såsom hufvud-
motivet; så var det förmodligen äfven när hr
grefven och hans kolleger i konstitutions-ut-
skottet nyligen tillstyrkte att den beryktade
kongl. propositionen om upphäfvande af tryck-
frihetslagen skulle hvila intill nästa riksdag.
Grannlagenhet! Det är i sanning ett bra otjen-
ligt och stötande ord, såsom motiv för en
grundlag! Måhända är det dock intet annat
som afhåller dem, hvilkas embetspligt det
tillhör att gifva konungen råd, att förhindra,
det dylika propositioner framkomma till Ri-
kets Ständer, för hvilkas antagande intet en-
nat skäl kan åberopas, än grannlagenheten
mot konungenm. Och så illa bestäldt kan det
vara med de konstitutionela begreppen inom
sjelfva konstitutionsutskottet och hos en af
de mest betydande junkrarne på riddarhuset,
om icke sjelfva chefen, hvars nästa trappsteg
troligen icke, i hans egen föreställning, kan
blifva lägre än taburetten!
Men icke ens grefve Lagerbjelke har kun-
nat obetingadt understödja det framlagda kgl.
förslaget. Till och med han har måst erkänna
dess ofullständighet och en deri befintlig vä-
sentlig brist; hvarföre han tillstyrkt, att, i
sammanhang dermed, konstitutionsutskottet
för egen del bordt föreslå förändring ej min-
dre uti 2 och 9 SS successionsordningen, mot-
svarande hvad den kongl. propositionen före-
slår i afseende å regeringsformen och riks-
dagsordningen, än äfven vid 81 8 regerings-
formen och riksdagsordningen, till ordnande
af det sätt, hvarpå grundlagsändringsförslag
må behandlas vid de tillfällen, då riksstyrel-
sen föres af regenten eller interimsregeringen.
Hr grefven har likväl icke framlagt något
förslag till så beskaffade ändringar, och man
lärer deraf skäligen kunna draga den slut-
satsen, att han hyser föga förhoppning att
ens de två riksstånd, som sägas vara mest
svaga för grannlagenhetens anspråk, skola
såsom hvilande antaga ett förslag till ändring
i grundlagarne, hvilket, utan att vara af nås
gon politisk nödvändighet påkalladt, i sig
ihnebär ett det mest betänkliga afsteg från de
konstitutionela grundsatser, som finnas ned-
lagda i 1809 ärs statsförfattning, och der-
jemte, med sina uteslutarde dynastiska ten-
denser, i utöfningen skulle kunna föranleda
icke blott besynnerliga anomalier och för-
vecklingar, utan verkliga vådor, och knappt i
något tänkbart fall förekomma en olycka el-
ler blifva en räddningsplanka, enär, i hän-
delse af någon fara för fosterlandet, det lag-
bundna statsråd, som enligt nu gällande re-
geringsform skulle föra riksstyrelsen, eller till
och med den s. k. interimsregeringen, för
sådan händelse, skulle ega både rätt och pligt
att sammankalla båda rikenas represehtanter;
för att med dem rådslå och besluta om valet
af den person, som skulle emottaga rikssty-
relsen — en åtgärd, hvilken, äfven med an-
tagande af den kongl. propositionen, skulle
blifva nödvändig för den händelse att konun-
gen dör utan att efterlemna manliga bröst-
arfvingar, men hans efterlemnade drottning
befinner sig i välsignadt tillstånd (2 S suc-
cessionsordningen), eller sintligen för den
olyckliga händelsen, att konungaätten på man-
liga linien utslocknar (94 8 regeringsformen
och 3 riksakten).
) 43 R, F. innehäller, att den under konungens re-
sor till inrikes orter eller till Norge förordnade re-
gering eger att föra styrelsen i de mål konungen
föreskrifver. Säledes skulle det ju bero på den
prins, som under konungens sjukdom blefve regent
och reste till Norge, att delegera huru många vig-
tiga regeringsangelägenheter som helst, att afgöras
af den prins, hvilken, jemte ett par statsråder, un-
der tiden förde styrelsen i Sverge. Hvart toge då
sambandet vägen?
i
Utrikes Korrespondens-artikel.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 3 Sept.
Gissninocar I afseende nå Czarens svar ä de
- HM AA, Ad
— mm -— nn FA — ARA AA Jr Jan
ss me i