STVUARAJIUN, fick 16 SCPL la—— Konstitutionsutskottets memorial AM 47, som afstyrker Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ändring i åtskilliga SS uti regeringsformen och riksdagsordningen, i afseende på sättet för riksstyrelsens förande då Konungen är sjuk eller utrikes vistande, har i lördags inkommit till riksstånden. Utskottets utlåtande, oaktadt såsom tillbörligt uppfattadt i lena ordalag och med särdeles fyndiga vändningar, afslöjar dock temligen oförtäckt det kongl. förslagets hufvudsakligaste brister, förnämligast i anseende till den stora afvikelse det innebär från 1809 års statsförfattning. Som bekant är stadgar denna att, i fall af konungens sjukdom eller utrikes vistande, riksstyrelsen skall föras af statsrådet. Anledningen till detta stadgande synes utskottet vara att finna icke (såsom den kongl. propositionen förutsätter) i det tillfälliga förhållande att vid regeringsformens antagande saknades annan medlem af konungahuset på manslinien än den regerande konungen, utan torde ett varaktigare skäl för samma stadgande hafva legat i den åsigt att genom oftare ombyten af regent, som med konungslig makt och myndighet egde att, efter statsrådets hörande, men dock oberoende af dess rådslag, vårda regeringsärendena, kunde förploras den stadga i regeringssystemet, som är af högsta vigt för samhällets allmänna inre och nyttre angelägenheter och jemväl särskildt i afseende på statsrådets utöfvande af dess vigtiga och grannlaga kall skulle i hög grad vara önskvärd,. Men om denna betänklighet skulle vika i afseende på tronföljares behörighet till riksstyrelsens öfvertagande och, med betraktande af hans ställning, hos honom säkrare kunde förutsättas vilja och förmåga att, under tillfällig utöfning af konungamakten, så vårda ärendena, att väsentlig rubbning af regeringssystemet icke uppstår — samt det jemväl kunde anses såsom en förmån att tronföljaren såmedelst komme i ökadt tillfälle att småningom vidga sin erfarenhet i de ämnen, som framdeles skola blifva föremål för hans varaktigare omvårdnad, så qvarstår dock (säger utskottet) i synnerlig mån betänkligheten mot den grundlagsändring, i följd hvaraf någon annan prins än tronföljaren skulle komma att i konungens ställe utöfva riksstyrelsen. Utskottef öfvergår derefter till mera partiella anmärkningar. Främst af dessa ställer utskottet, att, enligt den föreslagna nya 39 regeringsformen, konungen skulle ega att, i händelse tronföljaren är minderårig eller hindrad att riksstyrelsen öfvertaga, till regent förordna annan till tronföljden ej berättigad prins, utan hänsigt till den ordning, i hvilken prinsar af konungahuset äro till tronföljden berättigade. Utskottet har funnit detta vara väsentligen oförenligt med den vigtigaste ndsatsen i successionsordningen. Beträffande de stadganden som blifvit föreslagne för bestämmande, i enlighet med successiongordningens idå, af prinsars företräde sing emellan till riksstyrelsens öfvertagande vid de tillfällen då konung och tronföljare äro derifrån hindrade, men konungen icke förordnat regent, så synas dessa utskottet uppenbarligen kunna leda till upphäfvande af den stadga i regeringsmaktenp, hvilken utskottet anser vara af största vigt. Ty i den mån hindret för den ena eller andra prinsen upphörde, skulle nemligen den ena regenten efter den andra efter deras inbördes företräde till tronföljden frånträda styrelsen, — och utskottet hade kunnat tillägga på samma sätt i den mån något hinder för den varande regenten uppstode, den ena prinsen efter den andra tillträda styrelsen. Svårligen (yttrar utskottet) kan det förutsättas, att sådana täta ombyten af regent kunde ega rum utan betänklig omvexling i de grundsatser som leda riksstyrelsen. Möjligheten af sådan omvexlande flyttning af konungamakten från den ena prinsen till den andra vore ytterligare befrämjad genom det föreslagna tilllägget i 43 regeringsformen, att prins, som utöfvar riksstyrelsen, må, när han går i fält eller till aflägsnare inrikes orter eller till konungariket Norge reser, förordna annan prins till ordförande i en jemte honom af tre statsrådsledamöter sammansatt regering. Vidare har utskottet utredt, att i Sverges förening med Norge icke ligger någon omständighet, som kan hindra att i förevarande fråga om svenska grundlagarnes förändring afseende fästes å de af utskottet anförda betänkligheterna. Slutligen, och jemte den erinran att den föreslagna grundlagsredaktionen icke bort innefatta något, som ställer Rikets Ständers beslut i samband med Norges storthings åtgärder och beslut, eller lemnar hänvisning till riksakten, så länge denna icke fått egenskap af grundlag, har utskottet fästat uppmärksamhet vid frågan om icke stadgandet angående rinsars behörighet till riksstyrelsen bort erålla en begränsning, åtminstone för det, enligt 8 successionsordningen möjliga, förhållande, att prins af svenska konungahuset blifvit med konungs och ständers samtycke regerande furste af utländsk stat, må bibehålla rätt till svenska tronföljden? Läsaren torde finna, att dessa väl grundade skäl äro mer än tillfyllestgörande för att motivera afstyrkande af den ifrågavarande kongl. propositionen, utan att utskottet haft behof af att framhålla de flera andra besynnerligheter och verkliga vådor, som samma höga proposition, om den antoges, kunde bära i sitt sköte både för Sveriges framtid och dess frihet; — det nästan skymfligt underordnade förhållande, hvaruti genom densamma Sverges lagbundna styrelse blifvit ställd till hvarje 18-årig prins af konungaslägten, om han än möjligen ännu knappt hunnit taga studentexamen eller passera sina grader vid gardet; — de missförhållanden, som möjligen kunde uppstå om en kraftfull ung prins, hvilken en gång fått regeringstömmarne i sin hand, vägrade att godvilligt lemna dem ifrån sig till en vnärmare berättigad o. 8. Vv. samt slutligen den omständishet att uti den kongl. propositionen