STVUARAJIUN, fick 16 SCPL
la——
Konstitutionsutskottets memorial AM 47, som
afstyrker Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående ändring i åtskilliga SS uti regerings-
formen och riksdagsordningen, i afseende på
sättet för riksstyrelsens förande då Konungen
är sjuk eller utrikes vistande, har i lördags
inkommit till riksstånden. Utskottets utlå-
tande, oaktadt såsom tillbörligt uppfattadt i
lena ordalag och med särdeles fyndiga vänd-
ningar, afslöjar dock temligen oförtäckt det
kongl. förslagets hufvudsakligaste brister, för-
nämligast i anseende till den stora afvikelse
det innebär från 1809 års statsförfattning.
Som bekant är stadgar denna att, i fall af
konungens sjukdom eller utrikes vistande,
riksstyrelsen skall föras af statsrådet. Anled-
ningen till detta stadgande synes utskottet
vara att finna icke (såsom den kongl. pro-
positionen förutsätter) i det tillfälliga förhål-
lande att vid regeringsformens antagande sak-
nades annan medlem af konungahuset på
manslinien än den regerande konungen, utan
torde ett varaktigare skäl för samma stad-
gande hafva legat i den åsigt att genom oftare
ombyten af regent, som med konungslig
makt och myndighet egde att, efter statsrå-
dets hörande, men dock oberoende af dess
rådslag, vårda regeringsärendena, kunde för-
ploras den stadga i regeringssystemet, som är af
högsta vigt för samhällets allmänna inre och
nyttre angelägenheter och jemväl särskildt i af-
seende på statsrådets utöfvande af dess vig-
tiga och grannlaga kall skulle i hög grad
vara önskvärd,. Men om denna betänklighet
skulle vika i afseende på tronföljares behörig-
het till riksstyrelsens öfvertagande och, med
betraktande af hans ställning, hos honom
säkrare kunde förutsättas vilja och förmåga
att, under tillfällig utöfning af konungamak-
ten, så vårda ärendena, att väsentlig rubbning
af regeringssystemet icke uppstår — samt det
jemväl kunde anses såsom en förmån att
tronföljaren såmedelst komme i ökadt tillfälle
att småningom vidga sin erfarenhet i de äm-
nen, som framdeles skola blifva föremål för
hans varaktigare omvårdnad, så qvarstår dock
(säger utskottet) i synnerlig mån betänklig-
heten mot den grundlagsändring, i följd
hvaraf någon annan prins än tronföljaren skulle
komma att i konungens ställe utöfva riks-
styrelsen.
Utskottef öfvergår derefter till mera parti-
ella anmärkningar. Främst af dessa ställer
utskottet, att, enligt den föreslagna nya 39
regeringsformen, konungen skulle ega att, i
händelse tronföljaren är minderårig eller hin-
drad att riksstyrelsen öfvertaga, till regent
förordna annan till tronföljden ej berättigad
prins, utan hänsigt till den ordning, i hvilken
prinsar af konungahuset äro till tronföljden
berättigade. Utskottet har funnit detta vara
väsentligen oförenligt med den vigtigaste
ndsatsen i successionsordningen.
Beträffande de stadganden som blifvit före-
slagne för bestämmande, i enlighet med suc-
cessiongordningens idå, af prinsars företräde
sing emellan till riksstyrelsens öfvertagande
vid de tillfällen då konung och tronföljare
äro derifrån hindrade, men konungen icke
förordnat regent, så synas dessa utskottet
uppenbarligen kunna leda till upphäfvande af den
stadga i regeringsmaktenp, hvilken utskottet an-
ser vara af största vigt. Ty i den mån hin-
dret för den ena eller andra prinsen upphörde,
skulle nemligen den ena regenten efter den an-
dra efter deras inbördes företräde till tronfölj-
den frånträda styrelsen, — och utskottet hade
kunnat tillägga på samma sätt i den mån något
hinder för den varande regenten uppstode, den
ena prinsen efter den andra tillträda styrelsen.
Svårligen (yttrar utskottet) kan det förut-
sättas, att sådana täta ombyten af regent kunde
ega rum utan betänklig omvexling i de grund-
satser som leda riksstyrelsen. Möjligheten af
sådan omvexlande flyttning af konungamakten
från den ena prinsen till den andra vore yt-
terligare befrämjad genom det föreslagna till-
lägget i 43 regeringsformen, att prins, som
utöfvar riksstyrelsen, må, när han går i fält
eller till aflägsnare inrikes orter eller till
konungariket Norge reser, förordna annan prins
till ordförande i en jemte honom af tre stats-
rådsledamöter sammansatt regering.
Vidare har utskottet utredt, att i Sverges
förening med Norge icke ligger någon om-
ständighet, som kan hindra att i förevarande
fråga om svenska grundlagarnes förändring
afseende fästes å de af utskottet anförda be-
tänkligheterna.
Slutligen, och jemte den erinran att den
föreslagna grundlagsredaktionen icke bort in-
nefatta något, som ställer Rikets Ständers be-
slut i samband med Norges storthings åtgärder
och beslut, eller lemnar hänvisning till riks-
akten, så länge denna icke fått egenskap af
grundlag, har utskottet fästat uppmärksamhet
vid frågan om icke stadgandet angående
rinsars behörighet till riksstyrelsen bort er-
ålla en begränsning, åtminstone för det, en-
ligt 8 successionsordningen möjliga, för-
hållande, att prins af svenska konungahuset
blifvit med konungs och ständers samtycke
regerande furste af utländsk stat, må bibe-
hålla rätt till svenska tronföljden?
Läsaren torde finna, att dessa väl grundade
skäl äro mer än tillfyllestgörande för att mo-
tivera afstyrkande af den ifrågavarande kongl.
propositionen, utan att utskottet haft behof af
att framhålla de flera andra besynnerligheter
och verkliga vådor, som samma höga propo-
sition, om den antoges, kunde bära i sitt
sköte både för Sveriges framtid och dess fri-
het; — det nästan skymfligt underordnade för-
hållande, hvaruti genom densamma Sverges
lagbundna styrelse blifvit ställd till hvarje
18-årig prins af konungaslägten, om han än
möjligen ännu knappt hunnit taga student-
examen eller passera sina grader vid gardet; —
de missförhållanden, som möjligen kunde upp-
stå om en kraftfull ung prins, hvilken en gång
fått regeringstömmarne i sin hand, vägrade att
godvilligt lemna dem ifrån sig till en vnärmare
berättigad o. 8. Vv. samt slutligen den om-
ständishet att uti den kongl. propositionen