I Guds, Fadrens och Sonens och den Heliga An-
das Namn Amen.
Dyre Christne! Herren Gud sade af begynnelsen:
Det är icke godt att menniskan är allena; jag vill
göra honom. en hjelp, den sig till honom hälla må.
Och är sålunda äktenskapet af Gud sjelf instiftadt.
Herrans vilja är, att mannen skall älska sin hustru,
såsom ock Christus älskade Församlingen och hafver
utgifvit sig sjelf för henne; så ock att hustrun skall
våra sin man underdänig såsom Herranom; ty man-
nen är hustruns hufvud, såsom ock Christus är För-
samlingens hufvud. Det hus, der äkta makar bo,
vill Herren hafva till sitt hus, der Han må varda
känd och ärad, och med!emmar uppfostras för Hans
himmelska rike. Yttermera hafver vår Herre OChri-
stus sjelf lofvat och tillsagt: Der två af eder komma
öfverens på jorden, hvad ting det helst kan vara som
de bedja om, skall dem det vederfaras af mia Fa
der, som är i himmelen. Ty ligger der makt uppå
att bedja Gud om en sådan maka, som lefveri Chri-
sti tro och kärlek, och när å ömse sidor så bedit var-
der i Jesu namn, då begynnes äktenskapet i Gudi,
då är der ock förkoppning om, att det skall efter
Guds sinne fortsättas, och sålunda genom denna före-
ning en rätt lycka och salighet befrämjas. Dertill vi
ock öfver detta brudepar bedje den Allsmäktige om
näd och välsignelse.
För bibehållande af 1811 års bön yttrade sig pro-
fessor Lindgren, prosten Cnattingius samt prosten Run-
sten.
De hade af den nuvarande vigselbönen rönt och
äfven hos församlingen märkt otvetydig hugnad af
denna bön. Tillika har det sagts att endast nödiga
och nyttiga förändringar skulle vidtagas. De ur Mose
bok hemtade orden kunna äfven för en strängare
språkforskning ej ega beständ, och således finnes ej skäl
att intaga dessa ord med ett innehåll som ej kan
räddas vid en revision af bibeln. Iniedningen af 1811
gifver äfven en framställning af äktenskapets vigt ur
samhällelig mening som för lifvets sedliga och prak-
tiska betydelse ej kan vara likgiltig. .
För bifall till utskottets framställning yttrade sig
prosten Melander, domprosten Thomander, biskop An-
nerstedt, doktor Sandberg, hofpredikanten Wensioe och
doktor 4. Nordström.
De kunde ej neka till att 1811 års bön vore ett
akademiskt vältalighetsstycke; men som agenda fun-
nes ej nögot sä klent som denna bön. Denna bön
uppfattar ej äktenskapet ur annan än en fysisk-ethisk
synpunkt, ej ur kristlig. 1811 års bön så vacker den
än är eller pästäs vara, är af natur att den lika väl
kan brukas af mubamedaner. Då orden. ur Mose bok
förekomma sädana de lyda i vår kyrkobibel har man
ej kunnat förändra dem, och torde de nog kommö
att gälla i bibeln sä länge som den föreslagna bönen
kan blifva gällande.
Vid votering mellan bifall till utskottets förslag till
bön och den nu gällande segrade den förra med 18
röster mot 17.
I afseende på det 6:te kapitlet, som handlar om
särskildt skriftemål och sjukas nattvardsgång, begärde
doktor Broman att förslaget skulle sättas i närmare
sammanhang med 8 kap. 1 kyrkolagen, pä det ej
ett tillfälle skulle beredas åt dissenters att, under
det de tro: sig vara bättre än andra, och ej kunna
undergå skriftemålet med den öfriga syndiga försam-
lingen, enskildt skriftas.
Domprosten Thomeander och biskop Annerstedt mot-
satte sig. ej egentligen detta; men ansågo att ett
strängare stadgande dervid kunde vid mänga öm-
mande tillfällen leda till svärigheter, säsom dä an-
hörige skulle önska begä nattvarden tillsammans med
en på sin sotsäng nattvarden begäene anförvandt.
Doktor Sandberg ville ej att en mera restriktiv
betydelse skulle läggas vid det enskilda skriftermå-
let, emedan det skulle hindra mången samvetsöm
från bäde kyrkan och nattvardsgången.
Vid votering godkändes hvad utskottsafdelningen
föreslagit med 17 röster mot 15.
Prosten Kullman önskade en särskild bön vid bar-
nens första nattvardsgäng.
Doktor Säve. Under granskning af den bön, med
hvilken utskottet afslutat konfirmationsakten och som
gkiljer sig från den, nu brukliga, önskade hap den gam-
las bibehällande,, som mera uppmanar de unga bekän-
narne till en fortsatt kristlig vandel och ej lemnar
dem enligt afdelningens bön mer quietistiskt under den
Heliga andas värd, Dessutom innehåller den före-
slagna bönen uttryck, hvars exeges skulle utfalla tem-
ligen olika om detta ständs ledamöter, skulle hvar
för sig förklara dem, då den gamla, vid slutet af
konfirmationen förekommande, innehåller så vackra
både ord och önskningar.
Biskop Annerstedt delade ej denna åsigt. Det vore
ett vridande ät sidan att låta barnen på särskild dag
begä Nattvarden. Högtidligheten af första nattvards-
gängen ligger just i gemensamheten med den öfriga
församlingen, och slutbönen är säledes afsedd mer
som en förbön af församlingen för de unga nattvards-
gästerza, än en direkt förmaning för dem.
Hofpredikanterne Lagergren och Wensioe öfverens-
stämdemed biskop Annerstedt. Den bön är bättre som I
riktar blicken inät, som lemnar ett fullt erkännande
af hvad säges, än den som i uppskakande och pa-
tetiska ord anslår känslan, som är den mest mutliga
af själens förmögenheter och kanske lemnar minsta
garäntierna för en kristlig vandel.
Prosten Cnattingius förklarade sig dela biskop An-
nerstedts äsigt och yrkade a.tagande af utskottets för-
slag.
Domprosten Björling. Före bönen Fader Vår är kon-
firmationen afslutad och presten vänder sig derefter
till församlingen; men som vid dopet ej före Fader
Vär nägra kärlekspligter böra omtalas, borde de ef-
ter den ej förgätas,
Domprosten Thomander, efter ett längreanförande,
yrkade antagande af de föreslagna konfirmationsbö-
nerna, men var ej så benägen för den omtvistade
sista bönen; ty härigenom kunde man möjligen tycka
att konfirmationen vore en nödvändighet för dopets
betydelse,
Doktor Sandberg yttrade sig i öfverensstämmelse
med domprosten Thomander.
Beslutet blef; att de två konfirmationsfrågorna skulle
ställas i mera öfverensstämmelse med kommitterades
förslag och begärd återremiss för bibehållande af det
särskildta talet till nattvardsbarnen efter predikans
slut jemte slutbönens bibehållande i likhet med 1811
ärs handbok, bifölls med 19 röster mot 16.
— —
D.. 422. Aa