I Guds, Fadrens och Sonens och den Heliga Andas Namn Amen. Dyre Christne! Herren Gud sade af begynnelsen: Det är icke godt att menniskan är allena; jag vill göra honom. en hjelp, den sig till honom hälla må. Och är sålunda äktenskapet af Gud sjelf instiftadt. Herrans vilja är, att mannen skall älska sin hustru, såsom ock Christus älskade Församlingen och hafver utgifvit sig sjelf för henne; så ock att hustrun skall våra sin man underdänig såsom Herranom; ty mannen är hustruns hufvud, såsom ock Christus är Församlingens hufvud. Det hus, der äkta makar bo, vill Herren hafva till sitt hus, der Han må varda känd och ärad, och med!emmar uppfostras för Hans himmelska rike. Yttermera hafver vår Herre OChristus sjelf lofvat och tillsagt: Der två af eder komma öfverens på jorden, hvad ting det helst kan vara som de bedja om, skall dem det vederfaras af mia Fa der, som är i himmelen. Ty ligger der makt uppå att bedja Gud om en sådan maka, som lefveri Christi tro och kärlek, och när å ömse sidor så bedit varder i Jesu namn, då begynnes äktenskapet i Gudi, då är der ock förkoppning om, att det skall efter Guds sinne fortsättas, och sålunda genom denna förening en rätt lycka och salighet befrämjas. Dertill vi ock öfver detta brudepar bedje den Allsmäktige om näd och välsignelse. För bibehållande af 1811 års bön yttrade sig professor Lindgren, prosten Cnattingius samt prosten Runsten. De hade af den nuvarande vigselbönen rönt och äfven hos församlingen märkt otvetydig hugnad af denna bön. Tillika har det sagts att endast nödiga och nyttiga förändringar skulle vidtagas. De ur Mose bok hemtade orden kunna äfven för en strängare språkforskning ej ega beständ, och således finnes ej skäl att intaga dessa ord med ett innehåll som ej kan räddas vid en revision af bibeln. Iniedningen af 1811 gifver äfven en framställning af äktenskapets vigt ur samhällelig mening som för lifvets sedliga och praktiska betydelse ej kan vara likgiltig. . För bifall till utskottets framställning yttrade sig prosten Melander, domprosten Thomander, biskop Annerstedt, doktor Sandberg, hofpredikanten Wensioe och doktor 4. Nordström. De kunde ej neka till att 1811 års bön vore ett akademiskt vältalighetsstycke; men som agenda funnes ej nögot sä klent som denna bön. Denna bön uppfattar ej äktenskapet ur annan än en fysisk-ethisk synpunkt, ej ur kristlig. 1811 års bön så vacker den än är eller pästäs vara, är af natur att den lika väl kan brukas af mubamedaner. Då orden. ur Mose bok förekomma sädana de lyda i vår kyrkobibel har man ej kunnat förändra dem, och torde de nog kommö att gälla i bibeln sä länge som den föreslagna bönen kan blifva gällande. Vid votering mellan bifall till utskottets förslag till bön och den nu gällande segrade den förra med 18 röster mot 17. I afseende på det 6:te kapitlet, som handlar om särskildt skriftemål och sjukas nattvardsgång, begärde doktor Broman att förslaget skulle sättas i närmare sammanhang med 8 kap. 1 kyrkolagen, pä det ej ett tillfälle skulle beredas åt dissenters att, under det de tro: sig vara bättre än andra, och ej kunna undergå skriftemålet med den öfriga syndiga församlingen, enskildt skriftas. Domprosten Thomeander och biskop Annerstedt motsatte sig. ej egentligen detta; men ansågo att ett strängare stadgande dervid kunde vid mänga ömmande tillfällen leda till svärigheter, säsom dä anhörige skulle önska begä nattvarden tillsammans med en på sin sotsäng nattvarden begäene anförvandt. Doktor Sandberg ville ej att en mera restriktiv betydelse skulle läggas vid det enskilda skriftermålet, emedan det skulle hindra mången samvetsöm från bäde kyrkan och nattvardsgången. Vid votering godkändes hvad utskottsafdelningen föreslagit med 17 röster mot 15. Prosten Kullman önskade en särskild bön vid barnens första nattvardsgäng. Doktor Säve. Under granskning af den bön, med hvilken utskottet afslutat konfirmationsakten och som gkiljer sig från den, nu brukliga, önskade hap den gamlas bibehällande,, som mera uppmanar de unga bekännarne till en fortsatt kristlig vandel och ej lemnar dem enligt afdelningens bön mer quietistiskt under den Heliga andas värd, Dessutom innehåller den föreslagna bönen uttryck, hvars exeges skulle utfalla temligen olika om detta ständs ledamöter, skulle hvar för sig förklara dem, då den gamla, vid slutet af konfirmationen förekommande, innehåller så vackra både ord och önskningar. Biskop Annerstedt delade ej denna åsigt. Det vore ett vridande ät sidan att låta barnen på särskild dag begä Nattvarden. Högtidligheten af första nattvardsgängen ligger just i gemensamheten med den öfriga församlingen, och slutbönen är säledes afsedd mer som en förbön af församlingen för de unga nattvardsgästerza, än en direkt förmaning för dem. Hofpredikanterne Lagergren och Wensioe öfverensstämdemed biskop Annerstedt. Den bön är bättre som I riktar blicken inät, som lemnar ett fullt erkännande af hvad säges, än den som i uppskakande och patetiska ord anslår känslan, som är den mest mutliga af själens förmögenheter och kanske lemnar minsta garäntierna för en kristlig vandel. Prosten Cnattingius förklarade sig dela biskop Annerstedts äsigt och yrkade a.tagande af utskottets förslag. Domprosten Björling. Före bönen Fader Vår är konfirmationen afslutad och presten vänder sig derefter till församlingen; men som vid dopet ej före Fader Vär nägra kärlekspligter böra omtalas, borde de efter den ej förgätas, Domprosten Thomander, efter ett längreanförande, yrkade antagande af de föreslagna konfirmationsbönerna, men var ej så benägen för den omtvistade sista bönen; ty härigenom kunde man möjligen tycka att konfirmationen vore en nödvändighet för dopets betydelse, Doktor Sandberg yttrade sig i öfverensstämmelse med domprosten Thomander. Beslutet blef; att de två konfirmationsfrågorna skulle ställas i mera öfverensstämmelse med kommitterades förslag och begärd återremiss för bibehållande af det särskildta talet till nattvardsbarnen efter predikans slut jemte slutbönens bibehållande i likhet med 1811 ärs handbok, bifölls med 19 röster mot 16. — — D.. 422. Aa