kontrakt mellan Gud och menniskan. Det vore säledes nödigt att nämna om de förpligtelser som upptagandet i de kristnas gemenskap medförde. Dessa talare önskade derföre att i stället för ordet ntros skulle användas ordet trosbekännelse, emedan deruti skulle. ligga en antydan af trons utöfning. Häremot yttrade sig doktorerna Sandberg och Thomander,: professor Bring, prostarne IMelander, Lagergren, Lindberg med flere. Uti dopet. ligger ej ett kontrakt mellan Gud och menniskan, utan: dopet är en fri nådehandling å Guds sida mot menniskan, hvilken nåd det tillkommer henne att nyttja. Vigtigt vore det äfven att ej tala om pligtförbindelserna, då baptisterna fästa så stort .afseende derå. Tron uttrycker ännu mer:än trosbekännelse, emedan både bekännelse och utöfning ät en ovilkorlig frukt af tron. Utskottets framställning. gillades. I stället för bönen efter dopet: I den treenige Gudens namn är nu detta barn, genom den heliga döpelsen, upptaget etc. etc. har utskottet föreslagit följande: O. Guds menlösa lamm, Jesu ÖChriste, som älskar de menlösa, ock fördenskuH-bjöd: barnen skomma till: digt i Du-som ock lade händerna på dem, välsignade dem och sade, att himmelriket! hörer dena till! Vi-bedje dig ätt du värdes se i nåd till detta. barnet, som . också alltid behöfver din heliga välsignelse, att, liksom det uti ditt namn döpt och genom : vatten: -och den Heliga anda på nytt födt är, det må också i samma andans kraft tillvexa och förökas till den invärtes menniskan, och i Din nåd och-alla goda gåfvor fullbordadt varda, Du som med Gud fader och den heliga anda lefver och regerar i evighet. Amen. Utskottsafdelningen har borttagit ur sitt förslag den bön, som: vid dopets verkställande i kyrkan afslutar akten. För denna böns bibehållande talade prostarne Almquist, Cnattingius och P. C. Arosenius, hvaremot utskottets ätgörande försvarades af biskop Annerstedt, doktor -Thomander, professor Bring samt prosten Wiklander. Vid votering beslöts återremiss med 21 röster mot 13 i ändamål att få denna bön bibehällen. Skriftemålet och aflösningsformeln. Debatten vände sig här hufvudsakligast omkring den bön, som börjar skriftemålet. Denna bön utgör. en omarbetning af den bön, som efter predikans slut och psalmens afsjungande börjar kommunionakten, hvilken enligt handboken lyder: Välsignade kristne! öppnom andäktiga hjertan! Betraktom med vördnad etc. ete. Uti den nya skriftemålsbönen heter det: men den som ovärdigt, det är med ett obotfärdigt hjerta och utan tro på Guds löfte, äter af detta bröd och dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod och äter och dricker sig sjelfvom domen. Derifrån Gud fader och son etc. ete., Flere talare, såsom prosten Runsten, doktor Säve, prosten Cnattingius, hofpredikanten Tegner, komminister Beckman, professor Lindgren, önskade bibehållandet af bönen: Välsignade kristne bäde på sin närvarande. plats vid kommunionen och med sitt nuvarande innehäll. Dessa talare ansägo den nuvarande bönen bäde så vacker och sä lämplig på sin plats, att de ej kunde medgifva dess borttagande eller förändring till innehäll och förflyttande till det allmänna skriftemålet. Den innehölle ett lämpligt, repetitorium af skriften, som ej vore obehöflig då densamma mängen gäng sker. dagen förut, och i alla fall predikan med sitt slut af verldsliga tillkännagifvanden skiljer den från kommunionen. De voro fullt öfvertygade att församlingen delade denna åsigt, liksom de voro förvissade att den af denna bön rönt stor välsignelse och uppbyggelse. Utskottets bön borttager äfven frän kriterierna på ovärdighet hvad denna bön innehäller, utan försonlighet och utan uppsåt till bättring, hvilket öfverensstämmer med skriftens bud, som säger: om du har en ovän, så lägg din gåfva ned på altaret och gack först bort och försona dig med din ovän; kom sedan och offra din gåfva. Om detta bud ej kan fullttillämpas, så är deremot påminnelsen om försonlighet mot nästan mycket på sin plats vid en sä helig handling som nattvarden. För bönens innehåll. .och plats på det ställe den blifvit föreslagen talade domprosten Thomander, lektor Sonden, professor Bring, biskop Annerstedt, prosten Wåhlander med flere. — Denna varning vore af helt och hället homiletisk natur och säledes ej.-passande på det;mest lithurgiska ställe af hela nattvardsmessan. Efter så skarpa ord, som han varder saker till Herrans lekamen och blod, och ädrager sig dermed fördömelsen, passar sig bättre att nedfalla och bekänna: Jag fattig syndig menniska, än att uppstämma det högljudda lofvet och sedan framträda till Nattvardsbordet. Den föreslagna aflösningsformeln lyder: Gud vare. eder alla nädelig, och jag, på samma Guds och vår Herres Jesu Christi fullmakt och befallning, tillsäger hvar och en af eder, som af botfärdigt och nådehungrande hjerta denna bekännelse (syndabekännelsen) aflagt hafver, syndernas förlätelse, i Guds, Fadrens, Sonens och den Heliga Andas namn. Amen., Professor Lindgren klandrade ordställningen i denna sats, nemligen copulan mellan imperativen vare och det följande presens tillsäger. Dertill stötte ordet fullmakt, säsom ett alltför verldsligt uttryck; talaren. Han önskade mer valda ord och bättre sammanbundna satser i en sä vigtig akt som denna. Vid: votering beslöts med 22 röster mot 12 den ifrågavarande bönens bibehällande på sin nu innehafvande plats samt återremittering af aflösningsformeln.