lad på hvarje individ, till den sorgligaste obe-
tydlighet. Men icke desto mindre fanns det
hos dessa menniskor en påfallande vänlighet
och barnslighet, en egendomlig oförmåga till
något slag af strängt arbete förenad med en
outtröttlig beredvillighet att hjelpa och be-
klaga hvarandra, som förtjente ofta lika myc-
ken aktning och alltid lika mycken ädel ut-
tydning som hvardagsdygderna hos hvilken
annan menniskoklass i verlden som helst.
Sist af alla inträdde mr Sleary, — en axel-
bred man, som redan är nämndt, med ett
stillastående och ett rörligt öga, en röst, (om
den ens kan kallas så), som liknade ansträng-
ningarne af en gammal sprucken bälg, ett
slappt och uttryckslöst ansigte och ett hufvud
som aldrig var nyktert och aldrig helt och
hållet rusigt.
Tquire! sade mr Sleary, som var besvä-
rad af andtäppa och hvars andedrägt var allt-
för tjock och tung för bokstafven s. (Sdmju-
kaste tjenare! En tärdeles ledtam affär det
här. Ni har hört att man tror det min Clown
och hant hund förtvunnit?
Han vände sig till mr Gradgrind, som sva-
rade Jap.
vÄr det er aftigt att göra något för den
tackart flickan, tquire, fortfor han, aftagande
sin hatt och torkande svettremmen med sin
näsduk som han för detta ändamål hade lig-
gande i hattkullen.
Jag har ett förslag att göra henne när hon
kommer tillbaka,, sade mr Gradgrind.
Glad att höra det, tquire. Icke som om jag
öntkade att bli af med henne, lika litet tom
jag vill tå i vägen för hennes lycka. Jag är
beredd att taga henne till elev, ehuru hon
redan är nog gammal. Min rött är litet het,
tquire, och det är ej lätt för någon att förtå
mig, tom ej känner mig, men.om ni lika ofta
tom jag blifvit kall och het, het och kall,