——— H—— LL
— Rörande de af oss förut omtalade rysk-
norska förvecklingarne skrifves den 27 Aug.
från Christiania till Fedrelandet,:
Storthinget har nyligen genom lag stadfästat .de
provisoriska anstalter, som regeringen 1852 blef nöd-
sakad att träffa i anledning af den norsk-finska grän-
sens spärrning genom ett maktspråk af den ryska
sjelfherrskaren. Genom denna spärrning upphörde,
såsom ni torde erinra, den ömsesidiga rättigheten för
norska och ryska lappar att läta sina renhjordar på
vissa tider af året beta på den andra sidan af grän-
sen, en rätt, som icke blott var grundad i de natur-
liga förhällandena och hade urminnes tiders häfd,
utan äfven genom den ännu gällande gränstraktaten
af 1751 hade blifvit omgärdad med en sädan okränk-
barhet, att till och med icke utbrottet af ett krig
mellan Finlands och Norges suveräner skulle störa
dessa gränsboers urgamla rättigheter. Det ensidiga
upphäfvandet af detta förhällande frän Rysslands sida
var alltså hvarken mer eller mindre än ett tillkänna-
gifvande af att det ryska hofvet icke anser sig bun-
det genom de äldsta och högtidligaste folkrättsliga
traktater och traditioner, och sälunda likaväl genom
ett maktspråk kan flytta sjeliva riksgränsen som det
nu har brutit dessa bestämmelser. Men czaren kallar sig
ju arfving till Norge och det har länge varit den
allmänna meningen, att Finmarken är den första lot-
ten af arfvet, som han är sinnad att tillträda. Ge-
nom att beständigt göra bräk och svårigheter, genom
att alltid hälla säret öppet, skulle det kanske lyckats
Rysslands äregiriga politik att bringa en mindre foster-
landssinnad befolkning, som på grund af lokala och
traditionella förhällanden alltid stätt i nära förbin-
delse med Ryssland, att föredraga den mäktigares
herravälde framför den svagare statens. HFinmar-
kens inbyggare ha emellertid vid många till-
fällen ädagalagt ett upplyst tänkesätt och i handling
visat sitt intresse för sitt fosterland, och om de nor-
ska statsmakterna behandla sina polartrakters befolk-
ning: med den liberalitet, som den kan fordra, kan
man med trygghet antaga, att de icke frivilligt välja
ett undersätligt förhällande under en fremmande, de-
spotisk makt, så mycket mindre som de exemplar af
dennas undersäter, hvilka de ha tillfälle att se, efter
all beskrifning äro lefvande vittnesbörd om den för-
nedring, hvartill ett folk kan nedsjunka under en ab-
solutistisk styrelse. I fråga om den omtalade kränk-
ningen af de traktatsenliga förpligtelserna frän den
starkares sida kunde det icke bli fräga om annat: än
KT TT rv mr rg VTI
