boktryckeri eller bokhandel, eller försäljer
lifsmedel och drycker eller uppförer och bät-
trar hus och byggnader m. fl. m. fl. skulle
utan afseende å beskaffenheten och vidsträckt-
heten af sin rörelse vara skyldig att föra 1:0o
en dagbok, deri dag efter dag antecknas alla
söfverenskommelser, företag och affärer utan
wndantag, som han för egen del eller andras
räkning enligt uppdrag afslutar, de fordrin-
gZar och den gäld, som deraf eller annorle-
des tillkommit, de vexlar eller skuldförbin-
delser, som blifvit utgifna, till betalning god-
kända eller endosserade, de varor till art,
belopp och pris, som utbörgade blifvit, jemte
beloppen af de summor han från sina förrå-
der till hushållet användt m. m. (se 4 8 af
förslaget); 2:o en brefbok, som innehåller
noggranna afskrifter efter deras datum af alla
rörande hans lilla rörelse aflåtna bref (se 6
), och slutligen 3:o en inventariibok, hvars
beskaffenhet beskrifves i 7 682 Och då man
icke gerna kan föreställa sig att dessa före-
skrifter efterföljas eller kunna efterföljas af
andra än dem som verkligen göra hvad man
kallar affärer (och för dessa behöfs ingen
ny lag härom), hvartill tjenar då hela försla-
get med dess många smådetaljer? Visserli-
gen är den stränga påföljd stadgad, att den,
som underlåter att föra alla dessa böcker, kan,
i händelse af konkurs, dömas såsom vårdslös
gäldenär, hvilket således troligen blefve nä-
stan hvarenda olycklig cessionants lott; men
om endast konkurs undvikes, blir deremot
äfventyret intet annat, än att om handelsböc-
kerna icke äro förda på föreskrifvet sätt, de
ej ega vitsord till förmån för den, som sig
derå beropar, aså framt ej sakens beskaffen-
het sådan är, att domaren finner boken i
det målet vitsord förtjena, hvilket följakt-
ligen skulle kunna ske, utan afseende på alla
de med så mycket besvär uttänkta iakttagel-
serna.
Den andra afdelningen af författningen rö-
rer det vtsord, som handelsbok må ega 1:0
mellan köpmän. Detta upptager med en öf-
verfiödig vidlyftighet 8 5 12—17:de. Dessa
afvika i öfrigt i intet annat väsentligt från
nu gällande stadganden, än att med ed fästad
handelsboks vitsord skulle uttryckligen ut-
sträckas äfven till penningar och andra for-
dringar affärsmän emellan, vitan afseende derpå
att dessa fordringar icke grunda sig på ut-
borgning af varor. Vi lemna derhän hur pass
rådligt och nyttigt det kan vara att medelst
lag utsträcka handelsboks vitsord utöfver dess
nuvarande och den af praxis allmänt godkän-
da, hvaribland äfven är giltigheten af en conto
kurant affärsmän emellan; men det säkra
är att, enligt hvad högsta domstolen jemväl
yttrat, lagberedningens förslag i denna del,
som endast. upptar en (14 S 22 kap.:förra
afdeln. af rättegångsbalken) är både tydligare;
mera bestämd och följaktligen antagligare:
Derigenom inskränkes äfven uttryckligen han-
delsboks kraft mellan handlande till den han-
del de med hvarandra slutat.
En ny besynnerlig sats har här blifvit upp-
höjd till lag (14 8), nemligen att om sva-
rande part godkänner handelsboken i de styc-
ken, som lända honom till fördel, den ock
skall hafva vitsord i de stycken som äro mot
hans anspråk — och detta oaktadt boken icke
är ordentligt förd.
I frågan om handelsboks vitsord 2:0o i af-
seende å utborgning af varor (S 20), är kongl.
förordningen den 6 Okt. 1848 bibehållen med
någon liten redaktionsförändring.
Den tredje afdelningen af förslaget 21—24
SS rörer tidsbestämmelsen för tillställandet af
handelsräkningar jemte klander derå. En lika
onödig som oläglig skillnad har i dessa hän-
seenden blifvit uppdragen mellan räkning å
fordringar köpmän emellan och räkning å bor-
ade varor. I förra hänseendet skulle tiden
för tillställandet af räkning bero påSpvanligt
handelsbruk); i det sednare tiden förkortas
från slutet af året efter det, då utborgningen
skett, till tre månader, inom hvilken tid kö-
parens klanderrätt jemväl skulle inskränkas.
Slutligen hafva i 25 och 26 SS stadganden
blifvit tillagda rörande s. k. motbok såsom ett
nytt bevisningsmedel icke blott för den som
köpt, utan äfven för den som sålt, med det
tillägg, att om motboken icke kan anses till-
förlitlig, köpmannen får gå ed på sin handels-
bok — ett tillägg, hvilket ensamt synes visa,
hvad högsta domstolen jemväl anmärkt, eller
att några särskilda stadganden härom ej er-
fordras.
Efter denna korta upplösning af detifråga-
varande förslagets innehåll blir vårt omdö-
me angående det hela att det, utan att inne-
hålla något enda nytt stadgande af väsent-
ligare vigt och nytta, deremot säkert skulle
genom sina flera öfverflödiga, pedantiska och
mångordiga bestämmelser, 1 många fall upp-
fattade endast såsom vänliga råd till den
som vill vara öfver höfvan försigtig (det mest
förvillande af allt i en lagtext), leda till en
mängd trassel och rättegångar, för hvilkas an-
stiftande åtminstone nya lagar icke synas vara
behöfliga.
Hvad som emellertid är - mest bedröfligt
är den bristande förmåga, som skönjes icke
blott i förevarande lagförslag, utan i samt-
liga de förs!ag till förordningar angående
kreditlagstiftningen, som blifvit af hr justitie-
ministern och hans biträden utarbetade och
deraf vi nu fått emottaga det första profvet.
En af högsta domstolens ledamöter, hr justi-
tierådet Ginther (icke Gynther, som expedi-
tionsutskottets korrekturläsare behagat på tre
ställen stafva namnet), med hvilken justitie-
rådet Engelhart sig förenat, har i detta hän-
seende afgifvit ett kort yttrande, hvilket i vår
tanka innehåller långt flera sunda och prak-
tiska åsigter i ämnet, än hela det af ju-
frtiteminicstern och hang hiträden afsifna diora