boktryckeri eller bokhandel, eller försäljer lifsmedel och drycker eller uppförer och bättrar hus och byggnader m. fl. m. fl. skulle utan afseende å beskaffenheten och vidsträcktheten af sin rörelse vara skyldig att föra 1:0o en dagbok, deri dag efter dag antecknas alla söfverenskommelser, företag och affärer utan wndantag, som han för egen del eller andras räkning enligt uppdrag afslutar, de fordringZar och den gäld, som deraf eller annorledes tillkommit, de vexlar eller skuldförbindelser, som blifvit utgifna, till betalning godkända eller endosserade, de varor till art, belopp och pris, som utbörgade blifvit, jemte beloppen af de summor han från sina förråder till hushållet användt m. m. (se 4 8 af förslaget); 2:o en brefbok, som innehåller noggranna afskrifter efter deras datum af alla rörande hans lilla rörelse aflåtna bref (se 6 ), och slutligen 3:o en inventariibok, hvars beskaffenhet beskrifves i 7 682 Och då man icke gerna kan föreställa sig att dessa föreskrifter efterföljas eller kunna efterföljas af andra än dem som verkligen göra hvad man kallar affärer (och för dessa behöfs ingen ny lag härom), hvartill tjenar då hela förslaget med dess många smådetaljer? Visserligen är den stränga påföljd stadgad, att den, som underlåter att föra alla dessa böcker, kan, i händelse af konkurs, dömas såsom vårdslös gäldenär, hvilket således troligen blefve nästan hvarenda olycklig cessionants lott; men om endast konkurs undvikes, blir deremot äfventyret intet annat, än att om handelsböckerna icke äro förda på föreskrifvet sätt, de ej ega vitsord till förmån för den, som sig derå beropar, aså framt ej sakens beskaffenhet sådan är, att domaren finner boken i det målet vitsord förtjena, hvilket följaktligen skulle kunna ske, utan afseende på alla de med så mycket besvär uttänkta iakttagelserna. Den andra afdelningen af författningen rörer det vtsord, som handelsbok må ega 1:0 mellan köpmän. Detta upptager med en öfverfiödig vidlyftighet 8 5 12—17:de. Dessa afvika i öfrigt i intet annat väsentligt från nu gällande stadganden, än att med ed fästad handelsboks vitsord skulle uttryckligen utsträckas äfven till penningar och andra fordringar affärsmän emellan, vitan afseende derpå att dessa fordringar icke grunda sig på utborgning af varor. Vi lemna derhän hur pass rådligt och nyttigt det kan vara att medelst lag utsträcka handelsboks vitsord utöfver dess nuvarande och den af praxis allmänt godkända, hvaribland äfven är giltigheten af en conto kurant affärsmän emellan; men det säkra är att, enligt hvad högsta domstolen jemväl yttrat, lagberedningens förslag i denna del, som endast. upptar en (14 S 22 kap.:förra afdeln. af rättegångsbalken) är både tydligare; mera bestämd och följaktligen antagligare: Derigenom inskränkes äfven uttryckligen handelsboks kraft mellan handlande till den handel de med hvarandra slutat. En ny besynnerlig sats har här blifvit upphöjd till lag (14 8), nemligen att om svarande part godkänner handelsboken i de stycken, som lända honom till fördel, den ock skall hafva vitsord i de stycken som äro mot hans anspråk — och detta oaktadt boken icke är ordentligt förd. I frågan om handelsboks vitsord 2:0o i afseende å utborgning af varor (S 20), är kongl. förordningen den 6 Okt. 1848 bibehållen med någon liten redaktionsförändring. Den tredje afdelningen af förslaget 21—24 SS rörer tidsbestämmelsen för tillställandet af handelsräkningar jemte klander derå. En lika onödig som oläglig skillnad har i dessa hänseenden blifvit uppdragen mellan räkning å fordringar köpmän emellan och räkning å borade varor. I förra hänseendet skulle tiden för tillställandet af räkning bero påSpvanligt handelsbruk); i det sednare tiden förkortas från slutet af året efter det, då utborgningen skett, till tre månader, inom hvilken tid köparens klanderrätt jemväl skulle inskränkas. Slutligen hafva i 25 och 26 SS stadganden blifvit tillagda rörande s. k. motbok såsom ett nytt bevisningsmedel icke blott för den som köpt, utan äfven för den som sålt, med det tillägg, att om motboken icke kan anses tillförlitlig, köpmannen får gå ed på sin handelsbok — ett tillägg, hvilket ensamt synes visa, hvad högsta domstolen jemväl anmärkt, eller att några särskilda stadganden härom ej erfordras. Efter denna korta upplösning af detifrågavarande förslagets innehåll blir vårt omdöme angående det hela att det, utan att innehålla något enda nytt stadgande af väsentligare vigt och nytta, deremot säkert skulle genom sina flera öfverflödiga, pedantiska och mångordiga bestämmelser, 1 många fall uppfattade endast såsom vänliga råd till den som vill vara öfver höfvan försigtig (det mest förvillande af allt i en lagtext), leda till en mängd trassel och rättegångar, för hvilkas anstiftande åtminstone nya lagar icke synas vara behöfliga. Hvad som emellertid är mest bedröfligt är den bristande förmåga, som skönjes icke blott i förevarande lagförslag, utan i samtliga de förs!ag till förordningar angående kreditlagstiftningen, som blifvit af hr justitieministern och hans biträden utarbetade och deraf vi nu fått emottaga det första profvet. En af högsta domstolens ledamöter, hr justitierådet Ginther (icke Gynther, som expeditionsutskottets korrekturläsare behagat på tre ställen stafva namnet), med hvilken justitierådet Engelhart sig förenat, har i detta hänseende afgifvit ett kort yttrande, hvilket i vår tanka innehåller långt flera sunda och praktiska åsigter i ämnet, än hela det af jufrtiteminicstern och hang hiträden afsifna diora